Ann Zacharias trodde hon hade cancer: ”Jag gjorde mig redo att dö”
Att möta Ann Zacharias är som att knockas av en virvelvind. Hon är spontan och direkt. Okonstlad, pratsam och välkomnande. Att kliva in i hennes charmiga vindsvåning i Sibirien (ja så kallas den stadsdel i Stockholm där hon bor) är som att omfamnas av en kär vän. Våningen går i varma toner och präglas av ett hemtrevligt kaos. Luggslitna orientaliska mattor på golvet, ett rustikt gammalt matbord i ek och mängder av saker som minner om hennes kosmopolitiska liv.
På en liten hylla vid ytterdörren står vackert målade ägg från Ryssland. På en vägg hänger en tavla av Isaac Grünewald; en del av hennes judiska arv. Ann har bott och rest i många länder. Israel, Vietnam, Thailand, Sri Lanka, Italien, Frankrike…
Att försöka ringa in Ann och hennes brokiga, händelserika liv hittills är snudd på en omöjlighet. Om någon skulle få för sig att i detalj nedteckna varje händelse skulle det bli en bok tjockare än bibeln.
Så tjock är emellertid inte hennes nyutkomna självbiografi ”En ovanlig fågel”.
– Det är folk i min omgivning som har tyckt att jag borde berätta om mitt liv och under pandemin fick jag plötsligt en massa tid. Jag har suttit i strikt karantän eftersom jag hör till en riskgrupp. Jag är diagnosticerad med kol, säger Ann och tillägger snabbt att det inte beror på att hon har varit rökare - hon slutade för länge sedan – utan på att hon har så kallad stenlunga, orsakad av svartmögel i en lägenhet där hon bodde.
Fick diagnos
Diagnosen fick hon för sju år sedan. Hon syresatte dåligt, hostade och tappade vikt från en redan tunn kropp.
– Jag trodde att jag hade strup- och lungcancer och gjorde mig redo att dö. Men det var inte cancer. Man opererade bort några polyper och efter det blev jag stadigt bättre. Efter ett halvår kunde jag cykla igen och jag gick upp 13 kilo!
Kolen är ingenting som märks på Ann. Men hon är fortfarande noga med att hålla avstånd för att undvika smitta.
Hon berättar att skrivandet fungerade som en slags terapi, vilket resulterade i att hon vaknade på nätterna och låg och grubblade. Det var en ny erfarenhet. Hon sover annars gott.
– Jag har aldrig bearbetat det jag varit med om eller haft tid att reflektera över livet, utan bara sprungit vidare. Jag har valt att gå mina egna vägar, vilket kanske inte har varit de tryggaste valen. Men jag har bara försökt att överleva. Det är väl fördelen med att leva i ständigt kaos, man hinner inte tänka så mycket, konstaterar hon med ett skratt.
– Jag har lagt locket på mycket, men det får vara så. I dag ska man prata om allt och älta saker som har hänt. Men jag anser att allt inte måste bearbetas. Gjort är gjort och allt går inte att lösa. Man får helt enkelt acceptera livet som det är…
Ann Zacharias uttrycker sina åsikter
Kommentaren är typisk för Ann. Hon skräder inte orden och är inte rädd för att uttrycka obekväma åsikter om stort och smått. Som nutidens ”flumskola”, där lärare som agerar mot störande elever blir anmälda av kränkta barn och deras föräldrar. Eller språkförbistringen som råder i många utanförskapsområden.
– I Sverige bor det invandrare som varit tjugo år i landet men knappt kan ett ord svenska. Det är ju inte klokt! Hur kan vi tillåta det? I tex Kanada ställer staten krav så att invandrargrupper blir välintegrerade. Här fastnar många invandrarkvinnor i en klassisk kvinnofälla. Vi har metoo-rörelsen, men ingen solidaritet med nysvenska kvinnor.
Ann slår ut med händerna i en uppgiven gest. Det politiska samhällsengagemanget kommer med modersmjölken. Hennes mamma Gun Zacharias var kommunist, vänsteraktivist och kvinnosakskämpe och bjöd in alla sorters människor. I det bohemiska hemmet fanns fosterbarn, konstnärer, skådespelare och internationella gäster.
Ann jobbade som fotomodell
Från tidig ålder fick Ann och hennes äldre syster Petita upptäcka världen utan att de vuxna la sig i alltför mycket. Men familjens ideliga flyttar - sammanlagt tjugo olika adresser - satte sina spår hos Ann som, efter att hon själv blivit mamma, ville att de egna barnen skulle få en sammanhållen skolgång i den judiska Hillelskolan.
Anns första jobb var som fotomodell i franska St Tropez, efter att hon blivit upptäckt av en fransk fotograf i Stockholm. Då var hon 12 år. Hennes syster följde med som förkläde. Några år senare reste hon till Rom med vänner; en stad hon omedelbart kände sig hemma i.
