Iittala – den glödheta 140-åringen
Iittala fyller 140 år. Det finska storföretagets historia börjar med ett glasbruk i byn Iittala, tio mil norr om Helsingfors, där tillverkning drog igång 1881. Under decennierna fusionerades bruket med andra glasbruk och på senare år har Iittala korsbefruktats, ympats och växt till en koncern med ett välbalanserat designspråk i glas, keramik, köksprodukter, prydnadsting, bestick och belysning, allt under logotypen med den knallröda pricken och i:et.
Se också: Så blir dina glas skinande rena
Iittala firas under året med en utställning på Designmuseo i Helsingfors, en ny bok, specialprodukter och aktiviteter. Jubileet rör också vid finsk identitet och självbild, speglad genom de ikoniska glasföremål som slog en glänsande båge mellan ödemarkernas skogs- och vattenland och industrinationen Finland som reste sig ur världskriget och snabbt blev en konstindustriell stormakt.
"Det finska 50- och 60-talsglaset är suggestivt naturligt, som rinnande vatten och smältande is.
Vad kännetecknar då det berömda Iittala-glaset?
– Det finska 50- och 60-talsglaset är suggestivt naturligt, som rinnande vatten och smältande is, medan det svenska glaset är mer färgglatt och figurativt, säger Andreas Knutsson, specialist på modern design på Stockholms Auktionsverk.
Länderna laddade glasmassan med olika slags innehåll och effekter.
– I det svenska glaset kan vi se påverkan från modern konst och bildflöden utifrån, medan det finska tycks komma direkt från naturen, säger Andreas vars stora glasintresse nog föddes med hans föräldrars finska glas, kannor, Festivo-ljusstakar och Ultima Thule-glas.
– Jag och min bror använde ölglasen för att göra O’boy-drinkar med bananer. Det fick vi inte göra varje dag.
På auktionsmarknaden går bra föremål i finskt glas generellt sett högre än det svenska glaset. Tidiga föremål av kända namn är glödheta på samlarmarknaden.
Iittala grundades av Peter Magnus Abrahamsson
Vi backar tillbaka 140 år, till glasbruket Iittala som grundades av svensken Peter Magnus Abrahamsson. Han kom från den småländska glasindustrin, bland annat Limmared.
Vi vet inte mycket om hans visioner, men 1877 flyttade han till Finland och arbetade på olika glasbruk. I byn Iittala gick ekvationen för glasproduktion ihop. Skogsbrukets trärester kunde användas i ugnarna. En järnväg gick förbi byn som låg vid en sjö. 17 arbetare från Limmared anställdes och den 24 november 1881 blåstes det första glaset.
Omkring 70 procent av den tidiga arbetsstyrkan kom utifrån. År 1894 arbetade 50 svenskar, fem tyskar och tre danskar där i dåligt ljus, rök och gaser från bly och arsenik. Kvinnor anställdes så småningom som packare, synare, målare och assistenter i hyttan. Även barnarbete var vanligt.
Under de tidiga decennierna tillverkades mest handblåst hushållsglas, apoteksglas, pressat bruksglas och föremål i blykristall. Modellerna var internationella och samma för många glasbruk. Under glasen pressades därför företagsnamnet och det gav upphov till talesättet ”att dricka tills du ser Iittala”. Botten upp!
Stormannaglas Iittalas första egna design
I det tidiga 1900-talets ”ryssifiering” av Finland blev Iittalaglaset politiskt genom en serie dricksglas med finska landskapsvapen, reliefer av historiska figurer och nationalskalder som symboliserade finsk självkänsla. Serien Stormannaglas från 1903 räknas som Iittalas första egna design, utförd av den svenske formmästaren Alfred Gustafsson. Dessa ”protestglas” är en samlarvara i Finland.
Under första världskriget var det svårt att få råmaterial och brännvirke och lönekostnaderna skenade. Iittala fick problem med lönsamheten och köptes 1917 av Karhula glasbruk, grundat 1888, tolv mil öster om Helsingfors.
Efterkrigstiden var orolig med inbördeskrig i Finland, men bruket skonades. 1920-talet var Iittalas kristalltid med avancerat dekorerade vaser och dopskålar i blykristall som utgjorde en tredjedel av produktionen. Glasbruket moderniserades och formgivare började dyka upp. Först anställd var Göran Hongell (1902–73). Från 1932 ritade han glas i nära samarbetade med glasblåsarna som från hyttgolvet kunde ge tekniska råd, en process som blev standard. Erkki Vesanto (1915–90) var från 1936 ett viktigt namn som designer, chef för ritkontoret och ansvarig för bruksglasproduktionen. Munblåsning och konstglasproduktion överfördes på 40-talet till Iittala, medan Karhula främst tog hand om förpackningsglas.
