Tina fick bröstcancer: "Saknade någon att dela rädslan med"
Det har gått tre år sedan den där sensommarmorgonen i duschen då Tina Persson upptäckte en knöl i sitt vänstra bröst. I dag är hon friskförklarad och befinner sig – som hon själv säger – mitt i livet.
– Jag är 50 år gammal och har varit sjuk. Det är klart att jag är rädd att få tillbaka cancern. Men just nu känner jag en enorm tacksamhet. Jag fick faktiskt en andra chans. Alla får tyvärr inte det.
Knöl stor som en ärta
Första tanken när hon kände den där lilla knölen, stor som en ärta, var: Vad är det här? Snabbt valde hon att ignorera den men fortsatte att känna på den varje morgon och konstaterade att det inte kunde vara något farligt, eftersom den inte växte. Ett par veckor senare bestämde hon sig för att ringa sjukhuset för att ändå kolla upp saken.
– Jag tycker inte om att besöka sjukhus, jag är faktiskt livrädd för det. Bara någon nämner ordet blir jag stel. Därför tog det emot att boka en tid.
Fick kallelsen på en fredag
Efter ett par veckor fick Tina göra en mammografi. En månad före julafton 2014 kallades hon till ultraljudsundersökning. Fyra dagar senare, en fredag, låg ett brev på hallgolvet: ”Du är kallad att träffa en läkare på måndag, 13:00, för att diskutera.”
Tina kastade sig över telefonen och försökte ringa sjukhuset. Vadå diskutera? Vad handlade det här om? Skulle hon dö nu? Frågorna virvlade runt. Men hon skulle åka bort för att jobba under helgen, och på något sätt lyckades hon lägga de negativa tankarna åt sidan.
– Om jag hade suttit hemma i soffan hade jag skakat av oro. Man får bara inte göra så, skicka ett brev som kommer fram på fredag eftermiddag och sedan inte vara nåbar för att svara på frågor, säger Tina.
Hon åkte till sjukhuset på måndagen. Där fick hon träffa en läkare som berättade att hon hade cancer. Det fanns två små knölar i bröstet, men hon behövde inte oroa sig. Hon skulle bli frisk igen. Nu hade hon en operation och därefter 16 strålbehandlingar framför sig. Efter det skulle hon ta medicin under fem år i förebyggande syfte.
Så undersöker du själv dina bröst efter cancer
– Jag opererades i Norrbottens län, men strålbehandlades på Umeå universitetssjukhus. Under de fem veckor jag var i Umeå var jag sjukskriven. Därefter ville jag arbeta, inte sitta ensam hemma.
Kände sig utlämnad och ensam
I början och under behandlingarna tänkte inte Tina så mycket på det hon gick igenom. Det gjorde hon däremot när hon var klar i Umeå och blev utskriven. Nu skulle hon klara av det här själv. Ensam.
– Det var som att bli utsparkad från tryggheten. Jag tänkte: Kommer jag att klara det här själv?
Hon var inte rädd för att dö. Hon visste att hon skulle bli frisk. Men det var ett nytt liv att hitta tillbaka till och nya tankar att bemästra.
– Jag hade ingen familj att luta mig emot. Varken sambo eller barn att krama om när ångesten och rädslan tog över. Ingen famn eller axel där jag kunde gråta ut, ingen hand att hålla när jag kände behovet av närhet. Jag kände mig helt utlämnad och ensam.
Tina kommer från Värmland och har bott i Luleå i nio år. Hennes föräldrar är döda och systern bor i Värmland. Fastän hon är social och träffar många människor har det varit svårt att hitta nära vänner som hon kan be om hjälp.
– Jag kunde inte ringa mamma och gråta.
Ingen kom och hälsade på
Hon önskade att någon hade ringt på hennes dörr, tagit med sig en påse bullar och fikat med henne. Eller tagit ut henne på en promenad. Lagat mat tillsammans med henne. Hjälpt till med disken. Bara varit i hennes närhet när hon mådde som sämst. Det högg till inom Tina när hon läste på Facebook om hur andra hon hade lärt känna som också genomgick cancerbehandling skrev: ”I kväll kom tjejgänget och tog ut mig på en helkväll.”
– Åh, det önskar jag också att någon hade gjort med mig. Eller bara hade ringt och frågat: ”Hej Tina, hur mår du?”
