David Sundin om barndomen: Jag försvann in i en fantasivärld
Av sina första fem år minns inte David Sundin särskilt mycket. Han föddes i Köping 1976 och 1981 flyttade familjen - som utökats med lillebror Karl - till Gimo, en bruksort i Östhammars kommun, 5 mil norr om Uppsala. Metallindustrin dominerar orten och hans pappa, som var ingenjör, jobbade på fabriken medan hans mamma hyrde ut lägenheter till folk som jobbade på fabriken. På ett av dessa bostadsbolag skulle David komma att sommarjobba drygt tio år senare.
– Det är en väldigt liten bruksort, vi bodde i ett villakvarter och livet var förutsägbart. Här fanns fabriken och en affär, inte mycket mer än så, konstaterar David, som tidigt kände en längtan bort till något annat, något större.
Både annat och större blev det också, med facit i hand. Via en framgångsrik karriär i reklambranschen slog han i 40-årsåldern igenom som komiker, skådespelare och programledare med bland annat ”Bäst i Test”, ”Kristallen” och Mellon på sitt CV.
I dag finns det väl inte en enda svensk som inte vet vem den sympatiske och lågmält underfundige David Sundin är. Hans stjärnstatus har rakat i höjden de senaste åren och det är en av anledningarna till att han nu sitter i en bil på väg från Stockholm till Gimo, där allting började.
David Sundin inspireras av allt möjligt
Medan grönskande fält, bondgårdar och hagar med betande djur svischar förbi i ett ymnigt solsken berättar David avspänt - vi har ju eoner av tid - om alltifrån skapandets mysterium till det faktum att han ständigt är på gång med något.
– Min hjärna stänger aldrig av, jag inspireras av lite allt möjligt och kan få ett infall mitt i natten som jag bara måste skriva ner. Annars glömmer jag bort vad det var som var så briljant, säger han och skakar på huvudet som svar på frågan om det inte blir lite splittrat att hålla tusen bollar i luften samtidigt.
Se också David Sundin om sin sjukliga shopping
– Jo. Det kan kanske bli lite spretigt på bekostnad av perfektion och djup… men jag kör på ändå. Jag är väl medveten om att saker kan förändras väldigt snabbt i den här branschen.
Gimo närmar sig. David försjunker i tystnad och ser ut genom bilrutan. Den här vägen har han åkt fler gånger än han kan räkna. Det doftar barndom, igenkänningen är hög. Men här bor också hans föräldrar Kai och Christina kvar i huset han växte upp i, så återvänder hit gör han relativt ofta.
Innan vi börjar vår grand-tour-of -Gimo behöver David göra en snabb avstickare till mamma och pappa, så det blir en hastig visit i deras röda trävilla, vackert belägen i ena änden av ett villaområde och med skogen inpå knuten.
Byggde kojor i skogen intill
– Det är klart att minnena från barndomen kommer närmare när barndomshemmet finns kvar. Här i skogen bakom huset känner jag alla stigar som min egen ficka, här har jag lekt och byggt kojor. Det är en viktig anledning till att jag och min fru Maria nu letar efter ett lantställe här. Det är ju lite som att komma hem. Det är vackert och relativt nära stan också, säger David.
Föräldrarna möter leende upp i dörren, de har väntat, kramar om sin son länge, småpratar lite om ditt och datt. David försvinner in en stund. Solen gassar på uppfarten och lyser upp husfasaden som till stora delar är täckt av en maffig murgröna.
I ett så litet samhälle som Gimo är det nära till allt. Grundskolan där David gick ligger på gångavstånd. I sakta mak med händerna i fickorna släntrar han upp mot skolgården, som så här års ligger öde.
– Allting känns så litet när man är vuxen, säger han och konstaterar att klätterställningen på skolgården är utbytt till en modernare – och EU-säkerhetsanpassad variant. Han ler snett åt att allt barnrelaterat har blivit säkrare.
– Bra naturligtvis. Men kanske också en smula tråkigare.
David hade tråkigt och blev kreativ
Som 70-talist är David uppvuxen i en tid utan mobiltelefoner och datorer. Man gick ut och lekte med vad som fanns tillgängligt. Föräldrakontrollen var inte lika stor som idag – barnen drog i väg och försvann några timmar. Eller kastades helt sonika ut; ut och lek killar! Och i den där friheten kunde fantastiska saker växa fram.
– Tråkighet föder kreativitet. I dag behöver ungarna inte uppfinna en knasig sport eller tävling eftersom allt liksom är serverat, det finns inget utrymme för att ha tråkigt. Jag och min bror lekte mycket fantasilekar, vi hittade på karaktärer och röster och ritade och skrev. Vi försvann in i en annan värld. Det har säkert bidragit till min påhittighet och lekfullhet som vuxen, säger David, som själv försöker uppfostra sina barn i lite samma anda. Ut och lek! Hitta på något! Sitt inte med mobilen!
