De gör verklighet av krogdrömmarna – som hobby
– Hela grejen kändes klockren. Jag skulle aldrig få för mig att starta eget, säger Annika Andersson efter sitt första pass bakom ölkranarna.
Sverige dräller av ambitiösa hemmakockar, entusiastiska foodies och folk som gillar att gå på krogen. Det finns inget statistiskt underlag men känslan är att åtminstone en människa i varje umgängeskrets någon gång uttalat en önskan om att driva restauraSSSng eller krog. Vägen från dröm till verklighet är dock lång. Speciellt i restaurangbranschen som har ett rykte om sig att vara särskilt tuff. Höga insatser, mycket jobb, osäker utdelning.
Idén med kollektivkrogen är att erbjuda drömmarna en chans att leva ut sitt mat och krogintresse med lägre insats och mindre jobb. 50 personer har satsat 35 000 kronor var och förbinder sig att jobba två pass i månaden.
– Många har någon gång haft en dröm om att starta krog, men är inte beredda att ge upp hela livet. Vi vill skapa ett vardagsrum för dem, där de får leva ut sina restaurangdrömmar. Besöker man Kollektivkrogen kanske en revisor serverar vinet, en rörmokare lagar maten och en författare bemannar baren, berättade grundaren Ola Rasmusson för White guide.com i februari.
Går inte in i det här om man inte är nyfiken
Annika Andersson var en av dem som läste om krogen och skrev ett mejl om att hon ville vara med på direkten. Hennes tyngsta merit från restaurangbranschen ligger långt tillbaka i tiden.
– Jag skalade potatis på en golfrestaurang en sommar, säger Annika.
– Men jag gillar att träffa folk och är jätteintresserad av matlagning. När jag har fest är allt genomtänkt, från meny till färg på dukningen. Jag älskar det här att sätta ihop olika typer av människor och se vad som händer när de möts.
Möte med människor i fokus
På det sättet har Kollektivkrogen redan motsvarat förväntningarna. Här finns allt från saffransodlare, till rektorer och operationssjuksköterskor. Personalen har sina civila alias på en namnskylt när de tjänstgör.
– Jag tror att tanken är att man ska förstå att vi inte är proffs. Att man kommer hem till oss, till vårt vardagsrum, säger kemiläraren Annika, som är livsmedelskemist i grunden men också verksam som konstnär.
På det sättet kan namnbrickan nog tjäna som ingång till samtal också. Inte minst med de övriga delägarna. För en del av grejen med att hoppa på idén var att möta nya människor i ett nytt sammanhang.
– Jag tror den minsta gemensamma nämnaren för oss är nyfikenheten och gemenskapen. Man går inte in i det här om man inte när nyfiken.
Bredvid henne skakar restaurangchefen Baltatzar cocktails till nyanlända gäster. Han är en av tre heltidsanställda proffs som ser till att krogen rullar och hjälper delägarna på traven. Annika tycker att hon fick till en bra snits på ölkranandet ju längre kvällen led. Men det fanns något översvämmat glas som fick räddas i början.
– Det gick bättre och bättre, men jag kände ingen stress. Gästerna tog det lugnt, säger Annika.
– Men det verkade som att gästerna trivdes. Det var en väldigt blandad publik men framförallt roligt att många yngre tyckte att det var ett coolt ställe. Jag hade ett gäng före detta elever som var här i flera timmar.
Tanken är att delägarna ska rotera mellan arbetsuppgifterna. Ena kvällen stå i baren, nästa dag servera eller jobba i köket.
Men med två pass i månaden kvalar det in som en hobby utan att inkräkta på jobbet, menar läkaren Noor Alturaihi.
Noor berättar att hon gillar mat och krogliv. Att hon haft en avlägsen dröm om att driva restaurang eller bar. Kollektivkrogen lät som ett perfekt sätt att leva drömmen parallellt med den civila karriären. På det kulinariska cv:et har Noor ett halvår på McDonalds. Fast det låter inte som att hon bär med sig mycket av de erfarenheterna till det nya restauranguppdraget.
– Jo, en sak. Att lyssna noga på beställningarna. Jag minns att jag blandade ihop en beställning så att en kund fick fel hamburgare. De blev väldigt sura. Men jag var 17 år och hade ingen erfarenhet.
Noor är tydligen inte den enda läkaren bland delägarna. Så det finns gott om HLR-kompetens i lokalerna om något skulle hända.
– Det är ju inte så att jag kommer gå runt med ett stetoskop om halsen men jag tänker att jag tar med mig bemötandet från mitt jobb, säger Noor som är van krogbesökare och vet vad hon förväntar sig.
Servicekänsla utan stress
Att krogen har många olika personligheter bland delägarna som förenas av ett eget driv är positivt.
– Jag har varit där och ätit med familjen när många gjorde sitt första pass. De var väldigt måna om att vi skulle ha det bra och hade ett leende på läpparna. Jag tror det kan vara vår starkaste sida.
Ännu så länge är det den fasta personalen som sätter menyn, sköter inköp och det dagliga. På sikt är tanken att delägarna ska få möjlighet att pitcha in en paradrätt till exempel.
– Det kanske kommer när vi blivit varmare i kläderna. Ännu länge är det bäst om experterna sköter det.
Vilken paradrätt skulle det vara?
– Det hade varit kul med en asiatisk rätt. Men sedan är jag också uppvuxen med det arabiska. Kanske en lyxig variant av Baba ganush? Inget avancerat. God mat behöver inte vara komplicerat.
Precis som Annika kommer Noor att göra sitt första pass bakom bardisken. Eftersom hon är höggravid kan det vara läge för att jobba i stödstrumpor. Men hon är inte direkt nervös.
– Nej. Vad är det värsta som kan hända. Att någon får för mycket i glaset? Då blir man ju bara glad.
