Författaren Fredrik Backman i stor intervju

Fredrik Backman om sin senaste roman, skitstövlar och hockey

Han är mannen som gick från att vara truckförare i Helsingborg till att bli en världskänd författare, med tre av sina böcker i topp på New York Times bästsäljarlista samtidigt. Historien om Fredrik Backmans kometkarriär är välkänd vid det här laget och upphör inte att fascinera. Hans roman ”En man som heter Ove” har sedan den kom ut för fem år sedan sålt i miljontals exemplar i ett 40-tal olika länder och dessutom blivit en Oscars- nominerad film.

Just nu är han aktuell med sin sjätte roman, ”Vi mot er”. Men när Allers reporter träffar Fredrik är han inte särskilt intresserad av att prata om vare sig framgångssagor eller om sin folkkäre figur ”Ove”. I stället ägnar vi de första tio minuterna av vårt samtal åt att prata om gamla skrivmaskiner, en av hans stora passioner i livet.

En verklighetsflykt

Hans samling består främst av reseskrivmaskiner i metall från 20-, 30- och 40-talen, just nu har han ett 20-tal inne på sitt kontor vid Odenplan i Stockholm. Alla är dessutom fullt fungerande.

– Det är ett av kriterierna från min fru, att jag inte får samla på skrot, skämtar Fredrik och fortsätter sedan att förklara varför han ibland skriver på skrivmaskin:

– Det är ett större hantverk, ett mer fysiskt arbete. Slår du ner en tangent så får det konsekvenser på ett helt annat sätt än om du skriver på en dator. Du kan ju inte bara radera texten om det blir fel, du måste tänka igenom varje ord mer noggrant.

Intresset för text, ord och skrivande började tidigt för Fredrik. Han var ett stökigt barn och skrivandet blev både en verklighetsflykt och ett sätt för honom att hantera sina känslor och att lära känna sig själv.

– När jag skriver får jag fram vad jag menar, det har alltid varit svårt för mig att göra det på något annat sätt.

Läs också: Helena Bergström: ”Jag omfamnar rynkorna och erfarenheten”

Skrivandet är också ett sätt att försöka förstå andra människor och deras känslor.

– Allting styrs ju av känslor och jag vill ta reda på vad det leder till. Jag är till exempel intresserad av väldigt arga människor, varför är de så arga? Jag vill veta varför folk gråter, varför de skrattar …

Människor som inte passar in ömmar han särskilt för. Han vill veta vad det är som fattas i folk och hur det påverkar dem i vardagen. Även skitstövlar intresserar han sig mycket för.

– Det är för att jag själv är en. Det skrattar ju folk åt när jag säger, men jag vet om att jag är det, att jag ibland kan gå för långt och känner att ”det där borde jag inte ha sagt”.

Men han lär sig hela tiden och menar att självterapi ingår i jobbet.

Berättar gärna historier

Fredrik jämför ofta och gärna skrivandet med att göra musik, hur man som musiker kan vara skicklig på att spela ett instrument, men kanske inte lika bra på att skriva låtar.

– Jag har aldrig haft någon naturlig fallenhet för att skriva. Däremot är jag en ganska bra historieberättare.

Kärleken till bra historier föddes när han som barn upptäckte ”Bröderna Lejonhjärta” och Astrid Lindgren. Berättarglädjen satte sig djupt i honom och han plöjde Tolkiens böcker och ”Narnia”- böckerna av CS Lewis. Senare i tonåren läste han böckerna om Harry Potter, som han räknar till en av sitt livs största läsupplevelser.

– Jag älskade att befinna mig i den världen och ville inte att den skulle ta slut.

Läs också: Fem anledningar till att Astrid Lindgren kommer leva för evigt

Han skriver hela tiden i huvudet, något som gör det vanskligt för honom att vara närvarande i nuet. Själv tror han att det är en konsekvens av att vara en kreativ person.

– Det är naturligt för mig att ständigt befinna mig i någon slags fantasivärld.

Att fokusera på att vara närvarande är någonting som han har fått öva sig på, inte minst sedan han träffade sin fru och har blivit pappa till två barn.

– Barn lever ju helt och hållet i nuet, det går inte att vara någon annanstans i tankarna då. Nu har jag lärt mig att när jag känner mig frustrerad och arg och inte vet riktigt varför, så är det för att jag inte har fått tänka ordentligt. Det är den vanligaste konflikten mellan mig och mina barn, att jag stannar upp och säger: ”Nu måste pappa få tänka!” Jag har fått inse att det är så jag funkar.

Annars kan det bli som den gången då Fredrik efter en stökig morgon hemma kom till förskolan med sin lille son, lyfte honom ur åkpåsen och satte ner honom i snön – utan skor. Då var det bara att knalla tillbaka hem igen …

Ett mörkare anslag

Fredriks sjätte roman ”Vi mot er” kom ut i augusti och är en fristående uppföljare till ”Björnstad”, som kom förra året. De två senaste böckerna skiljer sig en hel del från hans tidigare, dels för att de har ett mörkare och mer allvarligt anslag och dels för att läsaren får följa flera karaktärer. Det skiftande berättarperspektivet beror på att ”Björnstad” från början var tänkt att bli en tv-serie, men när Fredrik hade skrivit fyra avsnitt upptäckte han till sin fasa att en stor del av processen gick ut på att sitta i möten och lyssna på andra människors åsikter.

– Ja, det visade sig att jag var dåligt lämpad för det eftersom jag har en tendens att hamna i konflikt med alla, så vi kom överens om att det var bättre att jag satt för mig själv och skrev färdigt och då blev det en bok i stället.

