Tilde, 14, tog sig ur rullstolen och räddade Ulf

Ulf drabbades av en massiv hjärtinfarkt – då ryckte Tilde in

Han är märkbart rörd när han får träffa sin hjältinna igen och det är tack vare henne som glasögonen är det enda påtagligt fysiska tecknet på dramat han gick igenom för ungefär ett år sedan.

– Jag har fått väsentligt sämre syn och jag har en minneslucka på ett par månader. Men jag kunde lika gärna varit död eller legat i koma. Det är tack vare Tilde som jag kan sitta här i dag och prata om det som hände, säger han och kramar om sin livräddare.

När han drabbades av akut hjärtstillestånd på en buss i Mo tala i slutet av januari förra året hade han turen att ha en vakande ängel över sig – en vakande ängel i form av rullstolsburna Tilde.

– Ingen annan sprang ju fram för att hjälpa Ulf när han låg på golvet och jag har lärt mig hjärt-lungräddning av mamma. Jag är bara så himla glad att jag gjorde rätt och att han överlevde, säger Tilde, 14 år.

Lider av kronisk sjukdom

Scenen där hon reser sig ur sin rullstol och rusar fram för att försöka rädda en okänd mans liv måste ha varit närmast magisk för de andra passagerarna på bussen. Tilde lider nämligen av Ehlers-Danlos sjukdom som gör att hon har överrörliga leder. Periodvis har hon så ont att hon måste sitta i rullstol och hon var inte mer än fyra år när hon fick sin första permobil.

Tisdagen den 24 januari förra året var hon på väg hem från konfirmationsutbildningen och satt bakvänd i sin rullstol på buss 301 i Motala.

– Jag satt i mitten av bussen med ryggen mot busschauffören och lyssnade på musik när jag plötsligt såg att det blev uppståndelse runt mig. Jag tog av mig hörlurarna och hörde busschauffören ropa efter någon medicinkunnig bland passagerarna.

När Tilde vände sig om och såg en man ligga på golvet framme vid busschauffören tvekade hon inte. Alla andra passagerare verkade vara mer eller mindre handlingsförlamade, men hon trotsade sin egen smärta, reste sig ur rullstolen och rusade fram för att försöka hjälpa till.

– Mamma är sjuksköterska och jag har lärt mig mycket om hjärt-lungräddning av henne. Dessutom har jag ända sedan jag var liten varit mycket på sjukhus på grund av min sjukdom och i alla väntrum finns information om livräddning, berättar hon.

– Vi har pratat mycket om hur många kompressioner och inblåsningar man ska göra vid HLR. Du har alltid varit intresserad av det när du följt med mig till jobbet, bekräftar hennes mamma Monica.

Passiva medpassagerare

Tilde kände sig därför ganska säker på hur hon skulle agera när hon kom fram till den liv löse Ulf.

Hennes första tanke var att den medvetslöse mannen på golvet i mittgången var berusad eller drogpåverkad. Men när hon såg hans askgrå ansikte och inte fick någon kontakt med honom när hon klappade honom på kinderna och pratade med honom, förstod hon att det handlade om något allvarligare.

– Det första jag gjorde var att kontrollera att hans andningsvägar var fria. Sedan tog jag en väska och la under hans huvud samtidigt som jag kände efter om han hade puls, berättar Tilde.

Hon kände bara en svag puls och förstod att det handlade om liv eller död.

– Jag visste att han skulle dö i mina armar om jag inte gjorde någonting.

Medan Tilde med sina spensliga armar började ge den medvetslöse Ulf bröstkompressioner ringde busschauffören 112. Hon skrek till andra passagerare att de måste hjälpa till och blev irriterad över deras passivitet.

– Till slut kom en ung tjej fram och hjälpte till genom att blåsa in luft i Ulfs mun samtidigt som jag fortsatte med bröstkompressionerna. Jag vet än i dag inte vem den tjejen är, men hon gjorde också en fantastisk insats, berättar Tilde.