Aino Aalto formgav glasserien Bölgeblick
Nu till Iittalas klassiker. År 1932 utlyste Karhula-Iittala en tävling om bruksglas i olika klasser. Urbanisering och nya vanor krävde nya slags glas. Ett alkoholförbud slopades samma år och dricksglas skulle bli en viktig artikel. Finlands mest kände arkitekt Alvar Aalto och formgivaren Aino Aalto, hans medarbetare och fru, deltog. Hon fick andra pris för sin funktionalistiska pressglasserie Bölgeblick, där glasens profil av ringar dolde den ojämna glasmassan. Serien fick flera internationella guldmedaljer och produceras än idag under namnet Aino Aalto.
Alvar Aalto formgav Savoy-vasen
Till en tävling för Världsutställningen i Paris 1937, där Alvar Aalto ritade Finlands paviljong, formgav han den nu världsberömda vasen, som i tävlingens skisser hade det gåtfulla namnet Eskimåkvinnas skinnbyxa.
Aaltos organiska formspråk syns i de asymmetriska, vindlande formerna som bröt med glastraditionen. Vaserna har liknats vid de finska sjöarna, men också vid konstnären Jean Arps bildspråk. Omkring tio olika former, låga fat, kannor och en meterhög vas ställdes ut och prisbelönades i Paris.
Den Aalto-inredda restaurangen Savoy i Helsingfors beställde vaser och modellen kallades därför länge Savoy-vasen. Den var ingen stor artikel till en början, men återlanserades flera gånger och blev en ekonomisk succé från 1980-talet.
Idag är Aalto-vasen Iittalas designflaggskepp och ett signaturobjekt i finsk formgivning. Den säljs i ett spektrum av olika former, storlekar och färger. Serievaserna blåses i järnformar och har perfekt form med ett felfritt, något sterilt glas. De större, limiterade Aalto-vaserna blåses i träformar som förr, där varje blåsning förändrar och förkolnar träet och ger det livfulla, skiftade glas som präglade de tidiga exemplaren.
Åren efter andra världskriget fick det finska konstglaset allt större självförtroende. Priskontroller hindrade bruken från att konkurrera med låga priser, i stället tävlade man med kvalitet och ny design. Formgivarnas experiment uppmuntrades och fick stora resurser. Krigsårens ransoneringar hade också skapat ett sug efter skönhet och konstglas kom att bli en symbol för en optimistisk fredstid.
Gunnel Nyman (1909–48) som ritat glas för Nuutajärvi på 30-talet, formgav 1946–47 en rad glasobjekt för Iittala, både unikt konstglas i kraftig kristall och serier av vaser i vågig glasmassa. Hon har själv skrivit om glasets roll som tröstande skönhet: ”Man önskar att man finge smälta in en glittrande diamant i en vattenklar glasklump eller fånga upp och gömma däri en stor, tung barnatår.” Nyman avled bara 39 år gammal och Finland miste en av sina stora glaskonstnärer.
Kaj Franck formgav Arabia-servisen Teema
Nya namn anslöt. Kaj Franck (1911–89) är den formgivare som främst har givit det moderna Iittala sitt design-dna. Som 19-åring hade han uppfyllts av visionen i Stockholmsutställningen och att skapa skönhet i vardagen blev hans drivkraft. ”Är inte den ultimata meningen med skönhet att vara nödvändig, funktionell, motiverad och korrekt?”, frågade han sig. Francks formsäkra, logiska uttryck och suveräna känsla för färger är kärnan i hans insats.
Yrkesbanan startade på Iittala 1946 där han formgav till exempel vardagsserien Tupa, inspirerad av gammalt finskt glas. Redan 1951 måste han på grund av företagsköp lämna Iittala och arbeta vidare hos konkurrenten Nuutajärvi glasbruk. Han var också chef för Arabias hushållsgods under 25 år. Först 1988 kom Franks design tillbaka till Iittala, exempelvis hans Arabia-servis Teema och dricksglasen Kartio. Just dricksglas var Francks specialitet och hans utmaning var att skapa så tunna pressglas som möjligt. I sitt konstglas var han lekfull och fri.
Tapio Wirkkalas gjorde succé med vasen Kantarelli
Efter kriget debuterade både Tapio Wirkkala (1915–85) och Timo Sarpaneva (1926–2006) som glaskonstnärer. Den okände skulptören Wirkkala vann 1946 en Iittala-tävling om nytt konstglas med vasen Kantarelli, hans första succé, som fick guldmedalj på Triennalen i Milano 1951.
Wirkkala formgav även Finlands utställningar under de här åren. Hans tidiga glas var sirligt etsat eller organiskt elegant, som om objekten grott fram av sig själva. Till hans design hörde personligheten.
Wirkkala motsvarade omvärldens sug efter manlig nordisk exotism. Han var skäggig med vild kalufs, hade sin puukko – kniven – i bältet, rökte sin snugga och semestrade i väglöst Lappland. Wirkkala omskrevs som ett slags naturväsen, men var en kosmopolit som kunde umgås med presidenter och direktörer och som arbetade i alla slags material för olika fabriker.
"Wirkkala formgav mer än 400 produkter och serier för Iittala och är idag en överstepräst i finsk designhistoria."
