Petras migrän var en cysta i hjärnan
För Petra Landén, 40, är framtiden oviss. Hon lever med en plågsam cysta i huvudet. Hittills har hon genomgått tre stora operationer.
Döden är ständigt närvarande, men ändå är hon inte rädd för den. Det kan hon delvis tacka sitt jobb som begravningsrådgivare för.
– Förr hade jag aldrig kunnat tänka mig det här jobbet. Jobba med döda människor? Aldrig! Så tänkte jag.
– Men det här jobbet är något helt annat. Jag arbetar med anhöriga och hjälper dem i sorgen. Det är fint. Jobbet har gjort att jag inte längre är rädd för döden, förklarar hon.
Vi träffas på Petras arbetsplats i centrala Lerum. I fönstren står orkidéer med cellofan tillsammans med lyckönskningskort. På disken brinner ett ljus och på bordet finns en ask med näsdukar.
Hennes väg genom livet har gjort att hon omvärderat saker och ting. Cystan växer ständigt och orsakar migrän, men träningen håller henne i form och värken i schack.
Trycker på nerver
Det var för tio år sedan som Petra plötsligt blev medveten om cystan som hon förmodligen har haft i hela sitt vuxna liv.
– Jag hade inte känt av några symtom alls, men när jag var inne i en affär och handlade med en kompis kände jag mig plötsligt jättekonstig.
Petra ringde sin dåvarande man som körde henne till lasarettet i Alingsås.
– Läkaren trodde först att jag hade fått en hjärnblödning. Men när han kom tillbaka efter röntgen såg han ännu allvarligare ut och förklarade att det inte var en hjärnblödning utan en cysta.
Det var ett tungt besked och Petra hann tänka en hel del. Cystan sitter på hjärnbarken, som är det yttre skiktet av storhjärnan, och trycker på kringliggande nerver.
Hon ritar på ett papper hur den är placerad mellan hjärnhalvorna och hur den går in som en kil i huvudet.
Sedan hon fick beskedet har hon opererats tre gånger. Efter första operationen var varje dag en kamp.
– Man kan ju inte bara ge upp. Jag är van vid att kämpa. Jag var helt slut efteråt men satte upp små delmål, berättar hon.
– Det första var att gå till brevlådan och hämta posten. Första gången jag gick ner till samhället blev jag så trött att jag bara ville lägga mig ner på marken.
Bytte jobb efter operationen
Petra var mammaledig när hon fick beskedet om cystan. Strax därpå fick hon veta att hon var gravid med sitt andra barn. Det var många tankar som for runt i huvudet då.
– Jag visste inte om jag kunde behålla barnet i magen. Jag fick så många olika besked. På grund av röntgen och undersökningar visste personalen inte om, eller i vilken utsträckning, fostret kunde skadas.
Men så värst rädd har hon aldrig varit.
– Jag är bara orolig minuterna innan jag ska in på operationsbordet. Då tänker jag på barnen. Jag har berättat för dem om cystan och vi pratar öppet om döden.
I februari i år var senaste gången hon opererades.
– Just nu vet jag inte om jag vill genomgå en operation till. Jag var rätt dålig efteråt. Jag vet inte om jag orkar det igen. Samtidigt växer cystan och just nu finns det inget annat alternativ än att operera.
När Petra tillfrisknade efter första operationen började hon se sig om efter ett nytt jobb. Hon blev headhuntad av ett rekryteringsföretag som sa att de hade ett jobb som passade henne. De ville ha en driven person som kunde hantera människor.
– Det lät ju jättebra. ”Vad är det för något företag?” undrade jag. ”En begravningsbyrå”, blev svaret.
Aldrig, tänkte Petra. Aldrig att hon skulle jobba med döda människor.
– Men rekryteraren gav sig inte utan bad mig skicka in mitt cv. När jag gick vidare i uttagningarna blev det min drivkraft. Helt plötsligt ville jag inget hellre än att ha jobbet!
Och det gick vägen. I början var Petra livrädd och blev skräckslagen när hon föreställde sig att vara ensam med en död kropp.
Träning hjälper
I dag är anställningen det bästa som kunde hända henne. Hon stortrivs och älskar att få vara en utsträckt hand för människor i sitt livs kanske svåraste stund.
Hon visar några begravningskort av vitt skilda slag. En begravning nu för tiden kan bli precis som man önskar. Petra hjälper till att arrangera den på ett värdigt sätt.
Sin egen pappa miste hon nyligen och hans begravning blev en fest med god mat och dryck och en begravningsceremoni som avslutades med Europes låt The Final Countdown.
Lika mycket som hon älskar sitt jobb tycker hon om att träna. Träningen är helt avgörande för att hon ska orka, för cystan ger en hel del symtom.
– Att träna hjälper mot migränen, men framför allt stärker det min balans. Cystan trycker på balansnerven så när jag står upp och blundar faller jag direkt, berättar hon.
Känner ingen oro
Träningen är en livsstil. Petra äter ett kokt ägg i förbifarten.
– Jag tränar så mycket att jag är konstant hungrig, skojar hon.
Rutinerna är desamma varje morgon. Hon vaknar i ottan och promenerar raskt i en timme. Fyra dagar i veckan tränar hon crossfit, en träningsform med stor variation på övningarna.
– Det är utmanande och det passar mig perfekt. Jag älskar utmaningar och ger aldrig upp.
Hur cystan kommer att utvecklas är det ingen som vet. Petra försöker att leva som vanligt. Helt hundra känner hon sig dock aldrig.
Cystan gör sig ständigt påmind i form av huvudvärk och känselbortfall i delar av ansiktet. Men hon låter sig inte nedslås. Hon har varit livrädd för döden tidigare men känner inte alls samma skräck längre.
– Om vi kunde vänja oss vid att prata mer öppet om döden så skulle nog rädslan för döden minska för oss alla. Är det något vi med säkerhet vet så är det ju att vi alla ska dö.
– Jag känner ingen oro för det. Min dotter vill att jag ska jordbegravas och själv vill jag ha massor av rosa rosor. Resten ordnar sig. Det blir nog bra.
Vad är en cysta?
● Det är en vätskefylld blåsa som kan innehålla luft, blod eller någon annan kroppsvätska.
● Kan sitta på olika ställen i kroppen, vanligen i äggstockarna, brösten eller levern.
● Gör vanligtvis inte ont såvida den inte spricker, blir infekterad eller inflammerad.
● Kan dock orsaka smärta beroende på att den trycker på omgivande strukturer.
● Uppkommer oftast beroende på kroniska inflammatoriska tillstånd, ärftlighet, tumörer eller medfödda defekter.
● Är oftast benign (godartad).
● Brukar ändå tas bort om den trycker på organ eller andra delar av kroppen.
Källa: Vårdguiden
Text: Mathias Pernheim