Susanna blev psykiskt sjuk efter gruppvåldtäkten

Det som kanske är svårast med psykiatriska diagnoser är att de sällan syns utanpå. Susanna Nilsson, 30, ser med andra ord glad, utåtriktad och ovanligt frisk ut.

Hon har levt hela sitt liv utan att veta att det fanns en förklaring till mycket av det som hon haft problem med.

– En hel del är bättre nu sedan jag börjar förstå varför jag känner som jag gör, säger Susanna.

Adopterades från Indien

Hon adopterades från Indien när hon var sex månader och växte upp i en liten by i Skåne. Redan som barn drabbades hon av depressioner.

– Jag har fått höra nu efteråt att jag inte visade känslor. Hade ofta ont i magen och var varken glad eller ledsen, berättar Susanna.

Samtidigt sjöng hon flitigt i kör och var med i talangtävlingar.

– Det gjorde det bättre i stunden, men sedan ökade kraven och det blev till slut för mycket. Min mamma tog med mig i all välmening, men det var mer hennes dröm än min, säger Susanna.

– Jag kommer inte ihåg att jag hade några framtidsdrömmar som barn. Jag passade liksom inte in någonstans. Killarna var för sportiga och tjejerna var bara intresserade av smink. Jag gillade kanske mest att vara med vuxna, säger hon.

Susanna blev ett ensamt barn som mest gick för sig själv. Det var inget hon valde, utan det bara blev så.

– Visst hade jag en rädsla över att bli lämnad eftersom jag blivit det en gång redan. Men jag kan egentligen inte skylla på adoptionen. Min biologiska mamma var väldigt fattig. Jag har förståelse för vad hon gjorde.

Susanna hoppade av gymnasiet efter att ha pratat med skolkuratorn om sin depression. Hon kände sig ensam, inte bara i skolan utan även i familjen eftersom hennes pappa jobbade mycket och hennes mamma drog ett tungt lass hemma.

Utsattes för gruppvåldtäkt

När hon var 16 år var hon på en fest där hon utsattes för en gängvåldtäkt.

– Jag var full och de utnyttjade det. Men det gick inte att prata om efteråt. Alla kände alla i en sådan liten stad. Det blev en hemlighet och det är först nu som jag erkänt det för mig själv.

När Susanna var 17 år flyttade hon hemifrån, till Jönköping med sin dåvarande pojkvän.

– Socialtjänsten tyckte det var bättre att jag flyttade eftersom jag inte mådde bra med hur det var hemma. Kanske hade det varit smartare att reda ut det innan. Rotat i det mer, säger hon.

Susanna hade haft självmordstankar och upplevde nu att även föräldrarna kände sig misslyckade och övergivna. Deras kontakt blev minimal.

Men livet gick ändå vidare och hon utbildade sig. Intresset var att jobba inom vården och specifikt inom psykiatrin.

– Jag hade alltid varit fascinerad av det.

Efter några år av stabilt förhållande med sin nya kille gifte de sig och deras son föddes när Susanna var 23 år.

– Jag ville passa in, vara gift, ha barn och hus. Leva enligt normen.

Fyra år senare föddes också en dotter efter att den lilla familjen flyttat till Göteborg och utifrån såg det ljust ut. Susanna trivdes med jobbet. Men inombords var det en storm. Hon insåg att hon inte alls ville leva som hon gjorde. Hon hade upptäckt att hon egentligen var homosexuell.

Inlagd på sjukhus

– Till slut blev jag inlagd på Östra sjukhuset. Jag hade trängt undan så mycket under lång tid att det inte gick längre. Jag hade självmordstankar och som tur var insåg min man att jag behövde hjälp och han körde in mig till psykakuten. Men strax därefter separerade vi.

På sjukhuset fick hon en chans att vila hjärnan och det var bra, men någon diagnos fanns inte. Efteråt flyttade hon in hos en kvinna som hon träffat på jobbet, och de blev ett par.

– I början var det mest för att ha någonstans att ta vägen efter det att jag skilde mig, men sedan blev det mer.

Kanske var det tur för nu övergick hon till att tillhöra Varberg och det var på vårdcentralen i närliggande Veddige som hon vintern 2015 började få hjälp.

– Först var jag sjukskriven i två veckor med antidepressiva mediciner. Men de hjälpte inte alls, nästan tvärtom. Det tyckte de var konstigt. Jag fick då en remiss till vuxenpsykiatrin för en riktig utredning, säger Susanna.

