Adopterade pojke – fick sedan tre biologiska barn
Nu stöttar Petra andra blivande adoptivföräldrar.
Det är livat och glatt i villan i Sandviken när hela barnaskaran är hemma. Det är precis så Petra och Fredrik Söderberg vill ha det. De kämpade länge för att få sitt första barn. Sedan kom resten mirakulöst.
– Jag och Fredrik träffades på internet och när vi setts några gånger bestämde vi att jag skulle flytta till honom, säger Petra.
Vid den tiden bodde hon i Uppsala och han bodde i Umeå, i Västerbotten.
Petra var bara 19 år och Fredrik 23 men hade redan en stark barnlängtan. Båda har vuxit upp i en syskonskara om tre och de visste att de ville ha flera barn.
Men åren gick och det blev inget plus på graviditetsstickan. Till slut sökte paret hjälp och fick genomgå en fertilitetsutredning. Det visade sig att Petra hade en hormonell rubbning, Polycystiskt ovariesyndrom, PCOS.
Som ofrivilligt barnlösa hade de rätt till ett landstingsfinansierat IVF-försök. På den tiden såg det olika ut i olika landsting, vissa erbjöd tre kostnadsfria försök.
– Eftersom jag var under 25 fick vi bekosta de första försöken själva. Vi använde våra sparpengar. Jag törs inte ens tänka på hur mycket pengar vi lagt ner på våra försök att bli med barn, men lyckan att få barn går inte att mäta i pengar.
Ofrivillig barnlöshet är en kamp
Det var en tid av prövning med sprutor, tabletter och rutiner kring stimuleringen av ägg. Petra säger att all spontanitet i såväl liv som samliv försvann, allt kretsade kring fertilitetsbehandlingen. Men hur de än kämpade så blev det ingen graviditet.
– Jag till och med gick ner i vikt och blev då fri från hormonrubbningen, men det blev ändå ingen bebis. Allting var så hopplöst. På jobbet blev kollega efter kollega gravid, men inte jag. Varför fick inte jag bli gravid? Man orkade knappt säga grattis till slut.
Det var påfrestande både psykiskt och fysiskt. Efter den sjunde stimuleringen blev Petra så sjuk att hon fick åka ambulans till sjukhuset. Magen svällde upp och Petra mådde vansinnigt dåligt.
– Då sa jag och Fredrik till varandra att nu lägger vi ner det här. Vi orkade bara inte mer. Vi hade diskuterat alternativet med adoption under resans gång och att adoptera ett barn från ett annat land är något jag pratat om ända sedan jag själv var liten. Därför var det steget självklart för oss.
Petra och Fredrik var bland de yngsta som gick den obligatoriska föräldrautbildningen, men ingen behövde tvivla på att paret var redo för att bilda familj. Tack vare deras eget driv kunde de skynda på processen med utredningar och utbildningar. Ändå skulle det dröja tre år innan de hade lille Alfred i sina armar.
Familjen Söderberg
Namn: Petra Söderberg och Fredrik Söderberg.
Ålder: 36 respektive 39 år.
Gör: Petra är utbildad förskollärare och arbetar nu som utbildare av adoptivföräldrar och anhöriga via Studiefrämjandet Umeå. Master-examen i socialt arbete och studerar till socionom. Fredrik är socionom.
Barn: Alfred, 8, Livia, 6, Svante, 3 och Lexie, 1.
Bor: I Sandviken utanför Gävle.
De påbörjade utredningen i maj 2014, skickade in en ansökan om att få adoptera ett barn från Thailand i juni 2015, och i mars 2017 fick de sitt barnbesked.
– Jag jobbade på ett fritidshem och vi var ute och lekte med barnen när jag fick samtalet. Jag kände igen numret från adoptionsbyrån och tänkte först att de skulle komma med dåliga besked. Var det något fel på våra papper? Kanske hade landets gränser stängts av någon anledning? Men kvinnan som ringde började med att gratulera mig till att vi hade en pojke som väntade på oss. Det var helt magiskt, jag storgrät och blev tvungen att sätta mig ner på marken för att smälta det fantastiska beskedet.
Petra ler stort vid minnet och säger att hon ville veta allt om den lille pojken men fick bara veta att han fanns på ett barnhem i Bangkok och var ett och ett halvt år. Adoptionsbyrån skulle skicka några bilder via mejl.
Det skulle dröja nio månader innan Petra och Fredrik fick hämta hem sin lille pojke, men när de väl fick resebeskedet gick det fort.
