Märta: Min man dog på semestern

Efter reklamen: Se också: 8 trick för att koppla bort jobbet på semestern

Min man och jag har alltid gillat solen och värmen och när vi pensionerade oss köpte vi en husvagn. Tanken var att tillbringa vinterhalvåret i Spanien.

Av min svärmor hade vi ärvt en lite stuga i Småland och i den hade både vi och våra tre döttrar semestrat. Men nu styrde vi alltså söder-
ut och i Spanien hittade vi en härlig campingplats alldeles vid en flod. Det var inte långt till Medelhavet eller till storstaden. Vi fick några härliga vintermånader där och träffade många trevliga människor från hela världen. Det var fester och gemensamma middagar och dans.

På våren körde vi hem igen men återvände i november till samma ställe och återsåg många av våra nyvunna vänner.

Tredje gånge var vi lika glada och förväntansfulla och var båda säkra på att så här skulle vi kunna fortsätta i många år.

Men så blev det inte. På sensommaren det år både min man och jag hade fyllt sjuttio, började han känna sig dålig. Han gick till doktorn men fick ingen diagnos.

– Det är nog vinterns mörker och kyla som gör mig sjuk, sa han. Det blir bättre när vi kommer ner till Spanien.

Han orkade inte köra den långa sträckan

I november kände min man sig inte tillräckligt stark för att köra den långa vägen ner. Jag har inte körkort och därför kom vi överens med en av våra döttrar att hon skulle sitta vid ratten.

Hon drog sig inte för at köra flera tusen kilometer ner genom Europa med en husvagn på släp och sina gamla föräldrar i bilen. Efter en vecka skulle hon flyga tillbaka till Sverige och börja jobba.

Själva skulle vi ju inte hem förrän till våren. Vår dotter klarade körningen med glans och ordnade med allt praktiskt.

Vi inrättade oss på campingen och träffade våra vänner igen. Men även om han försökte dölja det såg jag att min man inte alls mådde bra.

En tidig kväll föll han ihop i armarna på vår dotter. Ambulans tillkallades men min man var inte längre kontaktbar. Innan vi nådde sjukhuset var han död. Efteråt förklarade läkaren att det var hjärtat som inte hade orkat mer.

Nu följde tuffa dager för mig och min dotter. Jag hade förlorat min älskade genom 50 år och hon sin pappa.

Min man skulle kremeras i Spanien, men alla arrangemang kostade mycket pengar och dessa var jag nu tvungen att skaffa fram. Vi hade inte så stora pensioner men banken gick med på ett lån och överförde det jag behövde till mitt konto. Det var många formaliteter som skulle klaras av, men efter en tid fick vi urnan och kunde påbörja hemfärden.

Efter en lång resa med många övernattningar körde vi upp framför den villa där vi bott i så många år. Nu var min man borta för alltid och jag kände mig fruktansvärt ensam.

Men som änka tvingades jag förbereda mig på ett liv utan honom. Jag fick helt enkelt fokusera på ljuspunkterna och jag hade ju fortfarande mina fina döttrar och deras familjer nära.

Min man begravdes på kyrkogården nära vår stuga i Småland. Veckorna gick och blev till månader och jag insåg att det inte var optimalt för mig att stanna i vårt stora hus. Här fanns alltför många minnen och jag reste upp till stugan. Kanske skulle ett miljöombyte och nya rutiner vara bra.

Tankfull gick jag runt inne i stugan och även i den närliggande byn. Det hörde en verkstad till stugan men den hade vi bara använt som förvaring. Men nu fick jag en idé. Kanske skulle både stugan och verkstaden kunna renoveras till permanenta bostäder?

relationerStina: Min döda mors brev förändrade mitt liv

Tänker ofta på min man

I dag är det 27 år sedan jag sålde vårt stora hus i stan och använde pengarna till att modernisera och vinterbona sommarstugan. Jag är så glad för att jag verkligen vågade satsa och göra det och för att jag samtidigt handikappanpassade huset. I dag är jag nämligen 97 år och sitter i rullstol, men bor här fortfarande permanent.

Jag tänker ofta på de tre härliga vintrar som min man och jag fick uppleva tillsammans i Spanien. Det var en underbar tid även om den fick ett grymt slut. Efter hans bortgång var det inte praktiskt möjligt för mig att resa ner, men jag bevarade under många år kontakten med flera av de andra campinggästerna och vi brevväxlade.

Hur länge jag stannar här i stugan är det ingen som vet. Men jag bor nära kyrkogården där min man är begravd. Jag är i grunden en positiv människa och väljer att njuta av varje ny dag jag får, även om jag har några fysiska skavanker.

Mina döttrar och deras familjer kommer ofta på besök, eller tar mig med ut på en tur och jag har också en hel del goda vänner här.

Det gläder jag mig över och dessutom ser jag fram emot att förhoppningsvis en vacker dag få återse min man.