Så blev Susanne Ljungskog fri från sin ständiga trötthet
Som tävlingscyklist med två VM-guld på meritlistan var Susanne Ljungskog van vid att träna hårt – och att den hårda träningen gjorde henne trött. Men under 2008 la hon märke till att hon var tröttare än hon brukade vara.
– Egentligen ville jag bara lägga mig och sova, men jag tvingade mig själv att träna, berättar Susanne när vi träffas hemma hos henne i Nykvarn, utanför Södertälje.
Här bor hon i ett rött trähus i skogsbrynet med sambon Mats Ronnekvist, dottern Elin, 2, bonusdöttrarna Embla, 10, och Tilda, 7 år, och katten Esso. Sedan ett par år har hon lämnat tävlingscyklingen och startat eget som inspiratör för kvinnliga motionärer.
Fortsatte träna trots extrem trötthet
Men när de första sjukdomssymtomen kom levde hon för att träna och tävla – cyklingen var hennes liv.
– Jag deltog i min första tävling på en rosa standardcykel när jag var tolv år. Jag blev tvåa och kom hem till mamma och pappa och sa att ”det här tänker jag bli bäst i världen på”. Det var klockrent från början, cykling passade mig.
Det blev sammanlagt 23 år i sadeln för Susanne, varav tolv år som proffs med tävlingar i alla världsdelar. Hon tränade 500–600 timmar i månaden och cyklade upp mot 2 500 mil på ett år. Höjdpunkten under karriären var de två VM-gulden, 2002 och 2003.
Trots tröttheten fortsatte Susanne alltså att kämpa på.
– Jag tänkte väl att jag hade tränat för mycket och att det skulle gå över, men till slut sa min tränare till mig att jag skulle gå till doktorn.
Onormalt höga järnvärden
Provtagning visade att Susannes järnvärde var onormalt högt och läkaren misstänkte hemokromatos, vilket sedan bekräftades av ett gentest. Susanne har en genmutation som gör att kroppen inte kan bryta ner järn utan det lagras i stället i kroppen. Det kan på sikt skada inre organ som levern.
– När jag först fick höra att jag hade högt järnvärde tyckte jag att det lät bra, det är väl lågt järnvärde man inte ska ha? Jag hade inte en aning om att sjukdomen hemokromatos fanns.
Fick tappas på blod
För att få ner Susannes höga järnvärde inleddes en intensiv blodtappning. Under 15 veckor fick hon åka till sjukhuset en gång i veckan och tappas på blod, fyra deciliter varje gång.
– Först var det lite jobbigt. Jag tyckte att den grova nålen var obehaglig och var rädd att jag skulle svimma. Men efter ett tag vande jag mig och det gjorde faktiskt inte ont.
När järnvärdet sedan kommit ner på en normal och hälsosam nivå mådde Susanne mycket bättre.
– Jag gick på moln och kände mig piggare och gladare.
Lever en ny dröm
Hon kunde också glädja sig åt att prover visade att hennes lever inte tagit skada av sjukdomen.
På grund av behandlingen kunde Susanne inte träna som vanligt, men hon var fast besluten att komma tillbaka och tävla på elitnivå. Efter ett tag kände hon dock att hon var färdig med tävlingscyklingen och bestämde sig för att sluta i april 2010.
– Jag hade säkert kunnat fortsätta tävla när hemokromatosen blivit behandlad, men det var dags för mig att gå vidare i livet. Jag hade levt min dröm som tävlingscyklist, men nu drömde jag om det vanliga Svenssonlivet med hus och familj.
För två år sedan blev hon mamma till Elin och nu satsar hon allt på det egna företaget. Resor och tuff träning har bytts mot familjeliv. Susanne gillar att vara ute i naturen, träffa vänner, gå på bio och teater – och att bara vara hemma och baka kakor.
Att hon har hemokromatos tänker hon inte särskilt mycket på och det påverkar inte hennes vardag.
– Jag kan leva som vanligt utan några begränsningar. Jag behöver inte ta någon medicin. Det enda jag behöver göra är att kontrollera mitt järnvärde på vårdcentralen två gånger om året och sedan tappas på blod om det behövs.