Dag Sebastian, 80, överlevde döstädning från helvetet inför flytt: ”Känner mig fri”
Dag Sebastian Ahlander hade bestämt sig. Aldrig skulle han lämna Djursholms-villan uppe på berget där solen alltid sken. Hans och frun Gunilla von Arbins hem sedan 40 år tillbaka, där de uppfostrat sina fem barn.
– Härifrån får man bära ut oss, sa Ahlander sturskt.
Dag Sebastian Ahlanders dotter hittade bostadsrätt
Den forna generalkonsuln, diplomaten och författaren hade till och med skrivit i sin bok Handbok för glada gubbar:
”Flytta inte till en mindre bostad … Se dig om hemma. Med lite tur kan du få tjugo härliga år till i det hem du ägnat en livstid åt att bygga upp”.
Då var Dag Sebastian 68, i dag är han 80 och har med nöd och näppe klarat en flytt och den oundvikliga tillhörande döstädningen.
Som vid många av livets stora beslut var det främst slumpen som avgjorde hans öde.
En höstdag stormade nämligen parets yngsta dotter in i huset och utropade:
– Sätt er! Hör på! Säg inte emot!
Dag Sebastian Ahlander
Född: 5 juni 1944 i Uppsala.
Familj: Frun Gunilla von Arbin, deras fem barn och många barnbarn.
Bor: En våning i en sekelskiftesvilla i Djursholm strax utanför Stockholm.
Aktuell: Med boken Den sista flytten samt barnboken Marskalk Mannerheim: svensk, finne, ryss.
Upphetsat berättade dottern om en bostadsrätt i en gammal sekelskiftesvilla som var till salu i närheten. Hon mer eller mindre tvingade föräldrarna att boka tid för visning, och väl där föll de pladask. Högt i tak, stora fönster, flera eldstäder, altan och precis lagom stor trädgård. Detta var så långt ifrån ett äldreboende man kunde komma och den nya våningen framstod som livets nästa stora äventyr.
Just den utgångspunkten blev en viktig livboj för makarna att klamra sig fast vid. För när köpet var klart väntade ett trauma som Dag Sebastian utan överdrift trodde skulle leda till hans frånfälle. Utrensningen av villan – en tre och en halv månaders glädjelös Golgatavandring.
Du skriver att du drabbades av egendomsångest, vad är det?
– Det känns som att hela huset tycks falla över dig, som att du ska kvävas under dina egendomar. Du kan inte sova, drabbas av afasi och jag skulle beskriva det som en nära döden-upplevelse.
Minimalism ligger inte för Dag Sebastian och under de 40 år han och Gunilla bott i huset hade de samlat på sig oerhörda mängder prylar. Det fanns både vind, källare och uthus där olika generationers pryttlar låg undanstoppade. Barnens gamla sovrum på övervåningen användes som skräprum.
Många 40-talister kan säkert känna igen sig. Enligt Dag Sebastian är det nämligen den generationen som har absolut mest grejer.
Varför har ni sparat på allt?
– Det är det vi lärt oss efter våra föräldrar som upplevde andra världskriget. Saker kan vara bra att ha, det kan komma till användning.
Alla saker var bortglömda
En bra illustration över sakernas tillstånd var kartongen märkt ”Snören för korta att användas” som författaren först tog tag i. På vinden stod även gamla analoga telefoner, en kökslåda var full av laddare till döda mobiltelefoner – allt var bortglömt.
– Våra saker hade alltså inte ägt oss utan vi hade snarare glömt bort att de existerade. Det blev ett plågsamt uppvaknande.
Om det ändå bara varit parets egna saker som skulle gås igenom, men alla fem barnen hade använt villan som förvaringsplats för saker de gärna ville spara – gamla barnkläder och leksaker. Dag Sebastian tvingades även ta itu med sina far- och morföräldrars kvarlämnade ägodelar som ingen gått igenom när de dog.
Kunde du känna ilska över alla dessa saker som lassats över på dig?
– Ja, jag var arg på min mamma. Hon och hennes föräldrar hade sparat på precis allt och jag hittade till exempel en kartong med: ”Brev från din morfar till hans föräldrar”. Vad hade hon tänkt att jag skulle göra med dem? En släkting förfasade sig när jag sa att jag slängt breven utan att läsa dem. Men jag vägrar bli min egen familjs rikshistoriograf. Jag är 80 år gammal och har inte tid att sitta och läsa gamla brev, jag har andra, mycket roligare, saker att göra.
