Min son var en vecka gammal när jag fick hjärtstopp
Trycket över bröstet var en hjärtinfarkt
Emelie sitter med en kopp värmande te framför sig hemma i villan i Örgryte. Dottern Wera, 8, är i skolan, 3-årige Ted är på förskolan och sambon Magnus är på jobbet.
– Jag längtar alltid efter att de ska komma hem, men behöver tid för mig själv för att orka med vardagslivet. När det blir för mycket stänger min hjärna liksom av, säger Emelie, 35.
Det är svårt att förklara hur det är att lida av hjärntrötthet, Emelie förstår det inte alltid själv. Problemet är en följd av det hjärtstopp hon drabbades av i januari 2014.
– Mitt hjärta stod stilla i 45 minuter, det orsakade syrebrist i hjärnan. Det var väldigt osäkert om jag ens skulle överleva.
Jobbig graviditet
Emelie var då nybliven tvåbarnsmamma. Efter en besvärlig graviditet hade lille Ted kommit till världen.
– Jag hade aldrig varit sjuk tidigare, men var jättedålig under mina graviditeter. Jag mådde illa, var trött, helt sänkt. Andra gången var jag beredd men mådde så dåligt att jag till slut inte orkade jobba. Jag var yr, fick förhöjt blodtryck och hade kraftig huvudvärk som inte gick över.
Hon var på extrakontroller på mödravården och de tog prov för havandeskapsförgiftning men det var inget sådant. Hon tänkte att bara barnet kommer så släpper allt, för så var det när Wera föddes.
– Jag gick över tiden så de satte igång förlossningen. Bebisen mådde bra men vi fick stanna på BB någon dag extra för jag hade fortsatt högt blodtryck och huvudvärk. Jag fick blodtryckssänkande medicin, berättar hon.
Tryck över bröstet
Efter tre dagar fick de åka hem, men Emelie mådde fortfarande inte bra. Dagen därpå var hon nere i tvättstugan när hon plötsligt kände ett enormt tryck över bröstet, ut i handlederna, i tinningarna och käkarna.
– Jag trodde att jag skulle dö, jag började kallsvettas och mådde illa. Jag tänkte att det var ett kraftigt blodtrycksfall och satte mig i trappan, men det försvann inte. Då ropade jag på Magnus. Han hjälpte mig upp, jag la mig i soffan och sedan gick det över. Men jag kände mig lite konstig.
Nu i efterhand förstår Emelie att de borde ha ringt 112. Men hon hade varit dålig så länge med liknande symtom utan att någon inom sjukvården reagerat, och eftersom det gick över ganska snabbt så sökte de ingen vård.
Bristning i kranskärl
Hon funderade på om hon fått en panikångestattack. I dag vet hon att det var en hjärtinfarkt till följd av en bristning i ett av hjärtats kranskärl, så kallad spontan kranskärlsdissektion.
Dagen efter hade Emelie ett inbokat besök för uppföljning med sin lilla bebis. Hon berättade då vad som hänt. Barnmorskan tyckte det lät som ett kraftigt blodtrycksfall, och rådde Emelie att ta det lugnt och att vända sig till mödravården.
– Där kollade de blodtrycket, som var för högt. ”Ring vårdcentralen och boka läkartid”, sa de. Jag var både uppgiven och arg! Något var fel men jag fick inte hjälp någonstans.
Påbörjade hjärt-lungräddning
Några timmar senare kände Emelie på nytt ett tryck över bröstet. Hon gick och la sig på soffan i vardagsrummet. När Magnus kom in en kort stund senare var hon blå i ansiktet, okontaktbar och saknade puls.
Chockad ringde han 112 och påbörjade hjärt-lungräddning. Magnus hade gått enklare HLR-kurser, men nu var det allvar och han greps av panik. Tack vare larmoperatörens hjälp lyckades han ändå fullfölja manövern. Magnus märkte inga livstecken, men hans insats var avgörande för de fortsatta upplivningsförsöken.
Fick inte igång hjärtat
Ambulansen kom efter tolv minuter, och personalen kämpade i 20 minuter utan att få igång hjärtat.
– Då var Magnus övertygad om att jag var död, säger Emelie tyst.
Hon kördes i ilfart till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I ambulansen lyckades de vid nionde försöket med hjärtstartare att få igång hennes hjärta.
– På sjukhuset misstänkte de först stroke och röntgade hjärnan. De misstänkte även propp i lungan eller ett epileptiskt anfall. Men sedan gjorde de en kärlröntgen och såg att ett kärl i hjärtat hade brustit. Då opererade de och satte in två stentar för att laga blodkärlet.
Låg nersövd
Efter detta låg Emelie nersövd och nerkyld till 36 grader i två dygn. Läkarna kunde inte säga om hon skulle överleva det långa hjärtstoppet.
– Jag har inga minnen av det som hände, men det var väldigt traumatiskt för mina anhöriga.
När Emelie vaknade på intensiven var hon omtumlad och förvirrad, men frågade direkt efter sin bebis. Efter en stund förstod hon att något allvarligt hade hänt. Hon kände sig jättekonstig, helt utmattad och hade väldigt ont eftersom revbenen var knäckta av alla återupplivningsförsök.
– Men jag minns att jag tänkte ”det här ska jag fixa”. Efter tio dagar fick jag komma hem. Jag orkade nästan ingenting men var lycklig att få vara med min bebis och övriga familj. På sjukhuset var jag ledsen över att jag inte fick ha Ted hos mig. Tyvärr fick jag inte amma, eftersom man misstänker att de hormoner som då frisätts spelade roll för kärlbristningen.
Trött i hjärnan
Sakta började Emelie känna sig bättre, hjärtat var så gott som återställt och hon hoppades att allt skulle bli som förut. På sjukhuset sa de att hon kunde få problem med hjärntrötthet, men riktigt vad det innebar förstod varken hon eller hennes anhöriga.
– Efter ett halvår insåg jag att något hänt, min hjärna orkade inte alls som förr. Nu har jag lärt mig att jag måste hushålla med min mentala energi, men det har tagit lång tid. De som inte känner mig så väl kanske tror att jag blivit sämre eftersom jag tackar nej till fler saker och går hem tidigare.
Träffat flera hjärtläkare
Emelie har träffat flera psykologer och terapeuter, det har varit viktigt.
– Jag har haft stort behov att prata, och få svar på frågan varför. Det har jag fortfarande inte fått, men jag har läst allt jag hittat om spontan kranskärlsdissektion och träffat fler hjärtläkare. Jag önskar så att den begränsade kunskap som finns om diagnosen ska spridas till sjukvårdspersonal, inte minst inom mödra- och förlossningsvården. Jag har också startat en Facebookgrupp som ger mycket, vi är för närvarande 26 medlemmar som alla drabbats.
Emelie är sjukskriven från jobbet som marknadsansvarig. Och hon avråds från att skaffa fler barn eftersom hormonförändringar ökar risken för en ny kärlbristning.
– Jag är så otroligt tacksam och glad över de två vi har och att jag får möjlighet att se dem växa upp. Under ett par år var jag ständigt beredd på återfall och tänkte mycket på döden. Jag sa alltid ”Hej då” till barnen som om det var sista gången. Nu tänker jag mest positivt och hoppas att vi alla får må bra.
Här hittar du Facebookgruppen SCAD community Sverige som Emelie har startat.
Av Lilian Ottosson
Foto: Anna Edlund, Shutterstock