”Som chef är det svårt att visa att man mår dåligt”

Det var i skarven mellan barndom och tonårstid som Hanna Wiik, 45, började må dåligt. Plötsligt kändes allt nattsvart. Hon fick ätstörningar som utvecklades till anorexi och sedan till bulimi. Hon var periodvis deprimerad och ångestriden. Samtidigt presterade hon bra i skolan.

– Jag var duktig och ambitiös och kände mig stolt över det. Mina föräldrar älskade mig oavsett och jag hade en trygg uppväxt i Säffle. Men visst förmedlade de en önskan om att jag skulle prestera bra i skolan, säger Hanna, som menar att prestationsivern kan vara en honungsfälla. Å ena sidan belönas man rikt. Å andra sidan är det lätt hänt att den övergår i ett tvång där prestationen är det enda som ger en ett värde.

Hennes mamma blev orolig och konfronterade sin dotter.

Efter reklamen: Se också: Hedda Stiernstedts ord om depressionen: "Det har varit fruktansvärt"

– Men jag var expert på att dölja mina ätstörningar och vi sökte aldrig vård. Själv var jag övertygad om att jag skulle fixa det. Bara jag börjar i nian så blir det bättre. Eller bara jag flyttar utomlands … men jag fortsatte att lida av ångest, oro och ätstörningar under hela studietiden och när jag senare kom ut i arbetslivet.

Ytligt en supermamma

26 år gammal fick hon sitt första chefsjobb och körde på i samma höga tempo som alltid. Hon älskade att vara chef och det gör hon fortfarande. Under 14 år var hon chef inom politiskt styrda organisationer, bland annat Regeringskansliet.

– Jag tycker om att leda, driva och utveckla. Med chefskapet kommer också hög lön och status, även om det aldrig har varit mina primära drivkrafter. Som chef förväntas man dessutom vara stark och kompetent i alla sammanhang, man har ansvar för andra och ska liksom stå över svaghet. Att visa att man som chef lider av psykisk ohälsa är därför svårt, konstaterar Hanna.

Först när hon väntade sitt andra barn började hon gå i samtalsterapi i förhoppning om att hitta verktyg för att må bättre. Men när dottern var född drabbades hon av en förlossningsdepression.

– På ytan var jag den superpresterande mamman som hade fått allt hon drömt om. Två friska barn, ett fint hus, en underbar man och en strålande karriär. Men inombords kände jag mig helt död och utförde mina sysslor som en robot. Jag orkade knappt le tillbaka när min dotter sökte min blick …

Hon var djupt deprimerad, men förstod det inte själv. När det var som allra mörkast kom tankar om att hon inte ville leva längre.

Chef utan karaktär

Efter föräldraledigheten fick hon ett nytt chefsjobb. Roligt och utmanande, men med tuffa förutsättningar. Efter en tid började hon få märkliga symtom. Problem med magen, synen och hörseln och sökte hjälp för de fysiska besvären hos optiker och läkare. Men man hittade inga direkta fel. Magbesvären antogs vara IBS. Hon utreddes också för astma eftersom hon fick svårt att andas.

– Jag hamnade i en vårdkarusell där ingen ville se helheten. Då hade man kanske förstått att symtomen inte var fysiska utan psykiska. Mitt mående gick ut över familjen, min kropp la bara av, och min man fick ta mycket. Jag orkade inte vara social eftersom jag var så trött hela tiden. Jag sov mycket, men kände mig aldrig utvilad, säger Hanna lågt.

Det enda ställe där hon höll näsan över ytan var på jobbet. Hon bet ihop och upprätthöll fasaden av den kompetenta chefen av stål – men bröt ihop inne på toaletten. När hon märkte att hon inte klarade att läsa dokument eftersom alla ord flöt ihop insåg hon att hon behövde hjälp.

– Det var min terapeut som bestämde att jag skulle sjukskrivas med omedelbar verkan.

Hanna beskriver en nästan panisk rädsla för att trilla ner från sin piedestal och plötsligt börja ses som en andra klassens chef. En chef med svag karaktär. I hennes värld fanns det inte på kartan att visa att hon mådde dåligt inför sina medarbetare. Hon skämdes.

Under sjukskrivningen började hon reflektera kring varför chefer inte får visa sig sårbara. En chef med exempelvis diabetes ses ju inte som en sämre chef på grund av sin sjukdom. Så varför ska en chef med psykisk ohälsa dömas hårdare? Hon kunde äntligen ställa sig frågan hur hon ville leva resten av sitt liv. Och hon insåg att depressionerna, ångesten och ätstörningarna hon haft sedan 12-årsåldern handlade om en livslång psykisk ohälsa som hon hade kunnat få hjälp med mycket tidigare.

Våga vara sårbar

Men när hon så småningom började jobba igen vågade hon ändå inte berätta. Hon var rädd att bli ett byte för de medarbetare som kanske inte gillade henne, rädd för stigmat kring psykisk ohälsa, rädd att hennes rustning av stål skulle falla helt och få alla att se på henne med andra ögon.

Hanna anser att chefer som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och vågar stå för det snarare blir bättre chefer.

– Man presterar inte sämre på grund av psykisk ohälsa. Ofta är det tvärtom. Man har genomgått en crashcourse i personlig utveckling och har uppnått en mognad och ödmjukhet som gör dig till en bättre chef. Jag önskar att organisationer ville se på psykisk ohälsa som en resurs snarare än ett nederlag, säger Hanna.

Inom ramen för sitt företag har Hanna skrivit handboken Chefens dubbelliv – från psykisk ohälsa till hållbart ledarskap som är tänkt att fungera som startpunkt och stöd för samtal om psykisk ohälsa bland chefer. Hon föreläser och erbjuder även workshops och seminarier.

– Min förhoppning är att det ska bli en snöbollseffekt. Ju fler chefer som öppnar upp och berättar, desto fler vågar följa efter. På så vis kan vi uppnå ett ledarskap som är hållbart på riktigt.