Att rensa ut andras prylar kan vara nog så jobbigt, men kommer ändå inte i närheten av att ta tag i sina egna saker. Och sakta men säkert började Dag Sebastian närma sig sin egen älskade boksamling. Att slänga några böcker var det inte tal om, men runt hälften av titlarna måste bort – och då skulle det ändå bli svårt att få plats med alla verk i den nya våningen.
Du skriver att du hade fler böcker i ditt bibliotek än Heliga Birgitta hade i sitt.
– Ja men det var inte så svårt. Hon hade bara 1 500 eller något sånt.
Hur många hade du då?
– Jag tror det var 8 000 ungefär.
Att tvingas göra sig av med så många böcker var traumatiskt. Dag Sebastian beskriver det som att säga upp vänskapen med tusentals gamla vänner och radera sitt minne. Att fullständigt tappa fotfästet.
Bort med allt som inte saknats på 40 år
För att överleva fick Dag Sebastian och Gunilla fira de små segrarna. Som när Bukowskis kom och tog 30 föremål till auktion. En gammal 78-varvare gick till ett syskonbarn i Paris. Föremål och böcker från Estland kunde fördelas inom de estniska kulturorganisationerna. Dottern i USA hade helt andra bostadsytor än familjen i Sverige och tog med glädje emot ett stort antal ärvda möbler.
Det behövdes även strikta regler för att komma framåt: Bort med allt som inte saknats på 40 år, även om dessa beslut var relativt lätta att fatta krävde ändå varje föremål ett eget beslut.
– 10-20 dödsdomar i minuten blev det, inte undra på att jag var dödstrött.
Vårt liv var så eländigt, vi hade inget roligt att säga till varandra
Paret, som aldrig tidigare bråkat, var nu tvungna att hålla sig i olika delar av huset för att inte gå varandra på nerverna allt för mycket. Så fort egendomsångesten blev övermäktig rasade Dag Sebastian ner i en fåtölj och hoppades ofta att döden skulle komma som en slags befrielse.
– Men direkt var Gunilla där och sa: ”Här ligger du och gör ingenting”. Vårt liv var så eländigt. Vi hade inget roligt att säga varandra.
Efter allt kånkande och släpande lyckades Dag Sebastian även skada sig och husläkaren blev allvarligt oroad över hans tillstånd.
– Läkaren utropade: ”Som du ser ut, vad håller du på med?” Och då berättade jag att jag flyttade. ”Akta dig noga” sa hon. ”Jag har 15 patienter på Danderyds sjukhus med hjärnblödningar och hjärtattacker efter döstädningar, och hamnar du där kan jag inte göra något mer för dig”.
Benhård vid böckerna – strategi för att rensa
Att han faktiskt inte avled under bokhögarna tillskriver den forna diplomaten några väl valda strategier. Paret sålde till exempel allt som hade ett större värde. Möbler och tavlor som blev kvar var högt älskade, men inget de behövde vara särskilt oroliga över. När det kom till böckerna var han tvungen att vara benhård.
– Ett gammalt intresse jag inte längre sysslar med – bort! En bok jag inte läst och aldrig kommer att läsa – bort! En gammal bokvän jag älskar och kommer läsa om – behåll.
Finns det något du gjorde dig av med som du ångrar?
– En bok, Dagarnas skum av Boris Vian. Jag såg en fransk film där den boken nämndes och då ville jag läsa om den. Men den var borta, och på biblioteket var det en väntelista på den. Men det är verkligen det enda jag ångrar.
Kom du och Gunilla varandra närmre efter flytten?
– Jag har inte tänkt på det på det sättet, eftersom vi alltid stått varandra mycket nära. Men jo, det tror jag nog. Vi är båda mycket glada åt våningen. Vi trivs så bra i den. Vi tänder i en brasa och dricker te. Vi gratulerar varandra till denna framgång. För så är det. Det är en stor framgång. Det är som om vi vänt på livscykeln och blivit studenter med en ny bostad.
Nu råder köpfrihet för makarna och det finns en stor tillfredställelse kring att veta att de inget behöver.
Vad är det bästa med livet nu då, efter flytten?
– Vi har inte längre trycket över bröstet kring att vi måste göra något åt vår situation. Make no mistake, vi har fortfarande för mycket saker. Men nu känns det hanterbart. Jag känner mig fri. Fri och glad.