Hon berättar om hur svårt det är att få vänner i en ny stad som singel, barnlös och utan naturliga nätverk. Även om hon gick ut och dansade och är en social person var det svårt att få vänner. Hon kände sig ofta som det femte hjulet. Många trodde hon ville leva ensam, att hon trivdes med det:
– Men hallå. Nej, jag vill inte leva ensam. Jag vill också träffa någon. Få bonusbarn och barnbarn. Ha en stor familj runt omkring mig.
Biverkningar av medicinen
Inte heller på hennes arbete fanns det några som hon hade blivit nära vän med. En gång frågade hon sin chef: ”Varför har du aldrig kommit in till mig med en kopp kaffe och frågat hur jag mår”?
Hon fick ofta höra av sina bekanta: ”Hör av dig om du känner för det.”
– När man är sjuk och går igenom det jag gjort orkar man inte höra av sig. Jag kunde sakna så mycket att ha någon i min närhet som bara ville krama om mig och tala om att jag är värdefull. Det hade räckt. Att få en kram, att känna att jag inte är ensam.
Tina fick även biverkningar av medicinen. Hon blev lättirriterad, trött, fick hosta och svettningar. Hon läste att man också kunde bli deprimerad av tabletterna.
– Då blev jag rädd. Jag tänkte att jag inte ville bli deprimerad. Men jag tog dem såklart ändå …
Ville återta kontrollen
När de jobbiga tankarna kom över henne kröp hon upp i soffan och bara satt där och kramade om en kudde. Hon försökte att läsa mycket och tänka positivt. En dag kände hon: Det här går inte längre!
– Livet stannade liksom i mitt huvud. Jag kände att jag måste återta kontrollen över mitt liv igen. På så sätt skulle jag kunna jag hjälpa andra som går igenom samma sak som jag har gjort.
Tina har en bakgrund som hälsoinspiratör och driver ett företag vid sidan om sitt arbete. Hon bestämde sig för att använda sig av sin kompetens och erfarenhet. Hon började skriva krönikor och satte ihop en föreläsning om sin cancerresa, som hon föreläste om vid olika tillfällen. Hon tog även kontakt med bröstcancerföreningen och erbjöd sin hjälp. Tillsammans med den åkte hon runt i hemlänet Norrbotten under oktober 2015 och föreläste om sin resa. Hon skrev även en rosa bok som heter ”Tinas Tankar”, den sålde hon och allt överskott gick direkt till bröst cancerfonden. Ofta fick hon höra av omgivningen: ”Men gud, vad du är stark, Tina.”
– Det var inte det jag ville höra. Men vad skulle jag göra? Jag hade bara mig själv att förlita mig på och jag måste återta livet. Jag hade inget val.
Rädda för att höra av sig
Under den jobbigaste tiden i hennes liv gick hon och pratade med en samtalsterapeut. Hon hade även stöd av en vän i Borås som hon kunde ringa till.
Att det var få som hörde av sig till henne tror Tina själv beror på att många är rädda för att prata med någon som är sjuk. Men det sämsta man kan säga enligt Tina är: ”Hör av dig om du vill ha sällskap.”
– Jag är tydlig i dag, och säger till alla som har någon i sin närhet som är sjuk: ”Åk förbi och fråga hur personen mår. Var en vän. Sitt inte och vänta på att den som är sjuk ska höra av sig.”
Tina lever fortfarande ensam men önskar att hon en dag ska träffa den stora kärleken. Hon ser tillbaka på tiden som varit och känner en enorm tacksamhet över att hon blev frisk igen.
– Livet är här och nu. Var snäll mot dig själv. Tyck om hela dig och sök inte bara felen hos dig själv. Njut av livet och varje sekund som du får. Tänk positiva tankar. Även när det är som mörkast.
Tinas tips till dig som har en sjuk vän
1. Säg inte ”hör av dig om du vill” eller vänta på att den sjuke ska höra av sig. Hör av dig själv i stället! Den som är sjuk orkar inte alltid själv ta kontakt.
2. Var inte rädd för att prata med den som är sjuk eller att fråga hur personen mår.
3. Visa att du finns där och hjälp till med praktiska saker: kom över med fika, gå en promenad ihop, laga mat tillsammans, hjälp till med disken.
4. En kram eller att bara sitta bredvid kan räcka långt!
Av Anna Olofsson
Foto: Susanne Lindholm