Helena Bergström: Barnen har råkat ut för jobbiga saker
”Extremt entusiastisk och passionerad.” Så har kollegan Maria Lundqvist, som gjorde en av huvudrollerna i Helena Bergströms förra film En underbar jävla jul, beskrivit Helena som regissör. Att Helena går in i regissörsrollen med hull och hår kan många skådespelare vittna om. Faktum är att hon under arbetet med sin senaste film, Vilken jävla cirkus, blev så engagerad att hon nästan riskerade livet.
– Jag hade kört fast i klippningen av en scen i filmen och var i tankarna helt uppslukad av hur jag skulle gå vidare. På kvällen skulle jag hoppträna med min häst. Tränaren hade byggt upp ett riktigt högt hinder när jag inte såg det.
Helena satt i sadeln och tänkte på scenen och var helt okoncentrerad då det blev dags att hoppa.
– Vi kom fel mot hindret och kraschade. Hästen föll omkull och jag själv flög genom luften och tjongade in i ridhusväggen. Under flygturen var min enda tanke: Min film, min film. Om jag dör nu, vem ska då avsluta den? Det finns ingen annan som vet hur jag vill ha den här filmen.
Lyckligtvis klarade sig Helena ur kraschen med en lindrigt skadad fot. Hon kunde själv slutföra arbetet med filmen och in i minsta lilla detalj få allting som hon ville ha det. Det här är första gången som Helena helt på egen hand har skrivit manuset till en av sina filmer, vilket gör projektet extra personligt.
Hon har hållit på med filmen under lång tid. Redan 2010 kom första manusversionen som hon skrev tillsammans med författaren Tove Alsterdal. Konsulenten på Svenska filminstitutet avslog dock hennes ansökan om produktionsstöd med motiveringen att historien inte riktigt var där.
– Tove och jag bestämde att jag skulle ta över skrivandet själv. Det tog ett antal år och jag gjorde annat emellan, men när jag sedan tog tag i historien igen hade det hänt saker i mitt liv som kom att prägla den nya versionen av manuset. Så här i efterhand är jag tacksam över det nej jag fick för sju år sedan.
Konflikt med dottern
Den som planerar att se Vilken jävla cirkus gör klokt i att ha en näsduk till hands. Handlingen pendlar mellan mörker och hoppfullhet. I början av filmen mister huvudpersonen Hugo sitt livs stora kärlek Agnes. På väg till flickvännens grav cyklar han omkull och svimmar av, varpå han blir upphittad och omhändertagen av ett cirkussällskap.
I den brokiga samlingen av starka personligheter som Hugo möter på cirkusen finns bland annat den mystiska Anna som inte talar med någon annan än hästarna som hon dresserar. Anna spelas av Molly Nutley, men det var inte med sin dotter i åtanke som Helena från början skrev rollen.
– Jag provfilmade många tjejer, men det var något som inte stämde – inte med tjejerna utan med rollen. Då bestämde jag mig för att skriva om bakgrunden till karaktären. Sedan var det faktiskt min kompis som föreslog Molly. Jag höll med om att hon har precis det som krävdes för rollen, men det är känsligt för henne att jobba med mig och Colin. Hon vill gå sin egen väg, vilket jag förstår. Men jag övertalade henne ändå att läsa manuset. Hon konstaterade att tveksamheten inte hade funnits där om det hade varit någon annan som frågat henne.
Helena tycker att samarbetet har funkat utmärkt men medger att hon nog i vissa stunder tog Molly lite grann för given jämfört med de övriga medverkande skådespelarna. I en situation blev det uppenbart att hon under inspelningsarbetet totalt gick upp i rollen som regissör.
– Molly hade scener där hon ska dressera stora hingstar. Som mamma skulle jag ha sagt åt henne att vara försiktig, men i egenskap av regissör drev jag istället på henne. Det var den enda gången vi hade en liten konflikt. Hon sa, med all rätt, att om det hade varit någon annan skådespelare skulle jag ha varit försiktigare och frågat om de var rädda. För att inte tala om hur nervös jag hade varit över hennes säkerhet om jag hade varit enbart mamma och inte regissör.
Går i föräldrarnas fotspår
Trots att Helena är uppväxt med skådespelande föräldrar menar hon att Molly befinner sig i en mycket tuffare sits än vad hon själv gjorde i början av sin karriär.
– Till skillnad från mig är Molly född in i offentligheten. När jag var gravid med henne publicerades det en paparazzibild med rubriken ”Magen som hela Sverige pratar om”. Mina barn har råkat ut för en hel del jobbiga saker på grund av att jag och Colin är offentliga personer. Det är säkert oundvikligt. Visst har det också funnits fördelar, men i och med att Molly bestämt sig för att gå i mina fotspår blir det automatiskt så att hon är tvungen att bevisa sig så mycket mer.
Även minstingen Tim har bestämt sig för att ge sig in i sina föräldrars bransch.
– Jag trodde aldrig att det skulle hända, men så fort Tim tog studenten började han jobba med tv. Utan att vi visste något sökte han förra hösten till en av Englands bästa filmskolor, och kom in.
När vi ses är Tim i färd med att lämna föräldrahemmet för att flytta till London, där skolan ligger.
– Det känns jättekonstigt, men ändå helt rätt. Jag vill ju att Tim ska vara lycklig, säger Helena.
Med båda barnen utflugna är de många djuren, hästen Jojje, tre hundar och två katter, lite av substitut, konstaterar Helena med ett skratt.
– Jag måste få den omhändertagande sidan i mig tillfredsställd.
Vändpunkt kring 40
Flera av rollkaraktärerna i Vilken jävla cirkus är skrivna som hyllningar till viktiga personer i Helenas liv. Cirkusdirektören Casall, spelad av Tomas von Brömssen, har till exempel fått låna många personlighetsdrag från hennes pappa, Hans Bergström.
– Det där excentriska, storvulna och känslosamma hos Casall är hämtat från min pappa. Pappa dog 2004. Jag vet att han skulle ha skrattat och blivit rörd om han hade sett Tomas rolltolkning.
Hans död sammanföll med att Helena fyllde 40. Det blev en vändpunkt som tillsammans med frustration över den mansdominerade filmbranschen fick henne att på allvar att ta steget att börja regissera.
I dag ser sig Helena i första hand som regissör. Men hon vill inte överge skådespeleriet.
– Det måste vara något extraordinärt om jag ska göra en roll, annars sitter jag hellre och tänker ut filmidéer. Att hitta på historier och sedan förverkliga det jag har fantiserat ihop är en sådan gåva. Det hoppas jag få möjligheten att fortsätta med. Det är när jag regisserar som jag är som lyckligast
Text: Linda Andersson
Foto: Thomas Hjertén, Tommy Holl/IBL, Ola Axman/IBL