Depression med ångest

Hon var då inne i en ny depression med svår ångest.

– När jag vaknade på morgonen så kändes det som om det var förstört redan då. Jag ville inte dö, men jag ville inte leva. Det kändes också som att alla, även barnen, skulle ha det mycket bättre utan mig, berättar Susanna.

Utredningen gick igenom en mängd diagnoser, allt från adhd till bipolaritet, utan att hitta rätt. Det visade sig vara EIPS – emotionell instabil personlighetsstörning, tidigare även kallad borderline.

– När jag googlade på det var det som att läsa en beskrivning av mig själv. Framför allt de snabba känslo-skiftningarna. Jag har inga gråzoner, allt är svart eller vitt. Antingen älskar jag allt och alla, eller så hatar jag hela världen. Det är väldigt energikrävande, menar Susanna.

– Jag kan nog söka gräl ibland.

Orsaken till EIPS

Orsaken till EIPS är delvis genetisk, men det krävs något mer under uppväxten för att det ska utvecklas, exempelvis sexuellt våld eller missbruk. Lyckligtvis anses diagnosen vara behandlingsbar i många fall och med stigande ålder kan den till och med klinga av spontant.

– Jag är så glad och lättad över att ha en diagnos. Det förklarar så mycket och nu kan jag få rätt hjälp. Jag går i färdighetsträning i grupp och dialektisk beteendeterapi enskilt. Det handlar om att hantera känslor, berättar Susanna.

Hon är också glad över att få träffa andra med samma diagnos och få känna att hon inte är ensam.

– Jag kände igen mig i deras berättelser och blev förundrad över att det faktiskt fanns de som hade det ännu värre. Det var väldigt nyttigt. Jag fick se mig själv utifrån.

Susanna har fått träna andning och utnyttja det när hon smälter sina intryck innan hon reagerar på sina känslor.

– Det är många små strategier som gör det lättare i vardagen. Men det är en lång bit kvar. Det är inte så att jag har full kontroll än, ler hon.

Precis som många med EIPS sökte hon sig till dåliga relationer. Andra vanliga beteenden är drogmissbruk och självskadebeteenden, sexuell äventyrlighet och vårds– löshet i trafik.

– Det är nog inte det lättaste att ställa diagnos på. Det kan yttra sig på lite olika sätt, men jag har fått hjälp. Jag har lärt mig rakare kommunikation. I stället för att skrika ut att mjölken är slut är det bättre att säga det man vill: ”Skulle du kunna åka och köpa mjölk?”

Sedan har hon börjat strukturera upp dagarna och har klara rutiner för sig själv.

– Jag kan också be om ursäkt när jag ändå har tappat kontrollen.

När hon får frågan om vilka bra sidor hon har, tar det tid att svara. Till slut efter stor tvekan säger hon att baka, laga mat och pyssla i allmänhet är det hon är bäst på.

Det finns hjälp

Annars är hon intresserad av att fortsätta blogga om sig själv och sin diagnos, om inte annat för att lyfta någon annan.

– Fler behöver få veta att det finns en sådan här diagnos och att det går att få hjälp. Min dröm är att börja föreläsa, men det kanske dröjer lite till.

Susannas två barn är hos henne varannan helg och hon tror att de märker att mamma mår bättre.

– Framför allt min son, som är sju år, har inte haft det så lätt när jag varit som sämst. Jag vill verkligen bli riktigt bra nu så att han aldrig behöver känna så igen. Jag vet att det går, men kanske det tar lite tid. Jag har ju byggt upp mitt sätt att vara under hela mitt liv. Nu måste jag hitta en ny väg. Jag är inte ensam längre, även om mina dagar kan vara som hundra emojis.

Fakta Borderline – EIPS

Personer med diagnosen Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) utmärks av instabila relationer, impulsivitet, instabil självbild samt starka och ofta förekommande känslomässiga svängningar som kan vara svåra att förutse. Självskadebeteende och suicidala handlingar är vanliga i samband med EIPS.

De snabba känslomässiga reaktionerna skapar problem framför allt i nära relationer eftersom man är rädd för att bli övergiven. Rädslan för att bli övergiven blir det som styr i förhållandet framför vad man själv behöver och mår bra av. Detta kan bland annat innebära att man stannar i ett destruktivt förhållande även om det inte är bra för en själv.

Det är också vanligt med impulsivitet som till exempel missbruk av droger, sex, mat eller pengar.

Text och bild: Susanne Stamming

Läs också: Morfar började våldta Jeanette när hon var 3 månader