Sanna: Jag fick stroke som 15-åring!
Trots att Sanna Sjöberg nyss kommit hem efter en hel dag på gymnasiets omvårdnadsprogram finns det ork över. Hon hjälper till att duka fram sina egenhändigt bakade kakor i villan i Bredbyn utanför Örnsköldsvik.
Där bor hon med sin äldre bror Erik, 20, och föräldrarna Linda Backman, 44, och Jerry Sjöberg, 47.
De är alla väldigt glada över att Sanna finns kvar hos dem och mår så bra. Hon har anpassat sig till det nya livet på ett sätt som förundrar hennes närmaste. De fyller i när hon berättar vad som hände den där dagen för snart två år sedan, som så totalt vände upp och ner på tillvaron.
Föll ihop i klassrummet
Sanna, som i dag är 17 år, var en aktiv elev i nionde klass när det helt oväntade plötsligt inträffade. Hon tränade skidskytte flera gånger i veckan, presterade bra i skolan och hade aldrig varit allvarligt sjuk.
Den 17 mars 2017 skulle hon göra ett nationellt prov i svenska när hon plötsligt föll ihop i klassrummet.
– Jag minns att läraren förklarade de grundläggande sakerna inför provet och att jag öppnade provet, sedan svartnade det, säger Sanna.
I klassrummet på Bredbyns högstadieskola där Sanna föll ihop insåg man snart att det inte handlade om en vanlig svimning och larmade ambulans.
Även Sannas föräldrar kontaktades.
– Det var en väldigt fin vårdag och jag var ute i skogen och promenerade med vår hund Selma när de ringde från skolan, minns mamma Linda.
Hon fick veta att Sanna inte mådde bra och att hon borde komma dit så snabbt som möjligt.
Sanna var okontaktbar
Linda är sjuksköterska och blev orolig när hon såg Sanna. Hennes dotter var okontaktbar.
– Jag hörde att hon hade en snarkande andning, något som är speciellt för hjärnskador.
Ambulansen kom strax därefter och Jerry mötte upp vid Örnsköldsviks sjukhus.
Direkt gjordes en hjärnröntgen som visade att Sanna fått en stroke i form av en hjärnblödning. Föräldrarna fick veta att blödningen satt mitt inne i Sannas hjärna och var svår att åtgärda kirurgiskt.
Deras dotter fördes snabbt till Umeå universitetssjukhus. Blödningen hade orsakats av en så kallade arteriovenös missbildning, AVM. Det innebär att blodet från artärerna med högt tryck går in i venerna, där trycket är lågt.
Ett blodkärl brast
Många kan leva med en sådan missbildning i många år utan konsekvenser men i Sannas fall ledde det till att ett blodkärl brast.
– Man kan inte säga exakt vad det beror på. Det kan vara medfött men eftersom Sanna aldrig haft några tidigare symtom som migrän eller epilepsi så vet man inte säkert, säger Linda.
Mitt i allt kaos hade de en väldig tur. I Umeå jobbade just den här dagen en stafettläkare som är en av Sveriges främsta specialister på just den här missbildningen.
Eftersom det var för riskabelt att gå in direkt i huvudet opererade man via ljumsken och innan Sanna skulle opereras fick föräldrarna gå in och pussa på henne.
– Det var som att vara i en bubbla, men det fanns inte i min värld att Sanna inte skulle klara sig, säger Linda.
Efteråt fick de veta att det faktiskt handlat om liv eller död. Läkaren som opererade trodde först inte att Sanna skulle överleva.
Efteråt låg hon kvar på intensiven i drygt två veckor. Minnesbilderna är få och suddiga.
– På något sätt känns det overkligt, jag tror fortfarande inte att jag har fattat vad jag gått igenom, säger Sanna.
Hjärnan hos unga kan läka
Läkningstiden efter ingreppet är tre år och under tiden görs kontrollröntgen med jämna mellanrum. Hjärnan, speciellt hos unga människor, kan ha en förunderlig förmåga att läka och nerver och blodkärl som gått sönder kan ersättas av nya.
Ingen vet exakt hur frisk Sanna kan bli eller hur lång tid det kommer att ta. Risken finns också att det händer något nytt. De enda förhållningsreglerna från läkarna är att Sanna inte får köra helt slut på sig själv, annars kan hon leva som vanligt.
Sanna är inte den oroliga typen och tänker positivt. Att ligga i sängen och gräva ner sig i självömkan finns inte på kartan.
– Jag tänker att allt händer av en anledning och var tanken att jag skulle få den här hjärnblödningen så är det bara att göra det bästa möjliga av den tid som är kvar.
Förlamad i halva kroppen
Men utvecklingen har varit över förväntan. När hon vaknade upp i Umeå var hon förlamad i halva kroppen.
– Jag kunde inte ens sitta upp då och det var svårt att prata. Armen och benet hänger inte med helt än men har blivit mycket bättre än jag hade vågat hoppas, och talet har kommit tillbaka.
När Sanna kom hem hade hon ett helt år av rehabilitering. Hon är fortfarande hjärntrött och har inlärningsproblem så läkarna gav rådet att hon skulle börja gymnasiet på halvtid eller 75 procent men Sanna ville studera heltid.
– Det var bra att hon fick tid innan för att förbereda sig och hitta verktyg för att klara skolan, säger Linda.
