Sandra: Det blev cellgift istället för bröllop
Det kändes så fruktansvärt orättvist. Hon var ju så ung. Sandra knycklade ihop doktorns pappersnäsdukar till små bollar som hon kastade i bordet.
– Jag svor åt cancern, säger Sandra Altun, 27, som tänker tillbaka på dagen då livet vände. Den 27 mars 2017.
Redan nästa dag började hennes nya vardag med sprutor och cellgiftsdropp. Bröllopet ställdes in, brudgummen fick vänta, brudklänningen fick hänga kvar på sin galge. Nu handlade allt om att vinna över fienden som hotade hela Sandras framtid. Hon hade alltid fått höra att hon var stark och envis, men det här var inte ett krig hon behövde utkämpa ensam.
Sandra sitter uppkrupen i skinnsoffan i familjens vardagsrum, omgiven av sina tre äldre systrar. Linda och Gulli är på besök och Daniella bor, liksom Sandra, ännu hemma. Mamma Hanimi ställer fram fat med fikonkakor och baklava som hon hämtar i extrafrysen på balkongen. Familjen är syriansk, från Turkiet. Hanimi kom hit till Nässjö och det gula höghuset på sjuttiotalet, tillsammans med många nära och kära.
– För oss är kärnfamiljen inte bara mamma, pappa, barn, utan också mostrar, fastrar, kusiner och kusinbarn, berättar Linda. Och när någon blir sjuk kommer alla på besök!
– När jag kom hem från sjukhuset den dagen började det ringa på dörren och alla hade med sig blommor och presenter. Här var helt fullt och alla grät med mig, säger Sandra.
– Mostrar, vänner och kusiner ville följa med Sandra när hon skulle få sina behandlingar, men sjukhuset tillät högst två personer åt gången. Annars hade vi tagit över avdelningen, säger Linda och skrattar.
Kom i klimakteriet
Först fick Sandra ägg utplockade och sparade, eftersom kemoterapin brukar slå ut äggproduktionen. Sedan fick hon sprutor som slussade in kroppen i klimakteriet, för att om möjligt rädda äggstockarna. Hon fick vallningar som en femtioåring och när cellgifterna verkade tappade hon sitt tjocka, midjelånga, hår. Bryn och fransar föll också av och hennes vackra ansikte svullnade upp.
– Det var jobbigt att se sig själv försvinna, jag kände inte igen mig själv i spegeln! Jag ville känna mig som Sandra så jag sminkade mig och gjorde mig fin varje gång jag skulle till sjukhuset. Jag satte på mig peruk, lösögonfransar och smycken och tog alltid en bild tillsammans med dem som hängde med, säger hon.
Fotona lade hon ut på Instagram tillsammans med tankar, känslor och bilder på sin nakna skalle. Snart följde flera tusen hennes kamp, både friska och andra cancersjuka.
– Jag blev automatiskt stark och trygg i mig själv när jag fick massor av mejl och brev från okända! Folk skrev att de hade tänt ljus för mig eller skickade heliga grejer, säger Sandra och visar ett ortodoxt radband i trä från Makedonien.
Stärkta av krisen
Bra dagar kunde Sandra gå på kafé med vännerna och till och med på bröllop. Hon tvingade sig iväg även om hon var jättetrött.
Men veckan efter en ny dos orkade hon bara ligga i sängen, osminkad och kal, medan giftet härjade.
– De dagarna var jag cancersjuka Sandra. Ibland bara grät jag: ”Jag vet att det snart är över och att orken kommer tillbaka. Men just nu är det jobbigt. Låt mig klaga, gnälla och tycka synd om mig själv!”
Då fanns det ingen som tröstade som fästmannen Robin: ”Gråt ut. Fatta hur stark du kommer vara efter det här! Och du hjälper så många på vägen.” Robin, som kunde pussa henne på den kala hjässan och kärleksfullt kalla henne flintis …
– Det här har stärkt oss. Jag hade inte klarat det lika bra utan Robin, det är han som har fått se min dödsångest. Under en och samma dag kunde jag ha massor av känslor. Jag kunde vara förtvivlad en stund och i nästa var jag glad och tacksam och skrattade.
