Charlotte: Fasan att bli 50 och fylla tant!

När du läser det här är det nyss över. Kanske ligger jag i fosterställning och hyperventilerar. Eller får något slags chockterapi.

För visst måste det kännas lite konstigt (läs läskigt) att fylla femtio? Det är ju jättegammalt! Hela 365 dagar äldre än 49 år, vilket känts helt okej.

Jag har försökt skämta bort födelsedagsfasan:

”Nu vet jag vad jag önskar mig. En skottkärra! Perfekt att lassa i gäddhänget och allt annat som börjar hänga löst och släpa i marken!”

Och druckit många glas vin med jämnöveråriga väninnor medan vi försökt trösta varandra att vi är Femtio och Fantastiska – inte Femtio och Fossiler.

Fast innerst inne VET jag ju exakt vad som kommer att hända efter att jag hasat över femtiostrecket… absolut ingenting!

För så har ju livet varit hittills. Jag har trott att allt förändras när man blir äldre. Att den här människan man är magiskt ska förvandlas när man uppgraderar modellen till 20-åring, 30-åring, 40-åring. Kanske klokare och bättre, eller dummare och sämre – men i alla fall annorlunda.

I stället är det bara utsidan som ändras och skrynklas ihop. Inuti är det sig rätt likt. Visst fylls det på med lite livsläxor och lärdom – men i princip har innehållsförteckningen inte ändrats sen jag var ung: det är ungefär samma fel och brister, samma rätt och braigheter som jag består av.

Så det är väl bara att acceptera att det är denna evigt tramsiga, jobbiga och småknäppa kärringen jag ska dras med framöver – och ibland är hon faktiskt rätt härlig också. Vi ska nog klara av att fira mitten av livet ihop. Och det kan finnas strålande tider att se fram emot – en studie visar att 4 av 10 är lyckligare än någonsin efter 50. Bland annat för att de oroar sig mindre – om man inte börjar oroa sig för att man tillhör de sex av tio som inte blir lyckligare förstås…