Helena af Sandeberg om sin första kärlek – ”Mannen jag blev vuxen med”

Jättestolt! Så beskriver Helena af Sandeberg känslan inför den nya filmen Lyckligare kan ingen vara, där hon spelar en av huvudrollerna.

– Det är en rolig och skön känsla att ha för ett projekt, så känner man ju inte alltid.

Helena af Sandeberg har nyligen sett den färdigklippta versionen av filmen går och är förväntansfull inför premiären.

– Jag hoppas att de som går och ser den ska bli alldeles lyckliga och samtidigt få en liten tår i ögat. Det är en otroligt fin film som skildrar kärleken på många olika sätt och i flera olika åldrar.

Filmen regisseras av Staffan Lindberg, som arbetat med Helena i komediserien Finaste familjen och bland annat står bakom En gång i Phuket och Sommaren med Göran. Bland de många namnkunniga svenska skådespelare som syns i rollistan finns David Hellenius och Kjell Bergqvist.

Efter reklamen: 10 biosläpp att se fram emot 2021

Helena af Sandebergs första kärlek

– Jag tycker så mycket om att jobba med Staffan att jag sa ja direkt när jag fick frågan. Jag tror inte ens att jag läste manus först! Men när jag gjorde det blev jag väldigt glad. Det är den typen av film jag verkligen längtar efter just nu, när världen känns så hård och mörk med Donald Trump och klimathot. Då behöver man lite tro, hopp och kärlek.

I filmen gestaltar Helena skådespelerskan Sofia, som har gjort framgångsrik karriär utomlands och bosatt sig i New York. När hon tillfälligt kommer tillbaka för att filma i Sverige träffar hon sin ungdomskärlek Robert, spelad av David Hellenius, men eftersom både Sofia och Robert är gifta blir livet plötsligt väldigt komplicerat för de båda.

Sofias man spelas i filmen av Eagle-Eye Cherry, som i verkligheten har ett förflutet med sin motspelerska. Han och Helena af Sandeberg var ett par i åtta år, men gick skilda vägar år 2000.

– Han har en stor del i personen jag är i dag. Han var min första kärlek, mannen jag blev vuxen med och jag tycker väldigt mycket om honom.

”Vi kan varandras uttryck”

Att spela mot sitt ex kan låta som bäddat för svårigheter, men för Helena och Eagle-Eye som i dag är goda vänner var det aldrig några problem.

– Det var bara en tillgång att vi känner varandra så väl. Eftersom vi har sett varandra privat vet vi när den andre är på riktigt, vi kan varandras uttryck. Men det var såklart skönt att det gått så många år emellan, det hade varit mer komplicerat om vi skulle filma veckan efter att vi gjort slut, skrattar Helena.

Bara timmar innan kvällens stora händelse meddelar programledaren att hon tvingas ställa in.

nöjeHelena af Sandebergs tuffa besked – stoppas från Guldbaggegalan

Delar av filmen spelades in på plats i New York, vilket blev lite extra personligt för de båda skådespelarna. Senaste gången Helena besökte staden var just tillsammans med Eagle-Eye Cherry, för 18 år sedan då de fortfarande var ett par.

– Det var så många platser där som hade beröringspunkter med oss. Vi gick omkring och pekade ut ställen där någon av oss hade dumpat den andre, det var ganska komiskt och konstigt men på ett underbart sätt.

Helena af Sandeberg har fler privata kopplingar till New York. Som 18-åring började hon studera på The Actors Studio, en av stadens välrenommerade teaterinstitutioner, efter att ha tagit studenten från Södra Latins teaterlinje. Trots att Helena inte kommer från en skådespelande familj upptäckte hon tidigt att hon älskade att stå på scen.

– Jag växte upp med en mamma som var lärare och en pappa som var kapten och sedan blev ekonom, så i min familj skulle man läsa på universitetet. Därför trodde jag nog inte riktigt på min dröm om att bli skådespelare, även om jag hade den från väldigt unga år.

