Så blev Sara av med kroniska smärtorna!

Sara Rönningsens smärta började för snart fem år sedan. Sara och dottern skulle åka och handla, det var riktigt halkigt ute.

– När vi klev ur bilen hängde det is i hjulhuset. Och jag skulle bara sparka bort det … Jag halkade, hann bara tänka: Akta huvudet! Och så tog jag emot mig med vänster hand. Handleden fick ta hela smällen. Och först gick det bra, det gjorde ont men det gör det ju när man ramlat.

– Men efter någon timme var jag inte så kaxig längre. Min man Hasse jobbade så vår kompis körde mig till akuten.

Där röntgades Sara och man misstänkte båtbensfraktur. Hon blev gipsad och hemskickad, i bra form, smärtorna avtog efter att gipset kom på.

Brännande ilande smärtor

Några veckor senare görs en MR-röntgen och den visar ingen fraktur, så gipset plockas bort.

– Jag åkte hem med Alvedon och diklofenak utskrivet. Sedan startade smärtorna …

Och de var kraftiga.

– Jag hade i princip alltid ont. Smärtan var brännande, ilande dunkande, stickande. Jag kunde böja handleden men det smärtade, rejält.

Handen fungerade inte alls som tidigare. Den var svagare och mer känslig för beröring. Sara hade svårt med allt där hon behövde använda handen.

–  Om jag ska förklara smärtan med en 10-gradig skala så låg jag på 7– 8 dagligen. Ibland var jag uppe i 10 och då kräktes jag bara, jag funkade inte alls.

Ingen energi

Hon hade sömnstörningar, var på gränsen till utmattning och hade under en period en depression.

Hon fick läkemedelsreaktioner i form av viktökning, bröstsmärtor, vätskeansamling, minnesförlust och känselbortfall.

– Mitt liv påverkades på alla sätt. Att inte kunna göra samma saker som tidigare var en stor omställning för mig. Jag kände inte igen den här personen jag blivit och det var tufft.

Från att ha varit en heltidsarbetande mamma med tonårsbarn och full av energi blev jag nu mer eller mindre ett vrak. Man kan, utan att överdriva, säga att energin var slut efter arbetsdagen.

Sjukskriven

Från att ha varit helt sjukskriven en kortare period jobbade Sara 75, 50 och 25 procent, i omgångar.

– För mig har det varit oerhört viktigt att kunna jobba och vara del i ett socialt sammanhang, att faktiskt behövas.

Samtidigt pågår Saras karusell av besök på akuten, hos olika läkare, handkirurger, röntgen av olika slag, remisser, tunga smärtmediciner, TNS-apparat som lånas hem, nervblockad, Qutenzaplåster, sömnmediciner, spegelträning, smärtrehab, second opinions av nya läkare, möten med psykolog, sjukgymnast. Allt i syfte att bli av med smärtan.

Blev du hjälpt av alla dessa försök att motverka smärtan?

– Ibland lindrades smärtan tillfälligt men ingen av behandlingarna har fungerat på lång sikt. När det gäller medicin så funkade OxyContin och OxyNorm bäst av dem jag provat, dessa mediciner är opioider. Det fungerade på mig också så att jag blev mer avtrubbad och hanterade därmed smärtan bättre. Men ingen behandling eller medicin har tagit bort smärtan.

– Min arbetsgivare och mina kollegor var otroligt stöttande från dag ett. Jag har också bara bra erfarenhet av Försäkringskassan, upplever att de stöttat mig 100 procent. Men, viktigt är att det inte bara påverkade mig, det påverkade givetvis min familj. Det är sorgligt nu i efterhand att tänka på hur det varit …Utan stöttning från dem så hade livet varit mycket tuffare, all kärlek till dem.

Otrolig förändring

Att gå med smärta är extremt nedbrytande och Sara sökte svar. Hon hade läst om neuromodulering på nätet och bestämde sig för att se om metoden kunde hjälpa henne. Hon tänkte att det inte kunde bli värre än det redan var. Via remiss från vårdcentralen blev det några månader senare operation för en neuromodulering.

Operationen gick bra och två veckor senare gjordes en andra operation.

Fungerade det?

– JA! Redan på operationsbordet när de slog på strömmen var skillnaden enorm. Smärtan minskades direkt. Det var helt fantastiskt, ja, det är fortfarande lika fantastiskt.

– Jag ska inte ljuga, operationerna var allt annat än trevliga … Att vara vaken när någon grejsar i kroppen är speciellt! Men, med det sagt, jag skulle rekommendera denna teknik till ALLA som lever med långvarig smärta. Tyvärr funkar den inte på alla, men vad har vi att förlora?

Hon styr sin neuromoduleringsenhet med ett program i mobilen. Med det kan hon höja och sänka strömmen till batteriet.

– Jag kan också slå av den men det vill jag inte ens testa! Och telefonen har jag alltid med mig!

Hur har ditt liv förändrats?

– På alla sätt! Nu är jag närvarande i livet. Under åren med smärta var jag lite på sidan om, mina dagar styrdes av smärtan, min ork styrdes av smärtan, mitt humör styrdes av smärtan.

Vad kan du göra i dag, som du inte kunde förut?

– Jag kan sova utan att vakna flera gånger per natt. Jag kan köra bil till olika aktiviteter. Jag är närvarande. Det finns inget jag inte kan göra i dag. Min största utmaning nu är att inte göra för mycket! Jag har ju en massa saker jag inte har kunnat göra och nu vill jag ta igen allt. Jo, jag kan inte gå igenom säkerhetskontrollen på flyget, bågen kan ge mig en stöt!

– Nu njuter jag av att kunna vara i trädgården, att orka umgås med andra, att plocka svamp, att åka på resor. Och virka! Ja, sånt som man tar för givet då man är frisk.

Läs också: Lill Lindfors om kroniska sjukdomen: ”Idag mår jag jättebra”

Så gick operationerna till:

Sara berättar: ”Vid första operationen fick jag ett tillfälligt system: en elektrod som såg ut ungefär som en sladd. Den placerades med ena änden i ryggens epiduralrum, och andra änden kom ut vid axeln och kopplades till en dosa. Elektroden lades in med epiduralnål under lokalbedövning. Jag låg på mage och kunde under operationen meddela när stimulering via elektroden gav effekt i handen …

Därefter följde två veckors teststimulering och utvärdering. Eftersom behandlingen gav väldigt bra effekt beslutades att jag skulle få ett permanent system, i kroppen under huden, som styrs via en fjärrkontroll. Så två veckor senare opererades ledningen och batteriet in i kroppen.”

Läs också: Kroniskt sjuka Hanna: Mitt enda alternativ är att fortsätta andas