Ljusglimtar i höstmörkret: Här är ljusstakens historia
Levande ljus är riktiga stämningshöjare. Ljusstakar och kandelabrar besjälar våra hem och nog är det väl så att ett rum knappast kan ha för många av dem.
Se också: 5 saker att tänka på när du går på loppis
Det elektriska ljuset till trots gör vi nordbor av med stora mängder stearin- och värmeljus under vinterhalvåret. Förr i tiden fick man däremot hushålla med dem. De var dyra och användes sparsamt.
Kolsvart mörker i äldre tider
Merparten av oss som lever idag upplever sällan det kolsvarta mörker som präglade en stor del av människans liv i äldre tider. Solen utnyttjades till max och dygnsrytmen anpassades efter dagsljuset. Den danske historikern och författaren Troels Troels-Lund (1830–1921) skrev i det välkända verket Dagligt liv i Norden på 1500-talet: ”I Danmark gick solen den längsta dagen på året upp kvart över 3 och ned kvart i 9. Detta kom då att bli den naturliga normaldagen för sommarens del. På landet steg man under denna årstid upp omkring klockan 3, vare sig man skulle på arbete eller endast ut för att jaga. I städerna vaknade man något senare … Om vintern sov man något längre. Först klockan 5 klämtade morgonklockan i städerna.”
Det är inte konstigt att man började fantisera om vättar, tomtar och troll när solen gick ner och tillgången på ljus var liten. Timmarna var långa och kanske var det bara himlens stjärnor och månljuset som gav ett svagt sken, om ens det.
Fotogenlampan förändrade tillvaron
En stor förändring skedde under 1800-talet då fotogenlampan introducerades och i takt med att det elektriska ljuset gjorde entré försvann helt naturligt en del av vår nordiska folktro.
Fett och olja
För att hålla en låga vid liv har människan sedan forntiden använt olika typer av fett och olja som bränsle i någon form av behållare med en veke i. Oljelamporna tillverkades av keramik, sten, järn och glas. Tranolja var den olja som var vanligast i Norden. Intressant nog var just tranolja en viktig inkomstkälla för John Hall (1735–1802), mannen bakom den unika 1700-talsanläggningen Gunnebo. Han gjorde sig sannolikt en stor förmögenhet på de trankokerier där man utvann tranolja ur sill, vilken sedan exporterades. Det berättas att stora delar av London lystes upp av familjen Halls tranolja.
Ljus var en lyxvara
Att slå sig ner i hemmets favorithörna, tända ett ljus och ta fram en bra bok är för många idag bilden av vardagslyx. Men i det förindustriella samhället användes ljus till vardags med begränsning till och med i de förmögnas hem, trots att levande ljus var en av hemmets få ljuskällor. Ljus var en lyxvara, men man var också rädd för brandrisken.
Den svenske 1700-talskonstnären Pehr Hilleströms (1732–1816) målningar berättar på ett levande vis om hur det dagliga livet tedde sig på den tiden. Ett fint exempel är hans oljemålning Modehandlerska där två kvinnor betraktar plymer och sidenband och andra så kallade galanterivaror i skenet av ett brinnande ljus i ett i övrigt helt mörkt rum.
Lysstickor fästes i väggen
Om man bortser från dagsljuset har den levande elden sedan urminnes tider varit hemmens primära ljuskälla. Utöver den öppna elden behövdes punktbelysning och vid behov tändes långa stickor som fästes direkt i väggen eller i speciella hållare av trä eller järn. I exklusiva sammanhang användes ljus av vax eller talg.
Lysstickor
Förr var eldstaden hemmets primära ljuspunkt, men den gav också värme och användes till matlagning. Utöver eldstadens ljus behövdes punktbelysning till arbete och det vanligaste sättet att åstadkomma det var med hjälp av så kallade lysstickor, som också har andra namn, som torrveds- och tjärstickor. Där kådrik furu fanns högg man upp den i långa stickor. De var billiga och enkla att tillverka och fick därmed stor spridning. I städerna krävdes rikliga mängder och stickorna blev därför en viktig handelsvara. I svenska skogfattiga kustområden, liksom i stora delar av Danmark där det var ont om material till stickor, var oljelampor en vanligare form av ljuskälla.
Det var under 1600-talet som bruket av ljus blev något vanligare i de välbärgade hemmen. Ljusstöpning kom därmed att bli en viktig del i det kvinnliga hushållsarbetet.
Till de dyrbara ljusen användes praktiska ljusstakar som enkelt kunde flyttas efter behov. De var gjorda av trä, lergods och järn eller av dyrare material som mässing och silver. Praktfullast var kandelabern – ljusstaken med flera ljusarmar – som användes till fest i slotten och de stora gårdarna.
Ljusstaken svarvades fram
Den typiska ljusstaken under första hälften av 1600-talet, som också spreds utanför adelns hem, svarvades till en modell med klockformad fot och balusterformat (typ av pelare med ursprung i antikens arkitektur) skaft av mässing. Denna typ av ljusstake importerades, även om en inhemsk tillverkning också förekom.
Något senare blev en barockljusstake med spiralformad stam med ursprung i Tyskland ett omtyckt alternativ. Mot slutet av 1600-talet kom även ljusstakar av motsvarande modell att tillverkas av silver efter påverkan från påkostade miljöer på kontinenten.
