Anne var svårt sjuk i cancer – men barnens reaktion var det tuffaste
Allt började i februari 2019. Det var då Anne efter en rutinmammografi fick veta att hon hade sex tumörer i bröstet – och hon hade själv inte känt någon av dem.
På alla hjärtans dag opererade man bort bröstet. Tumörerna var både elakartade och snabbväxande, så efter operationen sattes alla resurser in: cellgifter, strålning, mediciner. Till råga på allt orsakade behandlingen flera riktigt jobbiga biverkningar. Efter första cellgiftsbehandlingen fick hon en kraftig allergisk reaktion.
– Jag fick nässelutslag på händer och fötter, jag hade blåsor i munnen, jag hade blåsor i hela underlivet, det var för jävligt. Då fick man byta sort. Den nya sorten krävde behandling varje vecka, men det gick åtminstone bra.
Se också: Se vad kvinnor har att säga om bröstcancer
Svårt sjuk av cellgifterna
Sedan var det dags för nästa omgång. I början gick det bra, men efter ett tag blev hon riktigt dålig även av de cellgifterna. Hon blev inlagd direkt, med buksmärtor och skyhöga levervärden. En av tusen kunde få leverpåverkan. Hon var en av dem, och dessutom allvarligt drabbad.
– Läkaren hade varit med om att man hade fått leverpåverkan, men aldrig någon som hade fått så höga värden. Jag var helt gul och riktigt dålig.
Då fick man byta tillbaka till den första sorten igen. Strulet ledde till att Anne totalt fick tolv cellgiftsomgångar under fyra månader istället för sex omgångar, som brukligt.
Det var tufft. Oerhört tufft. Men livet gav ingen chans till vila. Anne hade två tonåringar och en fyraåring hemma, och för att få ekonomin att gå ihop var hennes sambo tvungen att jobba. Räddningen var att hon fick mycket hjälp av sin mamma.
”Det gick inte att bara ligga ner, det vara bara att leva livet och ta tag i allt runt omkring”
Mitt under alltihopa fick dessutom hennes äldsta son en ADD-diagnos. Har är dessutom särbegåvad och hade en djup depression. Fullpumpad av cellgifter gick hon på utredningar.
– Det var verkligen kaos. Han mådde så dåligt. Det gick inte att bara ligga ner, det vara bara att leva livet och ta tag i allt runt omkring.
Tonårsdotterns jobbiga reaktion
Hennes 16-åriga dotter sköt ifrån sig sin sorg och oro och blev istället utåtagerande.
– Hon var ute och festade och sket i att jag var sjuk. Hon hade utbrott, sade elaka saker och hjälpte inte till någonting. Det var inte förrän två år senare det gick upp för henne exakt hur jobbig hon hade varit när jag var sjuk. När vi tittade på cancergalan tillsammans i januari i år och Newkid sjöng Du måste finnas, då bröt hon ihop. Hon låg som ett lite barn i mitt knä och snyftade: ”Mamma, det här är ju du och jag. Du hade kunnat dö”.
Hur hanterade du allt det här mitt i din egen sjukdom?
– Jag tänkte nästan att det fanns någon mening med att jag var sjuk just då.”Det är nog meningen att jag ska vara hemma, och ta en paus här mitt i livet och bara skrapa ihop allting.” Jag hann inte grotta ner mig i mig själv. Det var bara fokus på alla andra runtomkring. Och många gånger tror jag också att det är mycket värre för den som står bredvid, som inte kan påverka. Den som är sjuk gör allt det man ska. Jag var ju inte sjuk av cancern, utan av behandlingarna.
Dålig eftervård och psykisk rehabilitering
Vid ett årsbesök i somras hittade man dessutom nya knölar i det andra bröstet.
– Då höll jag på att svimma. ”Det här är inte sant. Fy fan, ska jag behöva gå igenom det här helvetet igen? Ja, det måste jag ju göra.”
Det drog ut på tiden, och hon fick vänta hela semestern på nästa besök och besked. En oerhört plågsam väntan. Som tur är visade det sig inte vara någonting.
Det är så att man blir matt bara av att läsa om det. Men nu står Anne åtminstone på andra sidan av den tornado som livet var. Någon riktig hjälp för psykisk återhämtning tycker hon inte att hon fått. Den hjälp hon har fått har hon fått jaga själv.
– Eftervården här i Dalarna är tyvärr ganska dålig. När man är färdigbehandlad är det bara ”tack och hej då”. Jag tycker också det skulle ha funnits mycket mera familjestöd, och samtalsstöd för barnen också. På själva onkologen var personalen verkligen guld och familjen blev inkluderade, men inte i övrigt.
Idag lider Anne av ett ödem runt skulderbladet och axeln, en biverkning av cancerbehandlingen som man inte riktigt vet beror på cellgifter, strålning eller medicin. Hon har svårt att jobba statiskt med armen – något som onekligen ställer till problem eftersom hon arbetar som frisör.
Att bli långtidssjuk som egenföretagare
Som egenföretagare drog hon inte in en enda krona på nio månader när hon var som sjukast. Som tur var hade hon sin salong hemma i huset, annars hade hon nog gått i konkurs. Fyra veckor efter sista strålningen var det dags att börja jobba igen. Förutom ödemet som ställde till det, så hade kundkretsen krympt, fötterna smärtade av svullnaden som cancerbehandlingen orsakat – och så kom pandemin. Nu befinner sig hon i ett ekonomiskt limbo – hon får inte vara sjukskriven längre, trots att läkarna erbjudit sig att skriva ut intyg.
Att jobba hundra procent är omöjligt och hon har på egen hand fått börja leta efter lösningar nu när Försäkringskassan inte kan hjälpa henne. Men trots, eller kanske tack vare, allt som hänt de senaste åren har hon ändå en positiv inställning. Det måste gå. Det har det gjort förr.