Veronicas sår var bröstcancer
Det har gått över sju år, men Veronica minns fortfarande känslan när hon googlade ”sår på bröstvårtan” och fick upp länk efter länk till sidor med symtom på bröstcancer. Hon hade gått flera månader med sina besvär, men trott att det möjligen handlade om en svampinfektion.
Tanken på att det kunde vara cancer hade aldrig ens slagit henne. Hon var 41 år, ensamstående med en dotter på åtta år och mitt uppe i karriären som redovisningskonsult på en revisionsbyrå. Livet rullade på, inte sällan i högsta fart.
– Det var som ett blixtnedslag. Fruktansvärt. Jag fick en tid på vårdcentralen, men visste redan innan att det var cancer jag hade, säger Veronica.
Men då varken mammografi eller ultraljud visade något försökte läkarna ge lugnande besked. Det behövde ju inte vara cancer. Veronica fick gå igenom ytterligare en undersökning – en så kallad stansbiopsi – och när de fått resultatet skulle en sköterska höra av sig på telefon. Och det gjorde hon – en fredag.
– Hon sa att läkaren ville boka in ett möte med mig direkt på måndagen. Mer kunde hon tyvärr inte säga just då. Den helgen var den värsta i mitt liv. Det var ren och skär ångest. Jag grät och tankarna bara snurrade. Vad skulle hända nu? Hur sjuk var jag? Och om jag dog, vem skulle då ta hand om min dotter?
Kände sig ensam
Känslorna förstärktes av att Veronica inte hade någon att vända sig till med sin oro. Ingen släkt eller familj bodde nära, och bland vänner och kollegor var det ingen som vid den tiden genomgått någon allvarlig sjukdom.
– Jag kände mig så otroligt ensam, berättar hon. Och att man kunde göra så från sjukvårdens sida – att lämna mig själv med alla frågor och tankar en hel helg … Så bör det inte få gå till.
Så undersöker du själv dina bröst efter cancer
Biopsin visade att Veronica drabbats av hormonell bröstcancer. Bröstet opererades, elva lymfkörtlar togs bort och hon fick behandling med cellgifter, strålning och senare även läkemedlet Tamoxifen för att förebygga återfall. Och även om det var en jättetuff tid – där Veronica dessutom drabbades av endometrios och därför valde att operera bort livmoder och äggstockar – bestämde hon sig tidigt för att hon skulle klara det. Hon skulle bli en av de 80 procenten som överlever bröstcancer.
Så hon kämpade på. Med behandlingar som fick henne att tappa hår och ögonbryn. Med en depression som kom som en biverkning av hormonbehandlingen. Och – framför allt – med att mota undan den gränslösa trötthet som vissa dagar hindrade henne från att vara den mamma hon ville vara; dagar då hon bara precis orkade finnas till.
– Min dotter tog det hårt. Hon hade massor av frågor, ville hela tiden vara nära mig och nu, när jag inte längre är sjuk, vill hon helst inte prata om den tiden. Nu ska jag bara vara frisk, tycker hon.
Lärt sig hantera känslorna
Och frisk, det känner sig Veronica i dag. Oron och risken för återfall kommer alltid att finnas där, men hon har lärt sig att hantera känslorna när de dyker upp. Mycket kraft, styrka och glädje hämtar hon i sitt arbete med bröstcancerföreningen i Uppsala, där hon både sitter i styrelsen och har mycket kontakt med andra drabbade.
– För mig betydde det allt när jag tog kontakt med bröstcancerföreningen och fick prata med personer som delade mina erfarenheter. Äntligen var jag inte ensam längre. Och att nu kunna ”ge tillbaka” och finnas till för andra drabbade, det känns jättebra.
Under sin rehabilitering tillbringade Veronica också en vecka på hälsohemmet Masesgården. I en kurskatalog därifrån läste hon om träningsformen chiball – och utan att ens ha testat träningsformen sökte hon sponsring från Bröstcancerföreningarnas riksorganisation för att kunna gå en instruktörsutbildning.
– Jag hade läst en studie där bröstcancerpatienter svarade bra på rehabilitering med just chiball. Det är en mjuk träningsform, som kombinerar tai chi, qigong, dans, yoga och pilates, och där man fokuserar mycket på andning och de områden som är utsatta under sjukdomen, som bröstkorgen, armarna, axlarna och lymfsystemet.
Veronica beviljades pengar och i två år har hon nu varit tränare för olika chiball-klasser. Hon har också sagt upp sig från sitt gamla stressiga jobb för att i stället jobba med ekonomi och yogalek för barn, på ett företag som driver förskolor.
– För mig har det blivit oerhört viktigt att göra sådant jag tycker om, saker som är roliga och som ger energi. Sjukdomen har också gjort mig modigare, jag är inte längre rädd för att göra grejer själv. Nyligen åkte jag ensam på en yogaresa till Indien, det hade jag aldrig gjort innan jag blev sjuk.
Hon försöker också leva ett hälsosamt liv med sund mat, mindre alkohol och mer motion. Under hösten kommer hon också att göra en bröstrekonstruktion.
– När jag var sjuk tog de bort en bit av mitt ena bröst. Nu vill jag göra det andra bröstet mindre, så att de ska se mer lika ut. Jag har inte varit mogen för det innan, men nu vill jag göra det som ett slags avslut, för att kunna gå vidare.
Till dem som just drabbats av bröstcancer vill hon ge följande råd:
– Ta inte ut det värsta i förskott. Försök landa i beskedet och ta reda på så mycket fakta du kan från din läkare. Och prata mycket med andra som drabbats. Sök upp en bröstcancerförening – där finns det folk som förstår dig och som visar att det också kan gå bra!
Text: Linda Unnhem
Foto: Thomas Carlgren