Utöver den spiralvridna dekoren smyckades de med frodiga mönster av blommor och bladverk, och under den runda foten placerades små kulfötter i form av granatäpplen. Vid sidan av den modellen uppträdde en elegant och enkel ljusstake med kvadratisk, profilerad fot och skaft i form av en knippepelare, en variant som förekom tidigt i såväl Frankrike som England.
Barockens kraftfulla former kom efterhand att övergå i stramare senbarock med påverkan från fransk régencestil och engelsk Queen Anne-stil. Det var inte ovanligt att formen på periodens silverljusstakar översattes till andra material, som tenn, trä och glas. De tjänade dessutom som förlaga för tillverkning av ljusstakar av ostindiskt porslin. Från Europa skickades förlagorna via de ostindiska kompaniernas skepp till Kina, där porslinsljusstakar framställdes för den europeiska marknaden.
Vax och talg
Förr tillverkades ljus av talg eller vax. De fettbaserade ljusen var de enklaste och dessa framställdes främst av nöttalg. Talgen togs tillvara under slakten och renades sedan vid ljustillverkningen. Ljusen användes sparsamt, något målningar föreställande interiörer med återhållsamt upplysta miljöer från 1600-, 1700- och 1800-talen vittnar om. De mest exklusiva ljusen var de av bivax stöpta vaxljusen. Med ljusanvändandet under 1600- och 1700-talen utvecklades också ljussaxen som användes till att skära av och samla upp den förkolnade veken.
Ljusstakar i Rokokostil från 1700-talet
De ljusstakar som av många anses vara de allra vackraste kan dateras till rokokotiden under 1700-talets tredje kvartal. Rokokostilen i allmänhet kännetecknas av böljande linjer och lekande former och dekor som utgår från naturen. Stildragen är som gjorda för just ljusstakar, och de utvecklades till den föremålskategori som allra bäst representerar epoken. Typiska är ljusstakar med klockformig fot med vridna knäckar och klippformationer som fortsätter upp i en organisk rörelse mot mittdelen och ljuspipan. Allt dekorerat med blad och blommor. Gränsen mellan ljusstake och skulptur suddades därmed ut. Ibland försågs ljusstakarna med slingrande kandelaberarmar, som kunde monteras när det vankades fest och fler ljus krävdes på bordet.
Nyklassicismen med rena och raka linjer
Som så många gånger förr i konsthantverkshistorien kom en motrörelse som vände sig mot föregående epok. Nyklassicismen, som avlöste rokokon, förespråkande rena och raka linjer med en tydlig grund i den klassiska antiken. Som allra tydligast kan stilens förkärlek för antikens tempelarkitektur ses i den ljusstakemodell som formades likt en antik kolonn med kannelyrer (konkava räfflor) och urnformad ljuspipa. Denna variant tillverkades i stora mängder av tenn, men också av silver. Från Frankrike kom modet att tillverka kolonnstakarna av marmor och förgylld brons, en kombination som gav extra kontrastverkan.
Kandelabern dominerade bordet
I takt med den stegrande dyrkan för antiken kom kandelabern att bli bordets självklara primadonna. Kandelabern i sig var ingen nyhet, men det var under empiren och det tidiga 1800-talet som den med besked kom att dominera bordet. De gjöts av brons i halvmeterhög storlek och försågs med flera ljusarmar och dekorerades med grekisk-romerska motiv som gudar och gudinnor, palmetter (flikiga blad) och lagerkransar. Det var i Frankrike modet skapades och i Paris tillverkades de mest fantastiska uppsättningar av empirkandelabrar, som idag finns i flera europeiska hov. De används fortfarande när det dukas upp till fest i exempelvis Sverige, Danmark och England.
Empirens kandelabrar, liksom tidigare epokers ljusbärare, tillverkades i par eller i större uppsättningar. I vår tid ser man däremot ofta udda kandelabrar och ljusstakar på marknaden. Sannolikt har de delats vid arvsskiften och på så vis förlorat sin maka. Genom åren kan de också ha förändrats på olika vis. Under det prakt- och mönsterälskande sena 1800-talet var det inte ovanligt att man beställde rikt dekorerade ljusarmar till äldre ljusstakar, som därmed blev till kandelabrar. Stilblandningen kom därefter att förpassas och 1900-talets formgivare bidrog i sin tur med ljusstakar och kandelabrar i ljuv art nouveau, stilren art déco och stram modernism.
Stearin
Stearinljuset uppkom i Frankrike under 1820-talet. När det kom ut på marknaden under 1830-talet i Paris var det en stor innovation, då de tidigare ljusen av vax och talg sotade väldigt i jämförelse. Stearin, som är en blandning av fettsyrorna palmitinsyra och stearinsyra, uppfanns av den franske kemisten Michel Eugène Chevreul (1786–1889). Han forskade på fetter och fettsyror och lyckades isolera stearinsyra, som är en av de vanligaste fettsyrorna i både växt- och djurriket. Stearinljus var länge en dyr lyxvara, men blev tack vara sin rena låga ändå en stor succé.
Det elektriska ljuset började lysa upp hemmen
Den primära rollen som ljuskälla var däremot inte längre densamma då det elektriska ljuset kom att lysa upp hemmen i allt större omfattning under första delen av 1900-talet. Glödlampan dominerade, men under 1960-talet blev det återigen populärt med levande ljus och idag tänder vi ljus som aldrig förr, både till vardag och fest.
