Graffitivirkaren Sibylla, 77: ”Jag vill sprida glädje”
– Jag vill att folk ska bli glada, helt enkelt, säger hon.
Kanske har du skyndat genom Stockholm, med stress i stegen, och svept med blicken över snöhögar och överfulla papperskorgar för att plötsligt stanna med blicken i något mjukt, färgglatt och uppmuntrande?
Hjalmar Söderbergs staty i Humlegården som bär en mjuk halsduk mitt i vintern – eller Guldbron vid Slussen som kantas av virkade röda hjärtan? Eller kanske har du sett en virkad rundel med de uppmuntrande orden ”Tacka vet jag kaffe”?
I åtta års tid har Sibylla Nohrborg, 77, lyst upp gator och torg med sin gatu-slöjd. Hon virkar förlivet – och för att skänka glädje och skratt. Vi träffar henne i Humlegården, där snön faller mjukt över Carl von Linnés bronsfärgadestaty.
Snart ligger ett tunt vitt lager över blomsterkungens händer och att han håller i boken Systema naturae är svårt att se. Sibylla tittar drömmande upp mot statyn. Ibland brukar hon ha med sig en stege, för att nå ordentligt, men den här statyn är alltför hög och ståtlig.
– Jag vill inte riskera liv och lem för gatukonstens skull, säger hon bestämt.
Vid fötterna står en rullväska, fullpackad med virknålar, garn och virkade verk. Hon halar upp en bonad i turkos och gult med texten ”In dog we trust” och pekar:
– Den här tänkte jag sätta på hundrastgården där borta. Kom!
Sibylla Nohrborg
Ålder: 77
Bor: Stockholm
Gör: Gatuslöjdare. Har tidigare arbetat som lärare
Familj: Man, två barn och tvåbarnbarn. Dagmatte
Inspirerades i London
Det började för drygt tio år sedan när hon var på semester i London. Hon hade precis sett Chelsea flower show och hade lite tid över. Hon hörde talas om en graffitivandring och nyfiken som hon är hakade hon på.
– Jag hade ingen aning om vad graffiti var, men jag tycker om att promenera.
Vandringen visade sig vara en tur i Londons utkanter, för att kika på gatukost och graffitimålningar. Den leddes av en ung, bakfull engelsman som själv kallade sig graffitikonstnär.
– Jag blev helt fascinerad, alldeles tagen av målningarna. Det var som att det slog ner en bomb i huvudet, fullt av färger! Efter det blev jag frälst.
Väl hemma i Sverige hade hon siktet inställt på bakgator, undanskymda väggar i förorter, gränder och industriområden. Vandringen i London hade väckt ett nytt intresse och visade henne en del av staden som hon inte sett förr. Hon tog med kameran för att dokumentera och killarna som målade tittade misstänksamt på henne.
– Det undrade väl vad en tant som jag gjorde där. Några undrade om jag var civilpolis, minns jag. Men efter ett tag blev det lite tråkigt att bara stå och titta.
Började virka små blommor till lyktstolpar
Sibylla har stickat och virkat ”i princip hela livet” och beslöt att ta med virkningen när hon tittade på graffitimålarna.
– Jag stod där och virkade, det gick lika bra som att virka hemma i soffan. Snart vande sig målarna vid min närvaro och verkade rent av uppskatta den. Jag har jobbat som lärare och är van att prata med barn och ungdomar, så från min sida var det bara kul.
Hon började söka på nätet efter gatukonst och insåg att det fanns de som virkade, i stället för att måla på väggar. Vissa tapetserade telefonkiosker med virkade verk, andra nöjde sig med enkla bonader eller blommor. Hon var nybliven pensionär, hade gott om tid och beslöt att testa.
– Jag började virka små blommor i olika färger och fäste på lyktstolpar och stuprör i stan. Det blev snyggt!
En dag passerade hon statyn Mimi på Karlavägen, strax utanför malaysiskaambassaden.
