Victoria led av tinnitus: Jag tränade bort oljuden
Victoria hittade ett sätt att lindra sin tinnitus
Tyst och lugnt är det mycket sällan omkring Victoria Skogh, 37, i värmländska Forshaga. Som trebarnsmamma och förskollärare med en aktiv fritid har hon fullt upp för det mesta. Hon har faktiskt inte tid att lyssna på att det tjuter eller brusar i öronen.
– Numera är mitt liv nästan som det var innan, och det är ”jättegött”. Men det första året efter att jag hade fått tinnitus var hemskt. När de sa till mig att man vänjer sig hade jag jättesvårt att tro på det, säger Victoria.
Det tjöt i öronen
Hon hade två små barn och studerade på universitetet i Karlstad när tillvaron förändrades över en natt, i januari 2008.
– Vi var ett par tjejer som skulle gå ut och ha kul en lördag. Det var ett band som spelade i Folkets hus i Munkfors. Ljudet var högt, men det tänkte jag inte på medan de spelade. Efteråt, när det blev tyst och vi skulle åka hem, var jag alldeles lomhörd och det tjöt jättemycket i öronen. Det var likadant nästa dag. Förskräckligt!
På måndagen ringde Victoria vårdcentralen och fick en tid senare i veckan.
– De testade min hörsel och läkaren sa att jag hade fått en bullerskada som är permanent.
Fick träffa ett tinnitusteam
Hon fick remiss till hörselvården på Centralsjukhuset i Karlstad, där hon träffade ett tinnitusteam som skulle hjälpa henne hantera problemet. De förklarade vad tinnitus är och var hennes skada sitter. Det är flimmerhåren som blivit skadade av det höga ljudet.
– Det allra värsta var att jag inte kunde sova på nätterna. Jag kunde inte koppla bort ljudet, låg bara och lyssnade på det. Jag fick sömntabletter men de hjälpte bara någon timme och sedan var jag vaken igen.
Efter ett par veckor var Victoria helt slutkörd och blev sjukskriven. Hon klarade inte att plugga utan fick göra uppehåll i sin utbildning till förskollärare. Hennes man Nicklas fick ta hand om det mesta i hemmet och familjen.
– Jag var förtvivlad, tyckte att ljudet tog överhanden över allting. Det är jättesvårt att beskriva, men ibland brusar det, ibland tjuter det.
Tänka på annat än tinnitusljudet
Victoria började gå hos en terapeut. De pratade om vad hon kunde göra för att må bättre, hur man kan lära sig att tänka på något annat än tinnitusljudet.
– Det var bra, jag gick hos henne i ett år. Hon sa att jag skulle tänka att jag var ute i skogen och tänka på ljuden där i stället för att lyssna på tjutet. Hon föreslog att jag kunde ha radion på med låg musik eller lyssna på naturljud när jag skulle sova. Musik fungerade inte men jag lyssnade på havsljud, och det funkade faktiskt bra.
Eftersom hon var väldigt spänd i kroppen, framför allt i axlar och nacke, sa doktorn till Victoria att hon måste försöka hitta någon fysisk aktivitet för att spänningarna skulle släppa.
– Tidigare gick jag på spinning, step-up och sådant, men på de passen är det ju verkligen hög, dunkade musik så det gick inte. När detta hände hade vår son Emil, som då var sex år, börjat med karate. Jag brukade sitta och titta på när han tränade. En dag frågade ledaren om jag också ville vara med.
Inget öronsus på passet
Det var hösten 2008, och de var några föräldrar som nappade på förslaget. Redan vid första träningstillfället kände Victoria att det här var hennes grej.
– Det var så roligt, och så svårt. Man fick verkligen koncentrera sig på det man skulle göra, var fötter och händer skulle vara. Det gick inte att tänka på något annat, för då hängde man inte med. Efter passet insåg jag att jag inte hade tänkt på ljudet i öronen under hela tiden. Den känslan var riktigt bra!
Victoria kände sig väldigt motiverad att fortsätta med karate, och på den vägen är det. Hon tränar två till tre pass i veckan och har med tiden blivit så duktig att hon numera har svart bälte.
– Jag tränar främst för att må bra och tävlar inte. Men efterhand som jag lärde mig tekniken tog jag bälte efter bälte.
Spänningarna släppte
Karateträningen blev vändningen för Victoria. Hon blev fysiskt trött på ett bra sätt, spänningarna släppte och hon kunde sova på nätterna. Hon blev starkare och tog kommandot över sitt liv igen. Hon gick inte längre och lyssnade efter ljudet i öronen hela tiden. Efter 8-9 månaders sjukskrivning kunde hon återuppta sina studier.
Numera arbetar Victoria som förskollärare och tycker att det fungerar bra, trots att ljudnivån i en barngrupp ibland kan vara hög.
– Jag har alltid med mig formgjutna hörselskydd som jag använder när det behövs. Jag vet i vilka situationer som det kan bli högt ljud, då sätter jag i dem.
Inga hörselskydd hemma
Hemma har hon aldrig hörselskydd. De egna barnen Emil, 15, Lovisa, 10, och Hjalmar, 2 år, har lärt sig att ta hänsyn till mammas problem.
– Jag säger till dem att inte skrika, och är noga med att de ska vara rädda om sin hörsel. När de går på konserter med sin pappa skickar jag alltid med hörselskydd. Själv går jag inte på konserter längre, jag lyssnar hellre på musik hemma.
På bio har hon alltid hörselskydd, det är obehagligt med plötsliga höga ljud, tycker hon. I affärer och på restauranger händer det att hon ber dem sänka musiken. Så visst påverkas Victoria av sin tinnitus, men hon minns knappt hur det var innan.
– Ljudet finns där hela tiden, men jag kan tänka bort det på något vis. Hur det går till vet jag inte riktigt, men det stämmer faktiskt att man vänjer sig. Det är fantastiskt!
Av Lilian Ottosson
Foto: Dan Lindberg