Inger har 900 kvinnoplagg i sin samling: ”En del av kvinnohistorien”
– Jag är full av beundran för vad kvinnor på 1940- och 50-talen kunde åstadkomma med en liten bit tyg, säger hon.
Det var ett särskilt plagg som kom att förändra Inger Thunbos syn på världen. Hon var tio år, året var 1956, och hon och hennes mor hade åkt in till Aalborg med bussen. Inger tog storögt in den myllrande staden, men när en vacker dam i en figursydd grå promenaddräkt gick förbi henne på gatan var hon tvungen att stanna och bara stirra.
Inger hade aldrig i sitt liv sett något så vackert och elegant. Hon bestämde sig för att så skulle hon också klä sig när hon blev vuxen.
Det har hon haft gott om möjligheter till sedan dess. Inger Thunbo har alltid älskat vackra kläder, så mycket att hon nu har en enorm samling av klänningar och tillbehör från 1910 till omkring 1980.
Bildade en förening
Hon har efter hand samlat så mycket att kommunen har ställt i ordning ett källarutrymme till hennes förfogande. Där förvarar hon sin samling med 900 klänningar och otaliga sidenstrumpor, höfthållare och linnen – förutom de många paren skor, naturligtvis.
Inger känner till varenda sak i sin samling, och stunderna när hon känner på ett fantastiskt tyg, beundrar en söm eller slätar ut en taftklänning är fortfarande de bästa i hennes liv.
Inger har hunnit bli 78 år, och eftersom hon gärna vill dela sin samling med andra, har hon varit med och bildat föreningen Historisk Mode. Målet är att hitta en plats där den stora samlingen inte bara kan förvaras, utan också där det finns utrymme för att göra utställningar med både klänningar och tillbehör.
– Kvinnomodet genom flera årtionden är också kulturhistoria. Klänningarna berättar historien om kvinnor som kunde skapa vad som helst från ingenting, kvinnor som sydde om, andra som fick festklänningar skickade från Amerika efter kriget och mycket, mycket mer.
Ville ha en promenaddräkt
Inger har haft många olika utställningar med klänningarna. Ännu är åldern inget hinder, för Inger är fortfarande lika kvick och elegant som hon alltid har varit. För henne blev mode och sömnad en passion.
– När jag var liten drömde jag om att få en sådan snygg promenaddräkt när jag blev vuxen, men när jag väl var gammal nog för det hade vi just kommit in i 1960-talet, och då var modet definitivt inte elegant. Det fanns inga promenaddräkter eller silkesstrumpor med söm, nu var det moderna stora, mönstrade klänningar och unisexkläder som gällde. Då fick jag göra det bästa av situationen, säger Inger och fortsätter:
– Jag har alltid älskat att sy, handarbete var det bästa ämnet i skolan. Att ägna sig åt alla dessa långa rader av små osynliga sömmar. Det var så lugnande och skönt att sitta med ett handarbete, så det fanns ingen tvekan om vad jag skulle bli när jag blev stor.
Naturligtvis blev hon sömmerska och skräddare. Hon fick en plats hos damskräddaren i Brovst och lärde sig yrket från grunden. Senare öppnade hon sin egen lilla syateljé och sydde och sydde, samtidigt som hon läste allt hon kunde få tag på om mode och kvinnoliv.
Hon gifte sig med Thorkild, fick två döttrar, och med åren drabbades Inger av en sorts samlarmani, kan man kanske kalla det.
– Jag har handlat hej vilt i secondhand-butikerna här i trakten. På 1990-talet var det ingen som brydde sig om gamla klänningar. De hamnade oftast i en utklädningslåda. Jag kunde helt enkelt inte köra förbi en vacker gammal klänning som såldes för fem, tio eller högst femtio kronor.
Sprättade upp plagg
Ibland köpte hon så många klänningar att hon var tvungen att leda cykeln hem.
– Det var min stora passion att se hur de hade sytt klänningen, så jag har sprättat upp en hel del av dem för att se alla detaljer och sedan sytt ihop dem igen. Jag måste säga att jag är full av beundran för vad kvinnor på 1940- och 50-talen kunde åstadkomma med en liten bit tyg eller en gammal avlagd jacka eller klänning.
Det ryktades så småningom i närområdet att Inger samlade på klänningar, och fler och fler donerade sina gamla klänningar till henne. Med åren växte hennes samling stadigt. Men det började bli ont om plats hemma i huset …
Thorkild var en förstående make, eller kanske var det bara för att han också var en samlare. Oavsett så gjorde han plats för klädställningar överallt i huset för Ingers klänningar, och uppfann förvaringslösningar för de koffertar och lådor med tillbehör som också tog upp mycket plats i deras villa. När det blev för mycket gick han ner till sitt skjul i trädgården där hans motorcykel stod.
Så fortsatte livet för de två samlarna i flera år. Inger är nu änka, och klänningarna är magasinerade i en källare i närheten, där hon är flera timmar varje dag.
– Här kan jag tillbringa mycket tid, säger Inger och frågar sig själv var hon kan ha lagt ”torpederna”.
Det visar sig att det Inger kallar torpeder är 1950-talets behåar, som just hade formen av … torpeder.
Allt har sin plats
De ligger på sin plats, precis som varje sak har sin egen plats. Blommiga och mönstrade klänningar från 1960-talet, charlestonklänningar från 20-talet, klänningar i fallskärmssiden från efterkrigstiden.
Därtill underkläder, höfthållare, strumpeband, puderdosor, skor och väskor, den så berömda Eau de Cologne 4711 och allt annat som kvinnor har använt i sina liv.
Källaren doftar svagt av puder och parfym, en taftklänning prasslar lite i draget från dörren när Inger samlar ihop sina nycklar och sin termos. Det är sent på eftermiddagen och dags att gå hem.
Svensk bearb: Cecilia Gustavsson