Ont i tre dagar efter

Tillsammans fortsatte de ge Ulf HLR tills ambulansen kom efter en tid som kändes som en evighet. Tilde var då helt utmattad och hade mycket ont i sina leder.

– Jag hade ont i tre dagar efteråt, men det var det värt med tanke på att det slutade så lyckligt för Ulf, säger hon och ger honom en kram när han tackar henne för hennes insats med en bukett blommor och Allers guldhjärta.

Ulf har själv inga minnen av dramat. Allt mellan december 2016 till någon gång i februari när han vaknar upp på sjukhuset i Linköping är helt utraderat.

Han vet inte heller varför han var på buss 301 i Motala den där dagen när hans hjärta plötsligt slutade slå. Han brukar aldrig åka med den. Eftersom han bor i Linköping brukar han ta tåget till och från Motala.

– Jag var väl på väg någonstans, men jag har inte en aning om vart eller varför, säger han.

Känslosamt för Tilde

Det första han minns är att han vaknar på sjukhuset och undrar varför han är där. Då får han beskedet att han drabbats av en massiv hjärtinfarkt.

– Jag har suddiga minnesbilder av att Tilde och hennes pappa Niklas är uppe på sjukhuset och hälsar på mig. Jag var ganska omtöcknad och kommer inte ihåg så mycket av det. Det måste ha varit någon gång i månadsskiftet februari–mars.

Tilde minns däremot mötet mycket starkt. För henne var det fantastiskt att få träffa mannen som levde tack vare hennes insats.

– Jag visste inte om Ulf skulle klara sig när ambulansen körde iväg med honom. Jag var mycket uppskakad när jag kom hem och hade svårt att sova, berättar hon.

Fick kontakt via prästen

Det första hon gjorde var att ringa till akutmottagningen för att höra hur det gått för mannen som drabbades av hjärtstillestånd på buss 301, men på grund av patientsekretessen kunde sjukhuset inte lämna ut någon information.

– Det tog två veckor innan jag fick veta att han överlevt. Jag berättade för min konfirmationspräst om det som hänt och att jag var orolig. Hon i sin tur pratade med sjukhusprästen och via den vägen fick jag till slut kontakt med Ulf, berättar hon.

– Jag minns att man berättade för mig att en liten tjej räddat mitt liv och att hon ville ha kontakt med mig, säger han.

Har börjat jobba halvtid

Ulf har i efterhand fått höra att ambulanspersonalen fortsatte med återupplivningsförsöken med en hjärtstartare under hela färden in mot sjukhuset.

– Jag hade tur att det hände på bussen. Hade det hänt hemma hade det varit kört för mig eftersom jag är ensamstående.

Efter ett par månader på sjukhuset fick Ulf sin första permission och fick äntligen sova hemma en natt igen. I början av april blev han utskriven.

– Frånsett den försämrade synen och minnesluckan, som jag förmodligen alltid kommer att ha, mår jag bra igen. I höstas kunde jag börja arbeta halvtid igen, säger Ulf och fortsätter:

– Jag hade förmodligen varit död eller åtminstone haft allvarliga hjärnskador om inte Tilde agerat så snabbt som hon gjorde. Hon är verkligen värd Allers guldhjärta för sin insats.

Även Tilde mår bättre

De har träffat varandra flera gånger sedan den dramatiska tisdagen. Då och då möts de på pendeltåget eftersom hon bor i Motala och går i skola i Linköping medan han jobbar som lärare i Motala och bor i Linköping.

Då blir de glada över att få se varandra och konstaterar att de båda mår bra. Sedan förra våren har Tildes smärta lindrats och hon har nästan helt sluppit rullstolen.

– Jag hoppas att min smärta inte kommer tillbaka. Och det känns skönt att träffa Ulf och se att han mår bra, säger hon samtidigt som hon tar emot blommorna och guldhjärtat.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn

Läs också: Vanliga hjärtproblem – här är tre hjärtåkommor