Hans föräldrar har på ett lågmält sätt fungerat som stabila förebilder och gett honom några kreativa verktyg; hans mamma sydde mycket och hans pappa var, som ingenjör, bra på att bygga.
Hade dåliga skolbetyg
David beskriver sig som högst medelmåttig i skolan vad gäller plugg och betyg. Han hade ingen större respekt för skolarbetet – men hade hög närvaro, till lärarnas förvåning. Killar som han brukade vanligtvis skolka.
– Det kan låta som en klyscha, men jag var klassens clown och det var det som fick mig att gå till skolan varje dag. Det var min ”scen” och mitt huvudsyfte med att vara där var att få alla att skratta. Jag kunde göra ett franskprov bara för att få chansen att rita små figurer i stället för svar. När jag bytte prov med bänkkompisen för att vi skulle rätta varandras svar blev det såklart en massa garv, berättar David.
Hans föräldrar var förstås oroliga över sonens dåliga betyg och tjatade om att han måste skärpa sig. Vad skulle det bli av honom annars?
– Märkligt nog kände jag själv ingen oro. Jag svarade lugnt: det kommer att ordna sig ändå. Det var som att jag visste att de där betygen inte skulle bli avgörande för mig, konstaterar David, som obekymrat fortsatte att leka rollspel med sina kompisar och utforska datorer och programmering.
– Jag var inte någon sportkille, så vi var ett gäng likasinnade som träffades hemma hos varandra. Vi skapade rollspel med mutanter, drakar och demoner och åkte skateboard och cyklade. Jag gillade det där med att föreställa mig olika scenarion och gå in i en roll, på samma sätt som i dag. Det var min grej.
Men ingen stjärna utan åtminstone en betydelsefull lärare. I Davids fall handlade det om fröken Anita Freese i mellanstadiet som uppmuntrade hans kreativitet och skrivande.
– Ingenting var ”fel”, hon fick oss att hitta skrivglädjen och att ha kul med orden. Jag tror att hennes inställning fick mig att våga släppa loss och våga tro på mig själv, trots att jag annars inte gjorde särskilt mycket i skolan, säger David.
Mycket riktigt var hans avgångsbetyg från nian så dåliga att han med ett nödrop kom in på mediegymnasiet i Uppsala. Där fick han ägna sig åt ämnen han tyckte var kul och meningsfulla och där utformades en plan och en riktning som skulle komma att definiera framtiden.
Älskade karnevalerna
– Det tog sin tid, jag har gått med myrsteg. Men det fanns aldrig någon tvekan där, säger David, som i mitten av 90-talet började han göra hemsidor från pojkrummet i Gimo, vilket la grunden till hans framgångar inom reklambranschen; han låg helt rätt i tiden, alla slet i dem som kunde göra hemsidor. Efter det låg framtiden utstakad. Han jobbade bland annat som copywriter, på Nöjesguiden och startade ett bolag. 2013 gick han en stå-uppkurs och resten är historia.
Men Davids barndoms Gimo är inte komplett utan att berätta om det årliga jippo som sätter orten på världskartan. Varje år på tjugondag Knut, den 13 januari, firas Knutmasso i Gimo. Det är en karneval där folk har tillverkat sina egna masker som de visar upp när de går längs Bruksgatan. Traditionen har sitt ursprung i 1600-talet när vallonerna kom till Gimo. De brukade klä ut sig för att gå runt till gårdarna och tigga rester efter julen.
I dag finns ett Knutmassomuséum där man kan beskåda alla gigantiska och välgjorda masker och figurer som föreställer sagoväsen, elaka troll eller Disneykaraktärer. Här har David varit många gånger och han har också ett flertal gånger deltagit i karnevalståget, som är ortens största happening och som samlar tusentals ortsbor och nyfikna besökare varje år.
– Som barn tyckte man att det var spännande att utklädd gå med i karnevalståget och som tonåring blev det spännande på andra sätt eftersom man kunde festa och dricka. Maskerad var det ju ingen som kände igen mig, säger David med ett skratt.
– När jag var ung handlade allt om att komma härifrån. Nu kan jag se att orten delvis har format mig till den jag är. Just för att det var så himla tråkigt, säger David, som snällt poserar bredvid flera av papier-machéfigurerna i muséet.
Han förtydligar:
– Det fanns en kiosk där man kunde köpa tidningar. Det visades film en gång i månaden på Folkets hus. Och då var det inte ens säkert att det var en film man ville se. Det skrala aktivitetsutbudet i Gimo gjorde att man tvingades vara kreativ, spela rollspel och använda fantasin. Det tror jag var bra.
Detta är David Sundin
Ålder: 45 år.
Familj: Hustrun Maria, döttrarna Betty, 9 och Lotta, 2 år.
Bor: I Enskede söder om Stockholm.
Gör: Komiker, programledare och skådespelare.