”Missfallet fick mig att känna mig så misslyckad”
Nu blev det istället ett blodbad utan dess like. Det skulle bli akut operation för att stoppa blodflödet, och jag skulle få blodtransfusion. Jag var tacksam för att jag bodde i Sverige och slapp förblöda. Jag låg ensam i ett rum på kvinnokliniken. Utanför regnade det och jag stirrade ut genom fönstret. Smärtan inombords går knappt att beskriva. Jag var så ledsen. Det enda jag tröstade mig med var att så få visste.
Jag kände mig redan så misslyckad och dum och tänkte på hur reaktionerna skulle bli. Hur kunde jag som redan hade friska barn vilja ha fler, dessutom som ensamstående? Hur kunde jag låna mycket pengar på banken för att göra en provrörsbefruktning med mina egna ägg och donerade spermier? Jag fick minsann skylla mig själv om det gick åt skogen.
Hela tillvaron kretsar runt att skaffa barn. Samtidigt får ingen veta hur de kämpar.
Kanske var det därför jag bar på min hemlighet i flera år. Men min längtan var långt ifrån unik. Under åren har jag träffat många ofrivilligt barnlösa par, ensamstående kvinnor och män. De skulle kunna sälja allt de äger för ett barn. Det de går igenom skulle ingen vilja byta med. De mår i vissa fall så dåligt att de har självmordstankar. Hela tillvaron kretsar runt att skaffa barn. Samtidigt får ingen veta hur de kämpar. I de flesta fall. Jag förstår dem till hundra procent.
Jag förstår också varför en kvinna som är 49 år och fullt frisk vill skaffa barn med donerade ägg. Och att hon är tyst om det tills det lyckas. Eller det homosexuella paret som vill ha en surrogatmamma och håller det hemligt, eller paret som lagt miljoner på 20 provrörsbefruktningar men inte lyckats.
Och sedan har vi det här med åldern. Många tvingas resa utomlands för att få hjälp. Där är åldersgränsen ofta över 50. I Sverige stängs dörren hos privata kliniker redan vid 43. Alla svårigheter gör att många ger upp och får leva med sorgen att aldrig bli föräldrar. Det är för jobbigt rent medicinskt och kostar alldeles för mycket. Jag gav också upp efter mitt traumatiska missfall.
Men alla de som inte får barn efter otaliga försök och stora banklån. Vem tar hand om dem?
Det är lättare för mig eftersom jag redan hade barn. Men alla de som inte får barn efter otaliga försök och stora banklån. Vem tar hand om dem? För det är ju inget vi pratar öppet om, trots att allt fler verkar ha svårt att bli gravida. Det drabbar såklart även kändisar. När de vågar prata öppet om det och det görs teveprogram om ämnet, då kanske andra som lider i det tysta också vågar och blir synliggjorda. Men något måste hända inom den svenska sjukvården för att hjälpa de ofrivilligt barnlösa.
Några jag pratat med upplever de svenska fertilitetsklinikerna som giriga babyfabriker utan större omtanke om patienterna. Enligt WHO, Världshälsoorganisationen, är ofrivillig barnlöshet att betrakta som sjukdom. En sjukdom som bör behandlas så länge det finns möjligheter till lyckat resultat. Men många kan nog skriva under på att det inte är så i verkligheten. Kanske dags att ändra på det nu!
Men det är tabu att berätta. Många lider i det tysta.
Barnlös mot sin vilja. En längtan som gör ont i hela kroppen. De drabbade genomgår ett helvete som påverkar vardagen. Faktum är att allt fler har problem med att få barn enligt forskare. En förklaring är att vi börjar för sent. Många får missfall efter missfall. Kroppen tar stryk psykiskt och fysiskt. Men det är tabu att berätta. Många lider i det tysta. När det inte blir barn som planerat söker många hjälp. Då kan det vara försent. Men det finns dem som inte ger upp och lyckas mot alla odds i kampen för ett barn.
Följ vår kampanj på allas.se #kampenförettbarn
