Hanna Hedlund om nya kärleken i exklusiv intervju: ”Jag är redo”
Det är en av sommarens varmaste dagar ute på Lidingö. När vi ses har Diggiloo-turnén inte dragit igång än, och artisten Hanna Hedlund, 38, är just hemkommen från Rhodos där hon tillbringat en solig vecka med hela gänget.
– Vi har teambuildat, repat och satt ihop hela showen. Det är otroligt härligt att åka iväg sådär, ingen har några tider att passa och vi kan hålla på och repetera och fördjupa oss på ett sätt som vi nog inte hade kunnat göra hemma, säger Hanna som var med på den anrika sommarshowen senast 2015.
Tomt efter pappa
Att säga ja till att vara med just i år när Diggiloo firar 20 år, var en självklarhet för Hanna. Inte minst för att det är bred underhållning som lockar både unga och gamla. Dessutom får de uppträda i Sommarsveriges absoluta pärlor i de vackraste miljöerna.
– Det var hundra procent ja! Jag älskar Diggiloo, det är en så otroligt välgjord produktion. Även de år jag själv inte står på scen åker jag gärna och tittar. Det är alltid fantastiska artister och spännande duetter. Jag älskar själv att sjunga stämmor och köra på andra låtar, men det blir också kul att till exempel få framföra min egen låt, säger Hanna.
Tidigare i år släppte hon en ny låt för första gången på femton år, Redo nu, som handlar om hur hon gått vidare efter sin pappas död och om sorgen efter ett avslutat äktenskap. Den kom till när hon befann sig på andra sidan av sorgen efter sin pappa, och hon menar att texten är något lyssnarna kan applicera på olika slags förluster eller sorger.
Det har gått sju år sedan han gick bort. Far och dotter var lika och stod varandra väldigt nära.
– Han var akademiker, men var alltid så otroligt stöttande och peppande i min satsning på musiken. Han kunde skjutsa mig långväga för en audition. Pappa respekterade mig och mina val. Förutom att han var en enormt fin pappa blev han också som en kollega för mig. Dels sjöng jag i hans jazzband, men under en period var jag också kamratstödjare på den skola han var rektor på, berättar Hanna.
Hanna beskriver sin pappa som en duktig pedagog och en otrolig musikant som kunde entusiasmera de flesta.
– Han startade ett storband och fick de som trodde sig varken kunna sjunga eller spela instrument att stå på scen och våga uppträda.
Tufft uppbrott med Martin Stenmarck
Hanna tror att blir man mer ödmjuk till livet när man förlorat någon som stått en så nära.
– Jag känner en enorm tacksamhet för dem jag har runt omkring mig och att de får vara friska. Samtidigt har jag en tro på att det måste finnas något mer än bara detta som vi har på jorden. Jag kan känna och förundras över pappas närvaro, trots att han inte finns här rent fysiskt. När pappa dog var det också första gången jag såg en död människa. Jag insåg då att en människa eller en personlighet inte finns i själva kroppen utan det handlar om ens själ.
Hanna lever med sorgen och har accepterat den. Hon säger att det känns som om den sköljer över henne som vågor, vilket hon också låter den göra.
Detsamma gäller sorgen efter skilsmässan. Sedan Hanna och artisten Martin Stenmarck gick skilda vägar för drygt två år sedan har hon gått igenom flertalet olika faser.
– Det har varit en sorg som behövt ha sin gilla gång, särskilt eftersom det var en så värdefull relation som varade i 22 år och som gav oss våra tre barn. Nu är jag på andra sidan, men det har varit en tuff tid då jag bara behövt få vara ledsen och vilsen. Bara fått tugga i mig och vara i de där känslorna. Jag har gått igenom både sorg och en känsla av misslyckande, för att nu ha landat i att känna hur bra det blivit, säger Hanna.
Hon ser framtiden som ett andra kapitel av sitt liv, en framtid full med möjligheter där barnen är stora (den yngsta är elva) och hon har mer tid för sig själv.
– Direkt efter de båda förlusterna kände jag att jag inte visste vem jag var. Jag behövde hitta tillbaka till mig själv och lära känna mig själv på nytt. I dag känner jag ingen ånger eller bitterhet, snarare en tacksamhet där jag kan se tillbaka på alla fina minnen vi har tillsammans.
För att försöka rädda äktenskapet gick Martin och Hanna i kristerapi tillsammans, men när separationen var ett faktum fortsatte Hanna att ta hjälp utifrån.
– Jag älskar att gå i terapi och jag har fått med mig så många bra verktyg, säger hon.
Terapin har hjälpt mot oron
Så länge Hanna kan minnas har hon varit en orolig själ som haft dödsångest och katastroftankar. Hon har insett att det varit ett sätt för henne att skydda sig från det allra värsta.
Hanna jobbar målmedvetet med sig själv och sitt ”mindset”. Hon har fått tvinga sig in i det som känns, och ger sig själv endast en kvart om dagen då hon får oroa sig och älta vissa saker. Men därefter är det nog.
– Detta är ett hett tips till den som oroar sig mycket – ställ klockan på en viss tid varje dag och ägna dig åt de orostankar du bär på. Efter den kvarten räcker det. ”You are the master of your own life”. Har man en benägenhet att känna ångest så dyker den alltid upp, men hela tiden i nya skepnader. Att inte låta orostankar bli till katastroftankar innebär hård träning, och jag har fått öva massor på det. Att vara ledsen är en annan sak. Det här handlar om att oroa sig för saker som inte ännu skett eller kanske aldrig kommer ske.