Efter adoptionen var lyckan obeskrivlig
Det första mötet med Alfred är ett minne som Petra bär närmast hjärtat. Hon och Fredrik fick stanna på barnhemmet under några timmar den första dagen, nästa dag utökades umgängestiden och sedan fick de ta med sig sin son.
– Äntligen var vi föräldrar, lyckan var obeskrivlig. Jag grät tårar av glädje och kärlek. Ett sammanträffande var att ett amerikanskt par som också bodde på hotellet hämtade sin son på samma barnhem. Vi hade sett varandra i frukostmatsalen och den tredje morgonen hade både vi och de ett litet barn vid bordet. Den familjen har vi haft kontakt med sedan dess och kanske ska vi ses i Thailand när vi åker dit på en återresa nästa år.
Att barnlyckan skulle fördubblas mycket snart var ingenting som Petra och Fredrik räknade med. Men när den lilla familjen landade i Sverige sökte Petra hjälp för magkrångel och fick veta att hon väntade barn.
– Jag var i vecka 13 och det var ju en helt otrolig nyhet för oss som försökt bli gravida under så många år utan att lyckas. Livia föddes ett halvår efter att vi fått Alfred. Egentligen är det inte optimalt att få ett till barn så snart efter en adoption och medgivandet blir ogiltigt om man själv blir gravid under tiden. Men vi visste ju ingenting och det är jag glad för. Annars hade vi ju inte haft vår älskade Alfred.
Alfred var två år när Livia föddes och vet inget annat än att han alltid haft en lillasyster.
– Alfred låg tätt intill och kände på min mage när Livia sparkade. Visst blev det en omställning, och fantastiskt mycket glädje. Anknytningen, som kan ta lång tid och vara kämpig med adoptivbarn, gick väldigt bra för oss. Alfred och Livia blev snabbt väldigt tajta, precis som hela barnaskaran, säger Petra.
Efter de två första barnens ankomst fick familjen ytterligare två glada överraskningar.
Såväl Svante som Lexie har kommit som överraskningar och läkaren har ingen förklaring till varför Petra och Fredrik kunde få tre barn spontant efter alla år av misslyckanden.
– För oss spelar det ingen roll att det inte finns någon förklaring och i slutänden så grämer jag mig varken för pengarna vi la ner på våra IVF-försök eller på den långa väntan på att bli föräldrar. Alltihop gav oss erfarenheter som gjort oss till de vi är i dag, och framför allt ledde det till den familjekonstellation vi har nu. Vi skulle aldrig i livet vilja ha det annorlunda.
Alla barnen är lika älskade, oavsett hur de kom till oss
I dag brinner Petra för att stötta andra blivande adoptivföräldrar. Hon har utbildat sig till föräldrautbildare och håller i de obligatoriska utbildningarna för adoptivföräldrar. Genom sina egna erfarenheter kan hon vara ett fint stöd för de som går i väntans tider. Petra känner till glädjen, men också utmaningarna.
– Precis som vi har många adoptivföräldrar misslyckade försök att bli gravida bakom sig innan de väljer att adoptera. Barnen har i sin tur upplevt flera separationer innan de kommer till sina adoptivföräldrar. Bakom varje adoption finns en tragisk händelse. Någon har behövt lämna sitt barn för att jag ska kunna bli förälder. Det är också en sorg att man missat barnets första tid i livet och att inte fullt ut känna till vad barnet har varit med om innan det kom till sin nya familj.
”Alla barn har rätt till föräldrar”
Petra säger att hon älskar att hålla i föräldrautbildningarna.
– Adoption är ett fantastiskt sätt att bli förälder, men också en fin möjlighet för barn att få föräldrar. Även om det är föräldrarna som startar processen för att bilda familj så handlar det i första hand om att alla barn har rätt till föräldrar. Barnets bästa står i centrum. Adoption inte är för alla och alla får inte ett medgivande och då tar resan och drömmen slut där.
Petra och Fredrik har alltid pratat öppet om att barnen kommit till dem på olika sätt och från första början berättade föräldrarna en enkel kvällssaga om adoptionen.
– I takt med att Alfred ställt frågor har vi berättat mer. Vi märker att Alfred är stolt över sitt ursprung och han pratar alltid gott om Thailand. Nu är han så pass stor att vi planerar en återresa dit.
Petra säger att hon har haft den fantastiska möjligheten att få barn på två olika sätt och att alla är lika älskade oavsett hur de kommit till familjen.
– Men jag har märkt att omgivningen också behöver utbildas. Adoptivföräldrar kan få frågan om de inte längtar efter ett ”eget barn”. Så får man bara inte säga! Det spelar ingen roll hur barnen kommit till familjen, alla är våra egna och vi är deras riktiga föräldrar.■