Anna-Lena och Jan om sin nya bok – en feelgood-roman med både smärta och svärta
Att vara hårfrisör är nog det närmaste man kan komma att vara psykolog, menar Jan Sigurd, som själv har en Fil kand i psykologi i grunden.
– En bra frisör måste vara känslig och kunna bolla på rätt sätt, säger han.
Att bokens huvudkaraktär Anki är just frisör till yrket, är Jans förtjänst.
– När jag började skriva på boken för tio år sedan, hade jag en elev som var frisör uppe i Småland.
Jan berättar att han hade en synopsis och hade skrivit 65 sidor när han och Anna-Lena började prata om att skriva klart boken ihop.
– Jag kände att boken behövde bli ungefär tre gånger så lång, och jag var i behov av att få ett kvinnligt perspektiv, så jag frågade Anna-Lena om hon kunde tänka sig att skriva färdigt den ihop, säger han.
– Det kunde jag ju, säger Anna-Lena med ett skratt.
Hon berättar att de från början hade bestämt sig för att det skulle vara bådas röst som skulle få höras i boken.
– Vi hittade en gemensam röst genom de båda kvinnorna Anki och Rose-Marie, säger Anna-Lena.
Samarbetet dem emellan fungerade väldigt bra och de kunde förenas genom sitt gemensamma intresse för språket och hur det ska användas, berättar de båda två.
– Det kunde ju ha gått käpprätt åt skogen, skrattar de, men det gjorde det som tur var inte.
Verklighetsinspirerade karaktärer
Alla karaktärer i boken är inspirerade av verkliga personer och till exempel är Håkan (Ankis man som gått bort) i boken inspirerad till viss del av Jan.
– Han har fått alla mina nackdelar som karaktärsdrag, skrattar Jan.
Anna-Lena berättar att väninnan till Anki som heter Rose-Marie och arbetar på ett demensboende är inspirerad av henne själv.
– I unga år arbetade jag på demensboende och nu under pandemin gick jag under ett års tid tillbaka till att arbeta med det. Det var en värld som jag hade saknat, säger Anna-Lena.
Rose-Marie är en både besk och rolig person.
– En gammal partypingla som röker ännu och har haft många män, men aldrig fastnat för någon. Anki tänker att hon krampaktigt håller fast vid ett frihetsideal. Hon kämpar mycket för att vara smärt och snygg. Hon är bisarr och tror på horoskop och sådana saker, berättar Anna-Lena.
Lever livet i Las Palmas
I boken får vi följa två helt olika kvinnoöden. Frisörskan Anki som under större delen av sitt liv varit gift med den på ytan fyrkantiga och tråkiga Håkan, och hennes väninna Rose-Marie som alltid levt som singel och värderar sin frihet högst av allt.
– Håkan var tråkig på ytan men hade också ett hemligt liv som Anki upptäcker först efter hans död, säger Anna-Lena.
Under veckan i Las Palmas omvärderar Anki sitt liv och vad det innebär att leva över huvud taget, berättar Jan Sigurd. Samtidigt lever Anki upp och blomstrar som en ros. Under äktenskapet med Håkan hade hon bara varit utomlands en enda gång på Kreta.
– Håkan var komiskt fyrkantig och inte speciellt rolig att vara gift med, säger Jan.
Boken är en blandning av spänning och komiska situationer. Som livet i stort menar både Jan och Anna-Lena.
– Man kan ju uppleva både mycket positivt och negativt på samma gång i livet. Det är ju så otroligt oförutsägbart och innehåller så mycket kontraster, säger de båda.
Boken innehåller också många tankesprång som gör att man ifrågasätter varför saker är som de är. Existentiella kriser och rollen som man och kvinna är andra perspektiv som tas upp.
– Anki har en enda sak med sig i fickan, och det är en liten Jesus-figur som hon kramar medan hon tänker ”tänk om Jesus hade varit kvinna”, säger Jan.
Att de båda väninnorna möttes trots sina olikheter hade återigen med frisören att göra. Rose-Marie var en dag kund i salongen och blonderade håret hos Anki.
Att det blev just Las Palmas som väninnorna reste till beror till viss del på en reflektion som Jan Sigurd gjorde en gång när han för länge sedan gjorde en resa till Las Palmas.
– Jag tänkte att ”här sitter en massa livsöden”, säger Jan.
Att paret ofta varit i Las Palmas eftersom Anna-Lenas pappa bodde där under många år, är också en bidragande orsak till att det blev just där boken skulle utspela sig.
– Pappas gata är med i boken, berättar Anna-Lena.
Många har höjt på ögonbrynen åt titeln på boken berättar Jan Sigurd.
– Vissa tycker nog att det är jordens mest platta och opoetiska titel. Men den är gjord med humor.
Det är lite som ”Totte går på dagis”, fast för vuxna säger de båda, och tror att det nog kan verka lite provocerande för många med en så krass titel.
– Läser man boken så förstår man sedan också titeln, säger Anna-Lena.
Boken är också tänkt som en inspiration och kan förhoppningsvis ge många goda skratt, tror paret.
– Dessutom är det är inte fel att leva in i kaklet så att säga, även om det är ett slitet uttryck, säger Anna-Lena.