Ny medicin mot malignt melanom räddade Kents liv
Kent Persson var nybliven pensionär när han och hustrun Margareta i november 2012 reste till Thailand. De ville slippa grårusket här hemma och få lite sol och värme. Kent hade gått i förtid efter ett intensivt yrkesliv. Han var 64 år, frisk och njöt av livet.
— Jag har i princip aldrig varit sjuk utan har alltid haft bra motståndskraft i kroppen.
Men visst hade han som alla andra solat och bränt sig i sin ungdom.
— Jag tillhör den där generationen som på 1970-talets början åkte till Mallorca och Rhodos och låg på stranden och brände sig, fast jag egentligen inte gillar att sola.
En knöl på ryggen
Andra dagen i Thailand, när Kent torkade sig efter duschen, kände han hur det brände till på ryggen. Då Margareta tittade var det en knöl, stor som en lillfingernagel, i kanten av ett födelsemärke.
— Jag har inte många födelsemärken annars och det här hade förvisso växt lite, men det var inget som oroade. Dessutom hade jag tagit bort en liknande fettkula på ryggen tidigare.
När de kom hem till Landvetter kontaktade Kent sin vårdcentral. Knölen hade inte försvunnit så det var lika bra att kolla upp den.
— Läkaren tyckte det såg ut som en talgkörtel som täppts igen och föreslog att de skulle ta bort den. Han berättade också att rutinen var att de skulle skicka iväg den på analys.
Tilltagande rethosta
Julen passerade utan någon större oro. Enda förändringen var en tilltagande rethosta. Så här i efterhand vet ju Kent varför, men då var det inget han tänkte på.
Men så, i början av januari 2013, ringde läkaren. ”Nu har vi fått svaret, tyvärr, Kent, visade det sig vara malignt melanom.”
Beskedet var som ett slag i ansiktet.
— Jag var ju inte alls beredd. Ena dagen känner du dig helt frisk, nästa dag får du veta att du har en livsfarlig sjukdom.
Knölen var malignt melanom
Elva dagar senare opererades Kent. En större bit av huden skulle tas bort för att vara på den säkra sidan. Och allt såg bra ut. Kent och Margareta kunde pusta ut, om än tillfälligt.
— Eftersom det satt på ryggen var det närmast lymfsystemet, så läkaren sa till mig att vara uppmärksam och känna efter i armhålorna. Jag började såklart känna efter väldigt mycket.
Men han mådde bra, spelade golf, gick på gymmet och hostade lite. Tre månader gick, alltmedan läkarens ord fanns i bakhuvudet.
— Det fanns en oro där hela tiden, bara det inte kommer mer…
Svullnad i höger armhåla
Så en dag fanns svullnaden där i höger armhåla. Och efter ytterligare några dagar kom ett pärlband av små knutor över ryggen. Läkaren skickade vidare Kent till patologen, som konstaterade att han fått metastaser i armhålan, cancern hade spridit sig.
— Jag var beredd på det, knölarna på skuldran blev större för varje dag som gick och jag fick fler i armhålan.
Helst ville Kent opereras samma dag som upptäckten gjordes, men det var i början av juni och väntetiderna var långa. Han hade turen att få ett återbud, bara elva dagar senare. En lungröntgen innan operationen visade dock ett stort antal metastaser i båda lungorna. Nu fick hostan sin förklaring.
— Det var som att dra ner gardinen, det var ett tufft besked. Då förstod jag ju också att det inte skulle räcka med att opereras.
Cancer i lungorna
Margareta minns känslan när Kent ringde från sjukhuset och berättade att cancern hade spridit sig till lungorna.
— Usch ja, det var jobbigt. Jag är ju annars den som försöker se saker positivt, men då var det svårt.
Kent var mer rationell. Han som jobbat mycket med projekt, där det handlar om att ta steg för steg, tänkte nu på samma sätt när det gällde cancern.
— Jag tror det har hjälpt mig jättebra, jag fladdrade inte iväg i tankarna. Men jag var också väldigt tydlig, man kan inte leva med metastaser i lungorna, så jag sa till Margareta att nu får vi ta en dag i sänder.
Fast när en uppföljande datatomografi visade ett stort antal metastater i lymfsystemet, mycket stor mängd i lungorna, och stort antal i levern, hade Kent svårt att ens tro på en dag i sänder.
— Jag sa till läkaren att det här går ju inte leva med, det är väl bara till att checka ut?
Ny behandling med immunterapi
Men läkaren hade också en fråga: Ville Kent vara med i en studie och pröva en helt ny behandling med immunterapi? 410 personer i världen skulle ingå, varav sex i Göteborg. Vissa skulle få cellgift, andra immunterapi. Vem som fick vad skulle man inte veta förrän studien var klar.
— Jag sa såklart ja, jag hade ju inget att förlora, säger Kent. Nu gällde det bara att jag skulle ha turen att tillhöra den gruppen som fick testa det nya medlet.
Den 24 juli 2013 får Kent sin första behandling, först med cellgift eller placebo och en timme senare immunterapi eller placebo. Allt känns bra och han får inga reaktioner. Två veckor senare var det åter dags för immunterapi, som ges i dropp. Och nu kommer reaktionen:
— Plötsligt började jag frysa och skaka i hela kroppen. Jag och Margareta förstod först inte vad som hände, men sedan insåg vi ju att det var immunförsvaret som reagerade och blev jätteglada. Jag måste ju ha fått det verksamma ämnet, det var rena vinstlotten!
Knölarna minskar efter några veckor
Efter några veckor märker Kent en förändring, hostan är inte lika intensiv och de knölar som läkaren sparat på ryggen för att ha cancern under bevakning har minskat.
I början av september, sex veckor efter den första behandlingen, har Kents cancervärde som tidigare varit höga sjunkit till det normala. Ett resultat som får både patient och läkare att jubla av glädje. Och en fredag i slutet av september, efter en datortomografi, blir Kent uppringd av en mycket glad kontaktsjuksköterska.
— Hon skulle egentligen gå igenom röntgenresultaten vid vårt nästa möte, men kunde inte låta bli sedan hon fått veta resultatet. Vissa tumörer syntes inte längre och alla har blivit tydligt mindre. Då kom tårarna, det var starkt. För första gången vågade jag tänka framåt.
Alla tumörer är borta
Därefter fortsätter de positiva beskeden att rulla in. Hostan försvinner liksom allt fler tumörer. I juni 2014 går det inte längre att se några tumörer på röntgen, allt är borta!
— Det var en helt fantastisk känsla, konstaterar Kent och Margareta samstämmigt.
24 juli 2014 bryts sekretessen och Kent och Margareta får svart på vitt att han fått immunterapi. Och i juli 2015 avslutas behandlingen.
Alla som testat medlet har dock inte haft samma fantastiska effekt som Kent. Ödmjukheten inför livet är stor.
— Jag vet hur skört livet är, från ena dagen till en annan kan det smälla till.
En gång var tredje månad påminns han om detta, när det är dags för en kontroll med hjälp av datortomografi.
— Jag är fortfarande lika nervös inför varje röntgen som när jag var sjuk. Men jag fick en andra chans och tar numera aldrig något för givet. Vi lever i nuet och njuter av det, säger Kent och tar Margaretas hand i sin.