Orädd på scenen

Som barn uppträdde Helena ofta på roliga timmen och skrev egna pjäser, men det var särskilt en upplevelse under skoltiden som gjorde avtryck på hennes framtidsambitioner. Då gick hon i tredje klass på Gillboskolan i Rotebro.

– Vi hade en uppsättning i matsalen där jag spelade Lilla My i Mumindalen. Hon var så stark, liten och arg, och jag älskade att vara henne. När vi var färdiga ville jag inte ta av mig kostymen, jag kände mig helt orädd och hög på livet och ville bara vara kvar i den känslan. Så kan jag fortfarande känna när jag står på scen.

Skådespeleriet blev tidigt en slags tillflykt för ett ängsligt sinne, berättar Helena.

– Jag har alltid varit en ganska orolig själ. När jag var liten hade jag många katastroftankar, stark inlevelse och mycket fantasier. Jag är ju fortfarande lika orolig, om inte värre, då är det skönt att gå in i de här olika världarna och använda sig av de känslorna under kontrollerade former. Då är jag helt fri.

Dog i bröstcancer

Trots teaterns lugnande inverkan skulle en tragisk händelse komma att påverka Helenas redan befintliga orostankar i en negativ riktning. Under hennes första år på The Actors Studio i New York förlorade hon sin mamma i bröstcancer.

– Jag var 12 år gammal första gången hon blev sjuk och hon gick bort när jag skulle fylla 19. Precis när allt ligger framför en och alla andra ville ut och erövra världen, då kände jag bara att livet är helt livsfarligt utan att jag ens hade börjat leva det.

Helena konstaterar att mammans bortgång varit en av de mest avgörande händelserna i hennes liv.

– Det har präglat min livssyn och vem jag är, på både gott och ont. Sedan dess är jag väldigt orolig och rädd för att det värsta ska hända igen, men jag är också väldigt driftig och gör det jag vill. Jag går inte och väntar på att saker ska ske och jag är väldigt bra på att njuta av livet.

Publikkontakten oslagbar

Efter ytterligare tre år i New York flyttade Helena af Sandeberg tillbaka till Sverige för att medverka i tv-serien Nudlar & 08:or, som hade premiär på SVT 1996 och blev hennes första större genombrott. Senare följde bland annat Rederiet och publikframgångar som Tomten är far till alla barnen och Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.

Några år senare hittade Helena teatern, och sedan 2003 har hon sin hemvist på Stockholms stadsteater. I dag varvar hon film-, tv- och teaterframträdanden och skulle inte kunna tänka sig att ha det på något annat sätt.

– När jag gör det ena längtar jag efter det andra! Jag älskar koncentrationen och lägerkänslan på en filminspelning, och det extrema fokus man måste ha framför kameran. På teatern är publikkontakten helt oslagbar – att stå framför en publik som plötsligt andas, känner, skrattar och gråter med en. Jag kan verkligen inte välja och jag är så lyckligt lottad att det inte verkar som att jag behöver det.

Mest ångest av alltihop

Helena af Sandeberg har gjort flera uppmärksammande framträdanden under sin karriär, både framför kameran och på teaterscenen. Ett av hennes mest hyllade porträtt gjorde hon i rollen som Hedda Gabler på Stockholms stadsteater 2007, i Henrik Ibsens klassiker med samma namn. Helena berättar att hon påverkas av alla roller hon tar sig an, men att särskilt de stora och komplicerade teaterporträtten har kostat att göra.

– Det är ju de riktigt tunga rollerna som griper hårdast. Sorg kommer lätt för mig så det är inte svårt att komma åt de känslorna, men det färgar mig mer än jag tror. Jag är rätt mörk medan jag spelar en sån roll och är ganska knäckt efteråt. Då tar det tid att hämta sig.

Samtidigt finns det något frigörande i att få ur sig uppdämda känslor på scen, menar Helena.

– Jag har ett behov av att få ut allt jag går och bär på. När jag till vardags bara ska grilla och dricka rosévin och verka normal så blir det mest ångest av alltihop. Då är det skönt att gå upp på scen så att man kan bryta ihop och grina lite.

