Anja Kontor om sin stroke: Låg plötsligt på en bår
Det började en morgon i januari. Plötsligt gungade det till när jag körde bil i snöstormen hem från landet. Konstigt, tänkte jag. Ytterligare en gungning när jag satt vid köksbordet. Sedan stickningar och domningar i ena kinden. Jag kände inte igen mig själv. Tappade greppet om fönen. Fick en underlig värk i huvudet. Det var som om livet bromsade.
Låg plötsligt på en bår
Jag var 45 år, mitt i livet och just på väg till en fin middag.
Sedan gick allt väldigt fort. I festklänning med blött hår låg jag plötsligt på en bår samtidigt som mitt lilla barn höll min hand och frågade hur ont jag hade. Mitt hjärta pickade. Människor i vita kläder sprang runt mig som i ett avsnitt av Cityakuten. Jag hade svårt att förstå vad de sa men fångade upp orden ”eventuell infarkt eller blödning i hjärnan”. Allt svävade som en stor, osynlig pratbubbla ovanför mig, en tunn genomskinlig plastpåse med roten nerkörd i hjärnans vindlingar.
Världens hud blev tunn. Undersökningar. Datortomografi och övervakning. Natt på sjukhusets strokeavdelning i ett rum med flera andra kvinnor. Utanför fönstret föll snöflingorna stora, tysta och jag hade hunnit bli rädd. En störning i hjärnans blodcirkulation kunde vara ett varningstecken om att en större stroke var på gång.
Jag tänkte på boken jag läst om Jean-Dominique Bauby, som drabbades av hjärnblödning med så kallad locked-in- syndrom. Enda rörliga delen av kroppen var vänster öga. Med hjälp av en assistent och detta enda öga blinkade Bauby fram en hel bok, Fjärilen i glaskupan. På bokens sista si da skrev han: ”Jag måste leta någon annanstans. Jag ger mig av nu.”
Grät och längtade hem
Jag ville leva. Grät. Längtade hem. Skulle min hjärna gå sönder?
Två av kvinnorna i rummet var nästan helt förlamade utan tal, gester eller ens mimik. Den tredje, med ett mjukt och vackert ansikte, skrek hela nätterna. Försökte göra sig hörd utan ord. Ändå var det som om en snabb vind av samförstånd, närhet och gömda kunskaper rörde sig emellan oss. Jag glömmer dem aldrig.
”Du har gjort en touchdown i döden, du hade tur”, sa läkaren senare.
Men jag lyssnade inte. Rusade snabbt tillbaka in i vardagen utan att förstå att jag bara kunde haft små remsor kvar av livet. Jag jobbade på för att inte förlora mitt frilansuppdrag som programledare. Teg. Ville inte dra ner stämningen. Sprida negativ energi. Älta.
Mardrömmar om min egen död
Men så kom mardrömmarna om min egen död. Sällsam gråt utan ände. Som ett regn som smattrade vilt mot hjärtat Jag höll på att utplåna mig själv. Att fortsätta leva vidare som om jag var osårbar hade haft en högre kostnad. Isolerat mig. Så jag klev fram. Kraschlandade. Reste in i mörkret. Till slut landade jag i mig. Tacksam, skakad och med en annan urkraft.
Året som börjat med en stroke slutade med att jag lämnade tv-världen. Jag ville se mig själv igen. Inte bara titta.
Det finns en utpräglad attityd hos den moderna människan att smärta och sorg är något livsfarligt, men de mörka upp levelserna finns där av en anledning.
Kroppen ändras med tiden. Det kan alla se när de möter sin blick i backspegeln. Men jag hittade något viktigare när jag hade kikat klart: Jag kände igen mig själv inuti.
