Utan sex nya organ hade Olivia Westin inte överlevt

Olivia Westin, 22, föddes med en allvarlig sjukdom. Att vara begränsad av sin egen kropp gjorde tidvis livet så tufft att hon knappt orkade leva längre. När hennes tillstånd blev livshotande var enda utvägen en transplantation, och med hjälp av sex nya organ mår hon bättre än någonsin.

– Jag är så tacksam. Tack vare en ängel som jag aldrig har träffat fick jag äntligen chansen att leva ett normalt liv.

Det var ett och ett halvt år sedan som Olivia Westin från Sundsvall genomgick den där avgörande och unika operationen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Totalt byttes alltså sex organ i hennes kropp ut.

– Det var en riktig helrenovering, skämtar Olivia.

Hon be­rättar att hon och föräldrarna genom åren utvecklat en särskild ”sjukhushumor”.

Såg höggravid ut

Den tydligaste skillnaden när hon vaknade upp efter operationen var att hon hade fått en midja. På grund av att organen inte fungerade som de skulle var hennes mage före operationen så uppsvälld att hon såg ut att vara höggravid. Sedan dess har allt utvecklats åt rätt håll och fysiskt känner hon sig helt frisk. Alla organ fungerar som de ska och hon har inte haft några som helst problem med avstötning.

Nyligen åkte hon på en tre veckor lång drömresa till USA, där hon bland annat bilade runt med fyra kompisar. Det skulle ha varit en omöjlighet för några år sedan och Olivia njöt av varje sekund, inte minst av att kunna äta vanlig mat utan att må illa.

– Det var en resa jag längtat efter att göra så länge. Det var underbart att bara vara fri att leva som alla andra!

Även om hon känner sig väldigt stark i kroppen kan den mentala biten fortfarande göra sig påmind. Att hon under så många år var fånge i en kropp som inte fungerade och bero­ende av tidskrävande behandling påverkade livskvaliteten. Skillnaden mellan det liv hon som ung tjej ville och kunde leva gjorde att hon blev deprimerad.

– Det har blivit mycket bättre, även om jag fortfarande kan få ångest ibland. Men i stort sett mår jag jättebra och det känns verkligen som att jag fick tur till slut.

Olivia var allvarligt sjuk redan när hon föddes. Efter tre månader började hennes föräldrar förstå att något var riktigt fel. Hennes mage var ständigt svullen och hon kräktes mycket.

Organen låg fel

Läkarna upptäckte att flera organ låg på fel plats.

– De gjorde en operation där de la organen rätt och trodde att allt skulle bli bra, men det blev det inte. Mina första nio månader i livet tillbringade jag på sjukhus, berättar Olivia.

Vid tio månaders ålder fick hon diagnosen pseudoobstruktion. Det innebär att musklerna i tunntarmen och nedre delen av magsäcken inte fungerar som de ska. Magen gick hela tiden från att vara smal till svullen.

När hon blev äldre mådde hon bättre till och från, men led ofta av magsmärtor och illa­mående. Senare fick hon återkommande tarmvred.

Läs också: Johanna har Chrohns sjukdom: Jag bar tarmarna i en ryggsäck

– När jag var liten märktes det inte alltid, eftersom jag ändå var en pigg unge med mycket energi, säger hon.

Viljan och envisheten har det aldrig varit något fel på, och fast det var tufft kämpade Olivia på i skolan. Det blev en vana att vara sjuk.

– Men jag ville smälta in i mängden och skämdes över min sjukdom. Varje natt tvingades jag ha näringsdropp för att få i mig den näring jag behövde.

Tickande bomb

Inombords var det ett växande kaos. Olivia kände sig som en tickande bomb. Hon var ofta arg över sitt öde och kände att livet som hon hade mest var en belastning. Även om hon i grunden är en kämpe såg hon ingen utväg, och blev alltmer deprimerad över tanken på att leva som svårt sjuk.

– Jag höll fortfarande tyst om hur dåligt jag mådde. Mina föräldrar är underbara, men jag ville inte att de skulle oroa sig över mig, säger hon.

Olivia har ridit sedan hon var liten, och i Näsets ryttarsällskap fick hon en nödvändig ventil och ett avbrott från sjukdomen.