– Hon såg så kall ut, så jag virkade mössa, halsduk och vantar åt henne. Jag har sett andra som gör badbyxor åt statyer, men där går min gräns. Jag är för gammeldags, lite anständighet ska det vara, tycker jag.
I dag virkar Sibylla varje dag. Hon handarbetar hemma, i kön i mataffären, ja till och med på bio. För henne är det ren avkoppling och en fröjd att resultatet kan glädja andra. Hennes första större verk var en virkad bonad som föreställde fyra adventsljus och budskapet: ”Gör någon glad”. Den satte hon upp på ett stängsel på Östermalm.
”Jag vill få folk att tänka på logdans, kaffe och solsken.”
Kan få böter
Många tar chansen att påverka när de tar plats i offentligheten. Men inte Sibylla. Likt tjuren Ferdinand vill hon i stället att folk ska ta tillfället att njuta lite mer.
– Visst skriver jag under på att vi ska krossa patriarkatet, men när det kommer till gatuslöjden vill jag inte vara politisk. Jag vill få folk att tänka på logdans, kaffe och solsken. Grundtonen ska vara snäll – och knallfärger är grejen, säger hon.
Men visst finns det också en spänning i det hela. Gatuslöjden rubriceras som olaga affischering och är olagligt.
– I början tänkte jag att jag skulle få sätta upp verken om natten och springa från polisbilar.
Det fanns en puls och en lockelse i det. Riktigt så blev det inte. Hon ler snett.
– När jag började skojade min man och sa att han skulle få hämta mig på polis-stationen.
Men än har det inte hänt.
– I början läste jag på mycket. Det gick rykten om folk som fått böta tusentals kronor och då blev jag skraj. Men jag är noga med att hålla ordning omkring mig, det har väl med åldern att göra. Om ett virkat verk tappar formen eller färgen och börjar se solkigt ut plockar jag ner det. Jag vill sprida glädje, inte irritation.
Även om det finns andra som gatuslöjdar så arbetar Sibylla helst ensam.
– Jag gillar att vara lite på min egen kant, att gå runt och fundera på vad som skulle passa var.
Hon utrustar sig med ordentliga skor, broddar om det behövs och en liten stege för att kunna klättra och sätta verken högre upp.
– Men jag är försiktig. I min ålder är det ingen lek att ramla.
Craftivism
Gatuslöjd kan ses som craftivism, en slags handarbetad aktivism eller en strävan att genom mjukt hantverk (oftast sytt, broderat, stickat eller virkat) försköna stadsbilden.
Källa: Kulturhuset
Virkade budskap längst barnbarnens skolväg
Hennes vänner och bekanta tycker att hennes hobby är rolig, precis som barnbarnen. En gång satte Sibylla upp virkade budskap längs barnbarnens skolväg.
– Det stod ”Hej!” och ”Ha en fin dag”. Mina barnbarn förstod direkt att det var jag som varit i farten och de blev glada.
Hemma i lägenheten har hon ett rum som är proppat med nystan, virknålar och påbörjad gatuslöjd. Böckerna i bokhyllan har rensats bort till förmån för garn i regnbågens alla färger. Hon använder helst akryl, eftersom det håller färgen bäst utomhus.
– Jag har garn så att det räcker tills jag är minst 120 år. Så till dess får jag väl hålla på.
Vad ger gatuslöjden dig?
– Jag träffar så mycket roliga människor som jag aldrig träffat annars. Och jag älskar att virka och promenera. För mig är det ingen match att få ihop till 10 000 steg per dag.
Vi återvänder till hundrastgården i Humlegården, där Sibylla är i full färd med att sätta upp en bonad. Hon plockar fram svarta buntband som hon fäster vid staketet och backar en aning, för att kontrollera att inget sitter snett. På andra sidan stängslet nosar en nyfiken labrador. Matte kommer fram och kikar intresserat på bonaden.
– Vilken fin! säger hon.
Lilaclady, som Sibylla kallar sig på Instagram, skiner upp.
– Tack, säger hon och virar halsduken ett extra varv. Den är lila – och givetvis hemmagjord.