”Då står man där och kräks”

Det djupa engagemanget för rollerna kan också vara en tillgång i ett yrke som bygger på att ge sig hän åt sin karaktär.

– Det är min styrka som skådespelare att jag investerar mycket i det jag gör. Identifikationen mellan mig och karaktären jag spelar är stor, jag är helt distanslös och det får helt enkelt kosta lite.

Trots många bejublade gestaltningar genom åren är Helena af Sandebergs tro på sin egen förmåga långt ifrån självklar.

– Med Hedda Gabler fick jag självförtroendet att tro på att jag kan bära upp de stora rollerna. Samtidigt går det upp och ner som en dagslända, gör jag en bra tagning tycker jag att jag är en bra skådespelare men efter en dålig tagning är jag världens sämsta. Då står man där och kräks och tänker att man måste sluta för att man är så usel.

Att inte vara helt ny i branschen erbjuder dock en viss trygghet när tvivlen hopar sig, fortsätter Helena.

– Med erfarenhet kan man erövra ett självförtroende. Jag har fått fin kritik för många saker jag gjort men också fått dålig kritik och överlevt det. Jag är tryggare med att jag kan hantverket nu, det var jag inte när jag var 20 år.

Då var man mest glad över att få vara med.

En bra mamma

När det gäller en specifik roll i Helena af Sandebergs liv, den som förälder, är hon desto mer säker på att räcka till. År 2005 fick hon sonen Alfred tillsammans med regissören och dåvarande maken Alexander Mörk-Eidem, och 2014 kom dottern Ava med skådespelaren och sångaren Fredrik Lycke.

– Jag tror att jag är en bra mamma. Absolut inte varje dag och jag gör definitivt en massa fel, men jag finns där för mina barn. Att vara deras mamma har gett mig den större mening med livet jag sökte efter. Jag kan ju inse att Ava och Alfred inte är meningen för hela världsalltet, men för mig är de det.

Gått i terapi för oron

Att själv förlora sin mamma så ung har på många sätt påverkat Helenas egen inställning till föräldraskapet.

– Man inser att man bara har en mamma och en pappa, och att jag vill göra allt jag kan för att finnas kvar så länge som möjligt för mina barn. Det skulle vara skönt om de slapp den prägling det innebär att mista en förälder så tidigt.

Helenas erfarenheter som barn och återkommande katastroftankar har förstärkt den oro som de flesta föräldrar upplever för sina barn.

– Mina barn är det främsta i mitt liv och det är de jag oroar mig mest för. Det är ju alla föräldrars skräck att något hemskt ska hända men hos mig är den känslan väldigt påtaglig. I början kunde jag börja gråta om Alfred kom hem för sent från fotbollsträningen.

Genom att gå i terapi och aktivt jobba med sin oro har Helena kommit en bit på väg att hantera känslorna.

– Jag har blivit lite mer vän med oron men nog sliter jag med den fortfarande. Det går i vågor, med åldern kommer vissa insikter men jag tror att jag får leva med de jobbiga tankarna.

Trivs som singel

Efter skilsmässan från Fredrik Lycke 2017 trivs Helena af Sandeberg bra med att leva som singel. Det senaste året har spenderats mycket med familjen.

– Jag bor ju tillsammans med mina barn, så jag har fokuserat på att vi ska ha det bra ihop och det har vi verkligen. Det är klart att det vore roligt att bli förälskad men jag har ingen brådska. Jag är ganska snabb och impulsiv som person, så jag försöker lära mig att ta saker lite långsammare.

Har du med åren blivit bättre på att se vad du behöver i en parrelation?

– Uppenbarligen inte, eftersom jag har två skilsmässor bakom mig! Men kärleken är inte alltid logisk, jag blir inte kär i den som funkar på papper. Man kan fylla i en massa broschyrer om hur man vill ha det, sen blir man kär i någon som är den totala motsatsen. Det oberäkneliga ska man inte bortse ifrån – varken i konsten eller kärleken. Man kan aldrig veta vad som kommer att funka, men det är det som är så underbart. Livet måste ha den magin.