Sandra var gravid i tredje månaden – fick en stroke
Sommaren 2013 gick Sandra Bengtsson i väntans tider. Allt såg bra ut, men hon besvärades av en kraftig huvudvärk som inga värktabletter bet på. En koll på vårdcentralen visade ingenting och hon antog att värken hängde ihop med graviditeten.
Varken hon eller någon annan tänkte på att värken kunde höra ihop med att hon bar på en genmutation som kunde orsaka proppar.
Huvudvärken blev värre
I mitten av juli förvärrades huvudvärken så pass att Sandra blev svårt illamående och kräktes. Den 19 juli var läget så akut att sambon Mats tog beslutet att ta henne till akuten.
– Sandras tillstånd försämrades dramatiskt, hon pratade osammanhängande och verkade förvirrad. Hon ville inte åka in, men jag insisterade och när vi kom till akuten gick det snabbt. Hon röntgades direkt, säger Mats och tittar ömt på Sandra som nickar instämmande.
En propp i hjärnan
Själv minns hon inte så mycket av händelseförloppet och det är i hennes minnesluckor som Mats kliver in. Så snart röntgenbilderna var tillbaka gjordes hon i ordning för en titthålsoperation. Hon hade drabbats av en massiv sinustrombos, en propp i hjärnan – och det var bråttom. Utan operation skulle hon dö.
– Jag var chockad, men samtidigt helt fokuserad på Sandra. Rädslan och oron kom senare. Där och då var det bara att försöka vara stark och tänka rationellt, säger Mats, som snart fick beskedet att man måste göra ytterligare en operation eftersom blodet i hjärnan inte hade någonstans att ta vägen, och då gå in via kraniet.
Den operationen gjordes dagen därpå.
– Jag fick veta att om den inte lyckades så skulle Sandra inte klara sig. Då gick det upp för mig att jag kunde förlora både min fru och min ofödda dotter. Tänk om jag blev ensam kvar med vår förstfödda flicka Nellie som då bara var tio månader? Det var några väldigt jobbiga timmar där jag satt och väntade. Jag var ensam just då, Sandras mamma och äldsta dotter Josefine anslöt senare, när operationen redan var över, säger Mats.
Låg i koma i tre veckor
Lättnaden var stor när han fick veta att operationen hade lyckats, proppen var upplöst och blodet dränerat. Men ingen kunde ge någon prognos om framtiden. Risken fanns fortfarande att Sandra inte överlevde och hur hon skulle vara när hon vaknade upp var ovisst. För att låta hjärnan vila försattes hon i medicinsk koma i tre veckor.
Sandras första minnesbild är när hon vaknar upp och ser botaniska trädgården utanför och blir alldeles varm och glad inombords.
– Jag tyckte att det var så vackert. Men jag fattade inte var jag var eller vad som hade hänt, säger hon med ett leende.
Förstod inte att hon var gravid
Mats träffade Sandra först någon timme efter det att hon väckts ut koman.
– Jag var nervös för om hon skulle känna igen mig. Hon kunde inte prata och hon rörde bara ena handen. Men jag såg på henne att hon visste precis vem jag var! Jag visade bilder på hennes familj och på Nellie och då lyste hon upp, säger Mats.
Sakta med säkert återfick Sandra sina funktioner. Men hon förstod fortfarande inte att hon var gravid. Läkarna sa inget, utan lät henne vara tills vidare.
– Sjukvårdspersonal kom in och klämde på min mage och jag fattade inte vad de höll på med. Det var först när de skulle ta ett fostervattensprov som polletten trillade ner. Då kom tårarna, säger Sandra sakta.
Provet visade att fostret mådde bra och var friskt, vilket var goda nyheter. Läkarna hade nämligen talat om att avbryta graviditeten om det hade gagnat Sandra, men man bedömde att det inte hade gjort någon skillnad. Däremot la man allt fokus på henne. Hon fick den medicinering som var nödvändig och då tog man ingen hänsyn till barnet i magen.
– Med tanke på allt jag gick igenom är det ett under att Nathalie klarade sig så bra, säger Sandra och kramar om sin spralliga, envisa 4-åring.