Det visade sig att Sandra hade hittat knutan i tid, cancern hade inte hunnit sprida sig. Det sjuka bröstet måste offras och sedan skulle hon vara färdigbehandlad. Men hon fick också veta att hon bär på en gen som ökar risken för bland annat aggressiv bröstcancer.
Ta kontroll över dina bröst - såhär upptäcker du cancer:
– Så länge jag gick på behandling kändes det som att läkarna hade läget under kontroll. Efter operationen gjorde jag och sjukvården slut med varandra och då kom rädslan för återfall, berättar hon. Besöken på sjukhuset med mostrarna hade blivit rutin och plötsligt kände jag mig ensam och orolig för framtiden.
Cancerbaksmälla – rädslan för återfall
Sandra berättar att reaktionen är vanlig och har ett namn: cancerbaksmälla. Det kan ta ett tag att våga leva igen. Men just när hon hade börjat se framåt meddelade kirurgen att hon behövde fyra månaders efterbehandling med cellgifter. Analysen av den bortskurna knutan visade att cancercellerna envist hade stått emot den första kuren.
– Håret hade hunnit växa ut till ett snyggt snagg, det var surt att tappa allt igen, och kroppen var så mycket tröttare den andra gången. Det blev komplikationer. Men hellre en efterbehandling än ett återfall om några år. Jag bad kirurgen ta bort det friska bröstet också när vi ändå höll på och jag tycker faktiskt att brösten är finare nu än innan, jag behöver ingen bh!
Tagit 342 sprutor
Sandra visar sina runda, rekonstruerade bröst, med ett smalt brunaktigt ärr där bröstvårtan suttit. Sedan visar hon de röda märkena efter kanyler på armarna. Hon har fått 342 sprutor och 26 doser cellgiftsdropp och dessutom har hon tagit cellgifter i tablettform fram till för ett par månader sedan. Hennes unga kropp har tagit stryk, hon märker det på orken när hon tar en promenad eller behöver koncentrera sig.
– Det jag gått igenom har satt sina spår både fysiskt och psykiskt. Ibland när jag ligger i sängen minns jag hur jag mådde när det var som värst och jag har fortfarande en gnagande rädsla för återfall. Jag kan inte ta något för givet – en cancerdiagnos går aldrig över, säger hon och fortsätter.
– Men det har kommit ut bra saker ur det här också. Jag har blivit lugnare och tryggare i mig själv, jag tänder inte till i onödan och stressar inte upp mig över små saker.
– Sandra har visat stor styrka och uthållighet. Hon har blivit vår förebild, säger Linda och får medhåll av Gulli och Daniella.
– Det såg mörkt ut i början, men jag har hela tiden vetat att det skulle sluta bra, säger Daniella.
Då fylls Sandras ögon med tårar. Familjens kärlek har burit henne – systrarna som också är nära vänner, mamma Hanimi som har lagat mat och litat på Gud, systerdotterns man som mitt i det svåra tog på sig Sandras peruk och fick alla att skratta! Och i allrummet ligger mormor, 103, som flyttat in för att umgås med Sandra de sista veckorna hon bor hemma. Nu ska vigseln äntligen bli av och efteråt flyttar Sandra ihop med Robin i Göteborg.
Bröllop med 420 gäster
Det blir ett traditionellt syrianskt bröllop med 420 gäster och Sandra har varit i Stockholm och provat ut en ny brudklänning.
– Den har fickor, så jag kan ha mobilen med mig och lägga ut bilder på Instagram under kvällen! Folk är glada för min skull. Andra i samma situation har tackat mig för att jag både har visat cancerns nakna ansikte och att det finns ljus i tunneln.
Medan vi pratat har Hanimi gjort moussaka och den kryddiga doften av köttfärs och aubergine lockar ut oss i köket. Sandra lägger upp en portion av sin mammas mat och säger att hon och Robin också hoppas blir föräldrar så småningom. De låter sig inte avskräckas av att döttrarna kan ärva hennes cancergen.
– När de blir stora har forskningen säkert gått framåt. Vi får ta det som det kommer – en dag i taget!
Av Maria Widholm
Foto: Frida Ekman, privata