Läs också: Dennis sista resa: ”Vad är vackrare än att bli körd av sin mamma?”

Tanken är dock fortfarande att böckerna ska bli tv-serie så småningom, rättigheterna är sålda till ett produktionsbolag.

I den fiktiva byn ”Björnstad” är det hockeyn som håller liv i samhället och att Fredrik skulle skriva en bok där idrotten spelar huvudrollen låg nära till hands.

– Det finns en dynamik i ett omklädningsrum som inte finns någon annanstans. Och i grund och botten är det också ett sätt för mig att förklara varför jag älskar idrott. Som jag ser det är det väldigt grundläggande, mänskliga känslor som gör att man förälskar sig i idrott.

Fredrik tycker själv att han har ett ”hälsosamt” intresse för sport, men säger att alla runtomkring honom förmodligen tycker att han har ett problem. Lustigt nog så omger han sig nästan enbart med människor som är helt ointresserade av sport, som hans fru.

– På fars dag gav hon mig i present att hon skulle följa med mig på en hockeymatch i New York. Innan vi kom dit sa hon att ”presenten är alltså att jag går med dig, sitter bredvid dig och när du berättar saker för mig så kommer jag att låtsas att jag är intresserad.” Men ändå, när jag sitter på matchen och berättar historier om spelarna för henne och hon lyssnar och jag vet ju att hon bara spelar, så tror jag ändå att man omöjligt INTE kan vara intresserad på riktigt av det här. Men efteråt konstaterar hon så klart att ”det här var två timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka”.

Besatt av hockey

Precis som skrivandet, så fungerade idrotten som verklighetsflykt för honom när han var barn.

– Det som drev mig att bli besatt av hockey var samma saker som jag upplevde när jag läste böckerna om ”Narnia”. Man är bara där, verkligheten runtomkring försvinner.

Han har själv utövat alla tänkbara sporter utom hockey. Han försökte, men skadade sig hela tiden.

– Kanske är det därför min kärlek till hockey blev så stark, för jag vet hur mycket som krävs, hur svårt det är att spela.

Men idrott är inte bara kärlek, det finns en mörk sida också, där hat och destruktivitet är starka drivkrafter och de löper som en röd tråd genom böckerna om Björnstad.

– Många skulle nog säga att jag är stereotypen av allt som är dåligt med ett sportfan, jag gapar och skriker. Många av de sämsta kulturella aspekterna av idrotten som är beskrivna i ”Björnstad” kommer från mig själv och det var någonting jag ville ta tag i, jag ville konfrontera mitt eget hyckleri. Jag har själv befunnit mig i samma typ av destruktiva omklädningsrum, jag har lyssnat på idiotiska skämt utan att protestera och ibland har jag dragit de idiotiska skämten själv. Det betyder inte att det är så överallt, men vissa saker som får stå oemotsagda i ett omklädningsrum, en viss nivå av sexism och homofobi, skulle sällan få göra det på ett kontor.

Läs också: Pia Herrera: Jag stortrivs i Go´kväll!

I böckerna om ”Björnstad” får hyckleriet och hatet fruktansvärda konsekvenser. Ett vidrigt brott begås och människor, som kanske är goda i grunden, tar dåliga beslut för att skydda något de älskar.

Det är mekanismerna bakom det beteendet som Fredrik är intresserad av.

– Vad är vi redo att låta människor som är viktiga för oss komma undan med? Det ställs på sin spets med ett hockeylag, eller en idrottsförening, för det är så många människor som har det som sin säkra plats, där de känner sig lyckliga och trygga. Och om du då hotar den trygga platsen kommer du att bli bemött med aggressivitet.

Fredrik Backman står på toppen

”Björnstad”-serien har hela tiden varit tänkt som en trilogi, och Fredrik har redan slutet klart för sig. Men innan han skriver den tredje och avslutande delen tänker han sticka emellan med en annan bok, som ska handla om en person som är för snäll och hur komplicerat livet blir i ett modernt samhälle om man är det. Arbetsnamnet är ”Någon som bryr sig”, men Fredrik säger att han får se hur det blir med den saken.

Fredrik tror att han förmodligen står på toppen av sin karriär just nu, åtminstone försäljningsmässigt, och att det gäller att passa på att stanna upp och njuta av utsikten medan han kan, för sedan kan det bara gå utför. Visserligen sagt lite med glimten i ögat, men frågan är hur mycket han egentligen bryr sig om ära och berömmelse.

Läs också: Kikki älskade inspelningen av Så mycket bättre!

Han läser recensioner, men försöker att inte låta dem påverka honom alltför mycket, oavsett om de är positiva eller negativa.

– Om du tror att alla måste älska allt du gör så är det ett perfekt recept på evig olycka. Det enda sättet att undvika att få kritik är att aldrig göra någonting!

Han menar att han egentligen inte skulle ha någonting emot att folk glömmer bort honom som författare, han vill hellre bli ihågkommen som historieberättare.

– Jag har aldrig drömt om att kalla mig författare. Jag är otroligt glad och stolt och tacksam över att jag får göra det jag gör, jag vet att det är ett privilegium. Men drömmen är att folk i framtiden kan plocka upp någonting jag har skrivit och läsa det för vad det är och inte veta vem jag är. Att det jag gör ska kunna stå på egna ben, att berättelsen når fram av sig själv. Det skulle göra mig lycklig.

Text: Cecilia Ericson

Bild: Linnéa Jonasson Bernholm

Läs också: Pekka Heino om att lämna SVT: ”Ett svårt beslut”