Hon kom att umgås med konstnärer och filmfolk och byggde upp ett kontaktnät som ledde till en första roll i en Carlo Ponti-film. Efter det rullade det på med filmroller. Hon hade också modelljobb, umgicks i konstnärskretsar och blev nära vän med Roman Polanski.
Vid den här tiden – i början av 70-talet – var hon fortfarande tonåring, men hade tidigt lärt sig att vara street-smart. Märkligt nog blev hon aldrig utnyttjad, trots att branschen kryllade av äldre män och unga, vackra kvinnor med skådespelardrömmar.
– Nej, jag blev faktiskt aldrig utsatt. Om någon gjorde närmanden sa jag ifrån direkt och fick respekt. Jag är uppfostrad att ta plats och inte se mig som svagare eller ett offer bara för att jag är kvinna. Så jag känner inte igen mig i alla historier om mäktiga män som utnyttjar unga tjejer, säger Ann och passar på att rikta en politiskt inkorrekt känga mot metoo-rörelsen.
– Rörelsen är viktig, men samtidigt tycker jag illa om den kränkthetskultur som har uppstått i dess kölvatten. Det är såklart inte okej att bli tafsad på. Men det är väl bara att säga ifrån på skarpen eller klappa till den man som går över gränsen? Kvinnor har ett eget ansvar och jag ogillar offerkappor. På 60-talet befriades vi från offermentaliteten. Nu är vi där igen…
Fick barn med Taube och Gärdestad
I sena tonåren lärde hon känna den betydligt äldre Sven-Bertil Taube, vars far Evert var vän med Anns pappa. Så småningom blev de ett kärlekspar och fick dottern Sasha. Men äktenskapet blev kort.
Ted Gärdestad var redan framgångsrik artist och låtskrivare när han och Ann blev tillsammans. De fick två gemensamma barn födda 1982 och 1983, Sara och Marc. Men relationen var skakig och präglades av Teds psykiska skörhet och andliga sökande. Han funderade på att konvertera till judendomen, men fastnade i Bhagwan-rörelsen och reste mellan Sverige och Oregon i USA, där sekten hade sitt säte. Han och Ann förblev goda vänner efter att relationen spruckit och hon sörjde hans alltför tidiga och tragiska bortgång 1997.
På frågan om det finns något i livet hon ångrar behöver hon inte tänka särskilt länge.
– Min godtrogenhet och min svårighet att sätta gränser. Och att jag fått barn med män med psykiska problem. Hade jag vetat hur tungt det är hade jag gjort andra val. Det har förstås också varit väldigt tungt för barnen att ha en psykiskt sjuk förälder. Psykisk sjukdom är fortfarande stigmatiserat, säger Ann med en suck.
När sonen Marc i tonåren ville utbilda bli rabbin påbörjades ett nytt kapitel i Anns vuxna liv. Närmandet till judendomen. I Israel använde Marc sitt mellannamn Moses – eller Moishe på hebreiska. Han gifte sig, fick tre barn och bodde i Jerusalems ultraortodoxa del. Ann åkte också ner.
Religöst liv
– Jag tvingades in i det där religiösa livet i Israel, trots att jag inte delar det. Jag är sekulär judinna. När tron är så stark påverkar den allt dygnet runt. Det känns helt overkligt, det är en annan värld. Mycket fattig, men generös. Under min tid där uppskattade jag att slippa det materiella, men hade svårt för det fundamentalistiska, säger Ann och berättar att vistelsen ändå var lärorik. Precis som alla hennes utlandsvistelser.
– De har format mig till den internationella person jag är. Jag anser att det är genom att leva vardagsliv i ett annat land som man på riktigt kan få en förståelse för vad migration innebär. Och att hemma ändå alltid är hemma. Jag är lyckligt lottad som har fått chansen att resa och prova på nya saker. Jag har också drabbats av motgångar, men alla upplevelser sammantagna har fått mig att växa som människa.
Ann sätter ordflödet på paus och låter den skarpa vårsolen, som flödar in från fönstren ovan hustaken, värma hennes ansikte. Trots att hon är en utpräglat social människa trivs hon med att bo själv. Ja, förutom katten då.
Hon hade en tjugofem år lång särborelation med Mikael Hagström. Men efter hans bortgång för fyra år sedan har hon ingen längtan efter att träffa någon ny man.
– Jag vill nog leva själv. Men jag har många fina människor i mitt liv. Vänner, släkt, barn och barnbarn. Marc skilde sig och lämnade Israel. Nu bor han i Stockholm och pluggar till lärare. Livet är förunderligt, konstaterar Ann och lägger leende till att så snart pandemin definitivt är över ska hon resa till Israel för att träffa barnbarnen igen.
Det här är Ann Zacharias
Namn: Ann Zacharias
Ålder: 65 år.
Familj: vuxna barnen Sascha, Sara, Marc och Zach, barnbarn och många vänner i hela världen.
Bor: i Stockholm
Aktuell med: Självbiografin En ovanlig fågel (Ekerlids).