Hanna berättar att hennes oro har minskat, inte minst efter dessa två faktiska förluster.
– Det var som att när jag drabbades av denna reella sorg så minskade min övriga ångest.
Förutom terapin blev vännerna ett stort stöd för Hanna. När hon inte visste vem hon var fanns de där och påminde henne.
– Vänskapen är enormt betydelsefull för mig, inte minst under separationen då jag tappade fotfästet. Det var bara fritt fall för mig, men de stod där vid min sida och sa ”vi vet vem du är, vi känner dig”. Jag har otroligt starka band till mina vänner och vi kan vara både vilse och sårbara med varandra, vilket känns tryggt. Jag är lyckligt lottad som har så många fina själssystrar, säger Hanna och betonar vikten av att kunna spegla sig i en annan människa under en kris.
Hanna om nya kärleken
Sedan en tid tillbaka har Hanna börjat dejta. Hon är försiktig orden och blir lite generad när frågan om nya kärleken kommer på tal.
– Nu har jag så pass bra koll på mig själv att jag är redo, och plötsligt dök den personen upp.
Hanna pratar helst inte mer om kärlekslivet, inte minst för att hon under 22 års tid upplever att hon har pratat om just sin relation. Men hon konstaterar att det man attraherades av som ung inte är riktigt samma egenskaper som nu ”på lite äldre dar”. Viktigast i en relation enligt Hanna stavas ärlighet. Men också en känsla av att vilja förstå varandra och kunna känna empati, att man inte backar för jobbiga känslor. Det är viktigt att få vara sårbara med varandra, menar hon.
På frågan vad hon helst gör tillsammans på en dejt nämner Hanna teater, men också att spela padel. När sporten kommer på tal gnistrar det till i hennes ögon. Hon, likt så många andra, blev frälst i denna sport under pandemin.
– Jag tycker att padel är typ lika kul som att sjunga och har nästan blivit manisk!
Utmanande tonåringar
Hanna trivs med livet som tonårsmamma och även om det tog två år att vänja sid vid varannan-veckalivet har hon nu hamnat i en vardag som hon njuter av. Under veckorna som barnen är hos sin pappa försöker hon jobba så mycket som möjligt. När barnen bor hemma hos henne är det åter ett ständigt matlagande, städande och skjutsande.
– Detta eviga skjutsande! Alltså, ibland går jag ut och ställer mig på garageuppfarten och möter min granne, så konstaterar vi hur mycket vi åker in och ut med våra bilar. Men det är ju faktiskt vi vuxna som sätter våra barn i alla de här olika aktiviteterna, konstaterar Hanna.
Hon har ett gäng med andra singelmammor som träffats emellanåt. Då har de knytis och ingen bryr sig om ifall det är stökigt. Hanna, som beskriver sig själv som supersocial, säger att de där kvällarna är guld värda.
När det kommer till att hålla oros-tankar i schack blir de sena utenätterna för tonårsbarnen en utmaning för henne.
– Jag måste veta var de är, hur de tar sig hem och när. Jag tillhör en av de föräldrar som aldrig skulle kunna somna förrän jag vet att alla barn ligger i sina sängar. Det är en svår balansgång det där med att släppa taget, finnas där för dem och sedan släppa taget lite till …
Mersmak på film
Hanna är utbildad inom musik, dans och teater och även om hon dansar en del har hon mest jobbat inom teater och musik. I 25 år har hon stått på scenen och dykt upp i alla möjliga sammanhang. Men det är först på senare tid som hon börjat filma. I höst är hon aktuell med Martina Haags film Det är något som inte stämmer.
– Det är visserligen en väldigt liten roll. Jag är väninna till huvudrollen som spelas av Alexandra Rapaport. Det var superroligt att jobba så tätt intill ett sådant proffs, och en minst sagt spännande erfarenhet. Jag fick mersmak och skulle gärna göra fler roller både på scen, tv och film. Och så vill jag skriva mer musik!
Musiken är livsviktig och terapeutisk för Hanna. Det är musiken som, vare sig det är hon själv som sjunger eller om hon lyssnar på andra, som på riktigt får tag i glädjen och livsenergin inom henne.
Hanna tror, likt sin pappa, att de flesta kan sjunga men att väldigt många har mentala spärrar. Hon berättar om ett tillfälle då hon stod framför en mycket känd sångcoach. Hanna var nervös och trodde sig inte kunna ta de högsta tonerna i sången hon skulle sjunga.
– Han frågade om jag tyckte Ashton Kutcher såg bra ut och jag sa ja. Då sa han att jag skulle tänka på honom när jag tog de där tonerna och samtidigt klämma på en stor pilatesboll som han gav mig. Jag gjorde som han sa och det gick – jag tog de där tonerna som jag inte hade klarat tidigare. Jag tror många kan känna igen sig i hur lätt man blockerar sig själv gällande allt möjligt i livet.
Fakta. Hanna Hedlund.
- Ålder. 48 år.
- Bor: I Stockholm.
- Gör: Sångerska och skådespelare.
- Familj: Barnen Ida, Love och Saga,mamma, syster och en massa väninnor!
- Aktuell med: Podden Å andra sidan tillsammans med Jessica Wahlgren, låten Redo nu och sommarens Diggiloo-turné samt Martina Haags film Det är något som inte stämmer (Viaplay).