Ett besök på akuten stoppar inte Tessan – hon ska ha sin honung

Att utsätta sig för det man är rädd för är en beprövad metod. Det var precis så Tessan Nordeman tänkte när hon anmälde sig till en biodlarkurs. En granne på kolonilotten hade introducerat tanken och nu skulle hon bli av med sin stickrädsla.

Redan som barn var Tessan rädd för getingar, bin och humlor. Hon hade oturen att bli stucken i halsen av en geting och rädslan höll i sig och tilltog upp i vuxen ålder. Men kunskapen som kursen gav botade rädslan och i stället vaknade något annat inom henne – ett intresse för bin och biodling.

Efter reklamen: Se också: Så gör du en egen getingfälla på en minut

– Vi åt inte ens honung hemma när jag var barn, säger hon. Så jag hade inte ens tänkt tanken att jag skulle ha bin, men så blev det.

Och rädslan, är den helt borta nu?

Inte riktigt visar det sig.

– Jag är inte allergisk mot bi-stick, men jag är överkänslig, säger hon och berättar i samma andetag att hon är välutrustad med mediciner om ett bi skulle sticka henne.

trädgårdGetingar – här är farligaste sorterna och så gör du om du blir stungen

Fick åka till akuten efter bistick i halsen

Så sent som förra sommaren fick hon åka till akuten efter ett bistick i halsen.

Men det finns mediciner, och Tessan ser till att ha skåpet laddat hemma, och så har hon lärt sig att ha snälla bin och bra skyddsdräkt.

– Det är drottningen och hennes hormoner som styr humöret, eller retligheten, i ett bisamhälle.

Hon berättar att det händer att en drottning blir aggressiv – och då blir hela samhället också det.

– Det märks på att bina studsar mot skyddsnätet som jag har över huvudet och sätter sig för att sticka.

– Då är det off with her head som gäller, säger Tessan. För det ska vara roligt att jobba med bin!

Drottningen byts helt enkelt ut mot en ny och förhoppningsvis lugnare, som Tessan beställer från en uppfödare. Bidrottningen kommer på posten i ett kuvert med en liten skyddsbur med mat för upp till en vecka och ett litet harem av arbetarbin som tar hans om henne under resan.

– Jag älskar att hålla på med bin. Det är spännande, lugnande och jag är helt i nuet när jag går in i en bikupa. Det måste jag vara, för i bikupan måste jagvara lugn.

På biodlarkursen fick Tessan lära sig att hon kunde få 30 kilo honung per säsong från ett enda bisamhälle.

– Jag kollade mina hyllmeter och konstaterade att 30 kilo är väldigt mycket honung, skrattar hon.

En kompis frågade om hon kunde ta hand om hans bin, så att han fick honungen mot betalning.

– Jag räknade på det och insåg att det är en ganska dyr hobby om man skulle köpa in en helt ny kupa, så vi la ner den idén, men konstaterade att han kunde köpa en del av honungsskörden ändå. Det löste båda våras problem.

Utan att veta om det hade Tessan startat det som kallas för andelsjordbruk.

Året var 2015, samma år som föreningen Andelsjordbruk grundades i Sverige. Den ideella föreningen arbetar för en hållbar utveckling av just andelsjordbruk över hela landet.

– Några hade haft andelsjordbruk innan, men det hade inte varit spritt. Om man säger andelsjordbruk så är det fortfarande många som inte vet vad det betyder. Vi har mer att jobba på när det kommer till information och spridning.

tvWanna vann över 41 miljoner – samma kväll tog hon emot varor i sin butik

Via Facebook sålde Tessan andelar i biodligen

När Tessan skulle komma i gång med försäljningen funderade hon noga.

– Jag skrev ner hur jag ville ha mitt koncept. Sen la jag ut det på Facebook. På sex minuter hade jag sålt tio andelar i en kupa. Det gick väldigt fort. Någon timme senare hade jag en reservlista på tio andelar till.

Tessan bodde då i lägenhet och hade sina kupor hos en farbror som hade mark.

– Många vill att man ställer sina kupor hos dem, så man måste inte ha mark för att ha bin, säger hon.

Andelsjordbruk går ut på att man som andelsägare i förväg köper en viss andel av säsongens skörd. I biodling är grundkonceptet tio andelar per kupa.

– Många av oss har även börjat göra små andelar. Då är det 20 andelar på ett bisamhälle och man får fem procent per skörd i stället för tio.

Som andelsägare får man även en inblick i livet bland bina. Tessan skriver nyhetsbrev till sina andelsägare.

– Där beskriver vi livet i bigården just nu. Om det är sommar kanske vi berättar hur slungningen har gått. Vi skriver även om pollen, om honungens kemiska sammansättning, de olika bi-raserna och recept där det ingår honung.

Tessan berättar att hon brukar ha ett tema på alla sina nyhetsbrev.

– Hittills har jag inte upprepat mig och jag har hållit på sedan 2015. Så det är jätteroligt!

hälsaOm din hund får ett getingstick – detta kan du göra själv

Av honungen har Tessan gjort bivaxdukar som säljs

Tessan berättar om hur livet som andelsjordbrukare ser ut:

– Jag säljer bara andelar till maj och sedan är säsongen i gång. Då vill jag fokusera på bina och honungen.

Att ha andelsjordbruk betyder att man får pengarna i förtid.

– Det är bra för det kostar mycket. Speciellt när man är nyuppstartad så är det bra att få in pengar innan säsongen drar igång. Det är då man behöver investera i ramar och burkar.