– Att vara i stallet med hästarna har alltid varit min terapi. Där mår jag som bäst och kan samla kraft.

Olivia visste att en transplantation var hennes enda chans till ett normalt liv. Men det var bara aktuellt som sista utväg och medförde stora risker.

– Jag fick höra att jag inte var tillräckligt sjuk. Det gjorde ont att höra, eftersom jag ofta tänkte att jag inte hade något värdigt liv.

Så när hennes tillstånd försämrades i november 2015 kände Olivia sig hoppfull för första gången på länge.

”Det värsta de sett”

Olivias organ – som hade varit ansträngda under så lång tid – orkade inte längre, och i början av 2016 började hon utredas för en möjlig transplantation. Ut­redningen tog ett halvår.

Hon behövde minst fem nya organ. Läkarna var osäkra på om även tjocktarmen behövde bytas – i så fall var det första gången en sådan transplanta­ tion skulle genomföras i Sverige.

Efter 24 dagar på donationslistan, en tidig kväll i juli 2016, kom det efterlängtade samtalet.

– De sa: ”Vi har organ till dig, vill du ha dem?” Jag svarade ja tack, och ett par timmar senare kom taxin till flygplatsen, säger hon.

Inför operationen kände sig Olivia helt lugn. När kirurgerna öppnade buken insåg de att det var i sista minuten.

– Det var det värsta de hade sett. Tarmarna ska vara ungefär lika tjocka som en tumme, men var lika stora som min pappas överarm.

Dessutom var tarmväggarna så tunna att de hade kunnat spricka vid minsta slag eller fall, och då hade det kunnat sluta med katastrof.

Vid en 13 timmar lång operation fick hon en ny tunntarm, tjocktarm, magsäck, lever, tolvfingertarm och bukspottkörtel.

Återhämtningen gick snabbare än förväntat, och med stort stöd av personalen var Olivia på benen efter bara ett par dagar.

Föräldrarna, Christin och Peter, var med på sjukhuset, och var glada över operationen som förhoppningsvis skulle ge dottern en chans till ett bättre liv.

– Självklart har det varit svårt för dem att se sitt barn gå igenom så mycket, säger hon.

Olivia blev kvar på sjukhuset i två månader. Sedan började vägen tillbaka.

I dag kan Olivia äta vanlig mat och magen fungerar som den ska. Hon har börjat rida på fritiden igen och har nyligen börjat en utbildning till undersköterska.

– Första halvåret efter operationen var det svårt att fatta att jag kan leva normalt. Sedan vände det och nu kan jag inte förstå hur jag kunde leva tidigare, säger hon.

En människas liv kan rädda åtta

Organen som Olivia fick kom från en okänd person. För henne betydde transplantationen skillnaden mellan liv och död.

– Jag känner inget behov av att veta vem det var, men jag kommer alltid att vara tacksam för den okända ängel som gav mig livet tillbaka.

I dag skäms Olivia inte längre och brinner för att sprida kunskap om vad organdona­tioner kan betyda.

– Man ska inte behöva skämmas för något man inte kan kontrollera eller rå för. Jag önskar att jag hade stått upp för den jag var i stället för att nedvär­dera mig själv i den situationen.

När hon föreläser berättar hon sin egen historia, men syftet är främst att väcka frågan om organdonationer.

Kunskapen är liten hos många och hon tycker att alla ska sätta sig in i frågan.

– En människas organ kan rädda upp till åtta liv. Jag förstår inte varför man ska ta med sig sina organ ner i graven när behovet är så stort, säger hon.

Organdonation i Sverige

• I Sverige genomförs cirka 800 organtransplantationer varje år.
• Det råder brist på donatorer.
• Man kan anmäla om man vill bli donator eller ej till Donations­registret (socialstyrelsen.se/donationsregistret).
• Man kan också fylla i ett donationskort som finns på apotek och vårdcentraler, eller meddela sina nära om hur man vill ha det.
• Om den avlidne inte har meddelat om de vill donera organ eller ej så bestämmer de anhöriga.
  Källa: livsviktigt.se

Text: Annika Sohlander
Foto: Pernilla Wahlman och privata bilder

Läs också:

Ali blev dödssjuk: En ny lever räddade mitt liv