Det viktigaste var att stå nära glasblåsarna, människorna med arbetande händer. Under 60-talet blev Wirkkalas formspråk rått och bubbligt och alltmer inriktat på bruksglas. Servisen Ultima Thule från 1968 har en ruffig karaktär med droppar av smältvatten undertill. Wirkkala karvade själv dekoren i grafitformarna. Servisen sålde stort och flög också första klass över Atlanten på Finnairs nya linje till New York. Wirkkala formgav mer än 400 olika produkter och serier för Iittala och är idag en överstepräst i finsk designhistoria.
Timo Sarpanevas Orkidea världens vackraste föremål
Timo Sarpaneva anställdes 1950 och blev snabbt en driven glasdesigner. Hans tidiga, organiska former beundrades och prisbelönades världen över. Skulpturen Orkidea utnämndes till 1954 års vackraste föremål. Den asymmetriska, notoriskt svårtillverkade Lansetti II (1952–57) är typisk Sarpaneva.
– Lansetti från 50-talet är riktigt het om den dyker upp. Redan på 80-talet såldes ett exemplar i Genève för några hundra tusen kronor. Intressant att de blir så dyra, när motsvarande glas av Paul Kedelv för Flygsfors kan kosta hundralappar, säger Andreas Knutsson på Stockholms Auktionsverk.
Något av det bästa som Sarpaneva skapade var I-serien (1956), bruksföremål i tunt glas där den dämpade färgskalan påminner om nordiska skymningar och dagrar. Färgerna blev en ny Iittala-standard. Till serien formgav han det röda i:et som skulle bli Iittalas logotyp. Serien Finlandia (1964–70) med sina barkiga, knöliga uttryck som påminner om trä i glas är en typisk produkt från 60-talet, då bruksglaset laddades med konstattityd. De skrovliga ljusstakarna Festivo, formgivna 1966 och ännu i produktion, är en signaturprodukt.
Oiva Toikka ett av Iittalas stora formgivarnamn
Företagsköp och produktförflyttningar mellan varumärkena gör det lite knepigt att härleda kända Iittala-produkter. Oiva Toikka (1931–2019) är ett av Iittalas stora formgivarnamn, men han arbetade i decennier med sitt lekfulla, färgstarka glas hos konkurrenten Nuutajärvi, som först 1988 fusionerades med Iittala. Toikkas munblåsta fåglar är en serie som startades med en flugsnappare 1972 för att ge bruket fler dyrbara produkter. Efter marknadsföring under 80-talet blev Birds By Toikka en folkkär samlarserie som växte till en internationell designsuccé. Toikka formgav nya modeller varje år fram till sin död och i de mer än 500 olika fåglarna finns den fria glasblåsningens alla tekniker bevarade, ett slags minnesbank för glasbrukets kunskap. Toikkas glasservis Kastehelmi från 1964–88 togs upp av Iittala 2010 med nya delar av Toikka.
År 1973 öppnades importen för utländskt glas och Iittala fick kraftig konkurrens. Marknadsprofilen blev internationell, maskintillverkning premierades. Modeller kom och försvann i snabbare takt. Industriformgivaren Jorma Vennola (f 1943) experimenterade med bruksglas med plast- och metalldetaljer. Internationella frilansformgivare anlitas av Iittala sedan 1990-talet.
En bättre vardag
Under decennierna har nya fabriker justerats in under Iittalas designparaply som nu fokuserar på ”en bättre vardag”, en uppdatering av det tidiga 1900-talets vackrare vardagsvara, som en gång präglade Kaj Franck starkt. I den traditionen gjordes 2019 en storsatsning med Jasper Morrisons bordsservis Raami, som med 20 delar i vitt porslin, bruksglas och trä i ett nertonat, nästan anonymt formspråk är en ättling till Francks idéer om diskret standardvara. Det är en fin, social serie i tider när hållbarheten står högt på agendan. Raami kommer förhoppningsvis att stå sig många år.
Återbrukat glas i Iittalas glasbruk idag
Vid glasbruket i Iittala, som är företagets heta glashjärta, pågår en intensiv teknisk utveckling. År 2020 gjordes produkter av 100 procent återbrukat glas, smält av överbliven glaskross.
– På Iittala är Wirkkala och Sarpaneva fortfarande brukets själ. Formverkstaden är som ett mausoleum över deras insatser, säger Matti Klenell, en svensk formgivare vars allglas Lempi och Nappula-serien med ljustakar och vaser har blivit storsäljare.
I hyttan är Aalto närvarande.
– Savoy-vasens outline är ett emblem för hela orten Iittala, så han har inflytande på intrycken, säger Klenell.
Rök stiger mot taket när Aalto-vaserna blåses i sina träformar, Ultima Thule-glasen strömmar genom hyttan och Kivi-ljuslyktor pressas i en aldrig sinande ström mot framtiden. I brådskan vid ugnarna kan vi nästan ana de där första 17 småländska arbetarna, svärande och slitande med trilskande glas. Grattis gamla, alltid nya Iittala.