Tessan menar att det är en långsiktighet med andelsjordbruk.

– Som andelsägare köper man ett kontrakt på en säsong, oavsett om det gäller, honung, grönsaker eller kött. Oavsett vilken typ av andelsjordbruk man har så vet man att man har en avsättning för produkten. Om det skulle bli mycket honung något år, så blir jag av med den – och mina kunder får billig honung.

Men även tvärtom:

– Är det dåligt ett år, som i år när många av mina samhällen gick under, då blir det en ny ordning. Vi delar på de risker och belöningar som finns i den här matproduktionen. Det är väldigt solidariskt. De stöttar mig när det är tufft och jag delar med mig av överskottet när det går bra.

Tessan tycker att det är ett trevligt sätt att bedriva verksamhet och matproduktion.

– Från den första kupan som jag sålde 10 andelar i, är åtta andelsägare fortfarande kvar. Flera av dem har utökat och köpt fler andelar.

– Jag använder också andelsägarna som en väldigt bra referensgrupp till min verksamhet. För de är ju redan involverade i min verksamhet. Om jag ska lansera något nytt eller göra en förändring så lyssnar jag lite – vad tycker ni om det här?

Även andelsägarna kan vara med och önska:

– Något år var det några som ville ha bivaxdukar och då kan jag göra det. Vi har mer ett samarbete än om man bara går till en butik, köper sin mat och går hem.

Men hon poängterar att man inte måste engagera sig som andelsägare.

– Man kan verkligen bara hämta sin honung, och så är det bra med det. Men många väljer att engagera sig.

hälsaAllergisk mot getingar? Så skyddar du dig!

Idéen om gemensam matproduktion från Japan

Tessans kreativa sida resulterade även i en andraplacering i innovationsklassen i SM i mathantverk 2020.

Några år tidigare hade hon arbetat som fredsobservatör i Guatemala där hon smakat en honung med en bränd, rökig smak som kom från en blomma från djungeln. Tessan kom på att det kanske skulle gå att röka honung. Hon hittade ingen annan som hade provat och fick experimentera i flera år innan hon lyckades få fram en smak som stämde överens med hennes vision.

– Jag har inte vunnit något tidigare, så ett silver i innovationsklassen kändes väldigt stort för mig! Jag blev så glad att jag faktiskt grät lite!

Modellen med andelsjordbruk startade i Japan i slutet av 1960-talet. Japanska husmödrar ville köpa ekologisk mat, och de ville veta var maten kom ifrån. Men eftersom det är dyrt att ställa om jordbruk slog man sig samman och skapade konceptet tillsammans.

– Det tycker jag är fint och en styrka. Att det är en win-win, verkligen, för både konsument och producent, säger Tessan.

Hon berättar att när det startade i Japan var andelsägarna mera aktiva. Förutom att betala för sin produkt gjorde andelsägarna även ett antal arbetstimmar på jordbruken. När det krävdes mycket arbetskraft för att exempelvis skörda potatis så gick andelsägarna in i skördelaget.

Det är en taktik som även Tessan försöker hålla sig till.

– Det är även en stöttning i den lokala matproduktionen och speciellt om man ska vara småskalig. Då är det inte rimligt att köpa in stora maskiner. Då kanske man bara behöver arbetskraft. Om vi är 50–60 personer som delar på att ta upp potatis så går det ju väldigt fort. Då behöver vi inte någon stor traktor med maskin och vi behöver inte trycka till jorden. Det blir skonsammare för jorden och dessutom både enklare och mer prisvärt för konsumenten. Det blir även friskvård!

Tessan ser många fördelar med andelsjordbruk. Hon fortsätter:

– I dag är vi många som lever långt ifrån matproduktionen – speciellt om man bor i städerna. Så det här är ett sätt att komma närmare och uppskatta det vi kan köpa och äta som är lokalt.

Bigård Birgitta och ett sommarkafé på gården

Tiden med biodling från lägenheten är för länge sedan förbi. Numera bor hon tillsammans med sin sambo Peter på landet med 20-talet bikupor och beroende på säsong är antalet bin mellan20 000–80 000 – i varje bikupa!

På sommaren har de kafé på gården.

– Vi bestämde att det skulle vara lokalt, småskaligt och så ekologiskt i så stor utsträckning som möjligt.

De gör det mesta själva, men köper även in från andra småskaliga producenter i närområdet.

– Glass, ost och köttdelikatesser har vi köpt in från andra.

Bigård Birgitta heter deras ”skogskafé med bigård” som de själva kallar det. Namnet är en hyllning till Tessans mormor Birgitta.

– Hon är den absolut viktigaste människan i mitt liv. Från att jag var liten var hon mitt stora stöd, en person som alltid fanns där och hon har stöttat mig genom snåriga delar av livet. Hon är en fantastisk människa, omtänksam och klok!

– Hon bor 100 mil bort, men i och med att vi heter Bigård Birgitta så är hon alltid med mig och jag påminns om vilken typ av människa jag vill vara, säger Tessan och berättar om sin vision:

– Bara för att jag är honungsproducent så vill jag inte bara sälja honung. Jag har en vision om en värld där alla kan äta bra mat och att den som gör maten får en skälig ersättning och uppskattning.

Hon har bara goda ord om biodling för den som är intresserad av att själv starta:

– Det är en rolig hobby, jag rekommenderar den. Det är lätt att bli fast!

Tessan skrattar:

– Det är också ganska kladdigt och kräver en hel del plats. Men förutom det så!