Fick börja om från början
Det riktigt strålar om henne. Hon är rapp, glad och positiv och det är svårt att ta in att hon för bara några år sedan låg för döden och efter det i stort sett har fått börja om från början med allt – lära sig gå, prata, köra bil. Nyligen fick hon tillbaka sitt körkort efter att ha haft det indraget på grund av epilepsin och för att hon har ett synfältsbortfall. Det var först tveksamt om hon skulle få köra bil igen, men tack vare möjligheten att genomföra en simulatoruppkörning gick det till sist vägen.
– Det kan jag tacka min envishet för. Och att jag är en optimistisk person. Det ska gå, jag ger aldrig upp, säger hon bestämt och berättar att efter de tre månaderna på sjukhus kom hon hem med en så kallad droppfot. Hon hade troligen legat konstigt under koman och foten gick inte att räta på ordentligt. Det löste sig med en skena och inom kort sprang hon med skenan på!
Drabbades av epilepsi
Det har funnits motgångar, och det har varit en kamp att komma tillbaka. När hon kom hem från sjukhuset hösten 2013 var hon oerhört trött hela tiden. Hon fick inte ihop det när hon skulle utföra de enklaste sysslor. Som att laga mat.
– Jag skulle laga brunsås men kom inte på hur man gjorde utan stod bara vid spisen och grät. Då kände jag mig väldigt ensam och hjälplös, säger Sandra och tillägger att även om hennes tillfrisknande gått häpnadsväckande bra – läkarna är överraskade – så lever hon med en del men.
Förutom droppfoten, som numera är ett minne blott, drabbades Sandra efter stroken av epilepsi. Hon hann få fyra anfall innan man hittade rätt nivå på medicineringen. Nu har hon inte haft ett anfall på tre år, vilket bådar gott. En annan konsekvens av hjärnblödningen är afasi, vilket innebär svårighet att hitta ord och komma ihåg namn.
Mats nickar mot Sandra.
– Där är det så bra att du är en extrovert och pratglad person. Om du tappar ett ord så hittar du på ett nytt för att förklara och det hjälper dig framåt, säger han.
Minnesluckor och hjärntrötthet
Problem med siffror och hjärntrötthet är också sådant hon tampas med i vardagen, liksom minnesluckor.
– Minnet har påverkats och jag har stora minnesluckor. Åren mellan 20 och 30 är delvis borta, men det känns ändå hanterbart. Jag har hittat olika strategier för att klara min vardag, som att skriva upp saker till exempel, säger Sandra som tycker att det är först det senaste året som hon börjar känna sig som hon var innan stroken.
Någon sorg över det som hände har hon inte känt – ännu. Det kan möjligtvis hänga ihop med att förlossningen, när Nathalie föddes, blev kaotisk och familjen kastades ånyo in i en tillvaro kantad av dramatik, oro och läkarbesök.
Sandra berättar:
– Det blev ett akut kejsarsnitt eftersom jag fick en störtblödning på förlossningsavdelningen. När Nathalie kom ut visade det sig att hon hade en höftledsluxation, vilket innebär att höftkulan låg utanför höften. Det var som att jag slungades tillbaka till tiden då jag låg på sjukhus. Jag sövdes under kejsarsnittet och när jag vaknade upp så fattade jag inte vad som hade hänt. Igen, säger Sandra med ett snett leende.
Har slutat klaga
Nathalie låg gipsad de första tre månaderna och därefter hade hon en kroppsskena tills hon var åtta månader gammal. En tuff tid för familjen, även om allt gick bra till sist. Nathalie är i dag som vilken 4-åring som helst och Sandra mår bra, tränar regelbundet, jobbar och umgås med familj och vänner. Någon större oro för en ny stroke känner hon inte, även om hon vet att det inte finns några garantier.
Att erfarenheterna har förändrat henne råder det ingen tvekan om.
– Jag lägger inte längre tid på onödiga saker. Det är inte så viktigt att ha välstädat hemma utan jag föredrar att vara närvarande med mina barn i stället. Jag har också slutat att klaga på småsaker. Nu när det värsta har hänt så vet jag att det går över. Men den största lärdomen är nog att man aldrig ska ge upp och att det går att vända en svår erfarenhet till något positivt!
Av Maria Zaitzewsky Rundgren