Lär sig allt på nytt
Sanna går hos sjukgymnast och arbetsterapeut ibland men eftersom hon fortfarande älskar att röra på sig så sköter hon det mesta av träningen själv.
Hon har fått lära sig att skriva och att använda datorn med vänster hand och använder specialbestick för att kunna äta.
– Det är väldigt jobbigt att skriva med ”fel” hand och jag skulle gärna kunna klippa mina tånaglar, säger hon och skrattar.
Trots vissa svåra moment tycker hon att vardagen och skolan fungerar bra.
– Det har gått mycket bättre än förväntat. Jag trodde att jag skulle vara tröttare och sticka ut mer men jag är som vem som helst, säger hon och ler med pigga ögon.
Innan hjärnblödningen var Sanna högpresterande och tränade skidskytte nästan varje dag i veckan. Hon pluggade mycket och accepterade bara toppbetyg. Första valet inför gymnasiet var skidskyttegymnaiset i Sollefteå med inriktning mot natur eller samhälle.
När hon skulle komma tillbaka efter sjukdomen valde hon i stället vård- och omsorgsprogrammet och tycker att hon hamnat helt rätt.
– Det är intressant, dels för att mamma är sjuksköterska och för att jag har upplevt hur det är att vara patient. Jag siktar nog inte på att bli sjuksköterska, men kanske sjukgymnast, förklarar hon.
Ett lugnare tempo
Målet i dag är att få godkända betyg och Sanna har accepterat att hon inte kan leva upp till de betygskrav hon hade tidigare.
Sjukdomen har över lag fått henne att ändra inställning till de måttstockar hon tidigare levde efter.
– Jag är mycket mer nöjd med att jag gör mitt bästa och tar livet som det är.
– Tidigare var det skola, läxor och träning hela tiden och jag kände väldigt höga krav på att klara allt perfekt. Men trots att jag presterade på topp var jag aldrig nöjd med mig själv.
Även om hon naturligtvis hade sluppit hjärnblödningen har den fört med sig mycket positivt.
– Jag tycker nästan att jag har ett bättre liv i dag. Lugnare och utan så mycket press och stress.
Föräldrarna intygar att dottern hela tiden haft en positiv inställning. Det är inte ovanligt med depressioner vid livsförändrande sjukdomar men Sanna har hela tiden ställt upp mål och kämpat på.
– Det är skönt att hon är så stark och tar det så bra. Hade hon varit deppig så hade ju vi också känt oss nere, säger pappa Jerry.
Okunskap kring unga och stroke
Sanna och hennes familj vill berätta om det som hände för att öka förståelsen för unga som får en stroke.
Sanna är en av det trettiotal barn och unga som drabbas varje år i Sverige, enligt ett riksregister som nyligen upprättats. Sjukdomstillståndet är relativt okänt och okunskapen är stor.
Många drabbade får funktionsnedsättningar på ett eller annat sätt och behöver stöd. Det finns många som tror att det enbart drabbar äldre.
– Jag vill gärna bidra till att berätta om hur det är att gå igenom en stroke med hela livet framför sig. Jag har ju inte ens ett jobb än, säger Sanna.
Förutom sjukhuspersonal, familjen och andra stöd har hunden Selma varit en viktig del i Sannas tillfrisknande.
Bra träning för strokedrabbade
Ridning kan vara en bra träningsform för strokedrabbade och hästen Valle har också hjälpt och hjälper Sanna med tillfrisknandet.
– Arbetsterapeuten på dagrehabiliteringen har en häst och sa tidigt att jag skulle upp på en häst. Jag var rädd för hästar och tackade nej men nu rider jag en gång i månaden och det är väldigt mysigt, säger hon.
Sanna har ett rikt liv med studier, kompisar, träning och ridning. Bland annat har hon fått lära sig gå på nytt och trots att det ena benet fortfarande inte riktigt hänger med tar hon gärna långpromenader och kan även cykla igen.
Nyligen nådde hon ett uppställt mål och sprang fyra kilometer tillsammans med pappa Jerry.
– Jag mår mycket bättre i dag än jag trodde att jag skulle göra. När det precis hade hänt trodde man aldrig att jag skulle bli så frisk som jag är nu, säger hon.
Hon tänker fortsätta kämpa för att öka rörligheten dag för dag. Men viktigast av allt är de nya insikterna. För livet kan vara rikt och vägen kan leda framåt även efter att man drabbats av en allvarlig sjukdom.
– Jag kanske inte blir som vanligt igen men jag tänker försöka bli så frisk som möjligt. Får se hur långt det tar mig.
Ovanligt att unga drabbas
Stroke hos barn och ungdomar är ovanligt, och av de som drabbas överlever 80-92 procent. Däremot har 50 till 85 procent av dessa bestående symtom.
Riskfaktorerna hos barn och ungdomar är helt andra än hos vuxna. Främst består de av hjärt- och kärlmissbildningar, akuta infektioner, kärlinfektioner och vissa kroniska sjukdomar.
Snabb diagnos och konsultation med specialister ger möjlighet till mer aktiv behandling, och därmed en bättre prognos.
Källa: Läkartidningen
Av Annika Sohlander
Foto: Pernilla Wahlman, privatbilder