Michaela donerade stamceller: Jag räddade livet på lilla Selma
– Det går inte att beskriva med ord, säger Michaela som nu fått träffa Selma.
Det var genom en annons på Facebook som Michaela Stolpe år 2019 bestämde sig för att bli donator av blodstamceller.
– Det var ett slags kampanj av Tobiasregistret som visade hur smidigt det var att bli donator och jag kände att det var en viktig grej jag behövde göra, säger Michaela som anmälde sig direkt.
I det vanliga donationsregistret hade hon varit anmäld sedan långt tillbaka.
Vi ses i radhuset hemma i Borlänge. Maken Samuel jobbar på övervåningen, dottern Melissa är i skolan och lillasyster Agnes är hemma från förskolan med mamma, liksom hon är varje måndag.
Det här är Michaela
Namn: Michaela Stolpe.
Ålder: 30 år.
Gör: Lärare.
Familj: Maken Samuel och döttrarna Agnes, 2, och Melissa, 8.
Bor: I Borlänge.
Michaela berättar att det inte dröjde många dagar innan det kom hem ett tops-kit på posten. Michaela minns tilllbaka hur hon satt vid köksbordet och topsade munnen på saliv och samtidigt som hon funderade på varför hon inte registrerat sig tidigare tänkte hon också på om hon skulle kunna vara till hjälp för någon i framtiden.
Det dröjde ett år innan en person från Tobiasregistret hörde av sig.
– Jag satt på mitt jobb och såg att telefonen ringde från ett okänt nummer. Jag hade inte möjlighet att svara just då, men ganska direkt efter kom ett sms där det stod att jag skulle kontakta dem på en gång.
Michaela ringde upp och fick höra att det fanns en mycket svårt sjuk person som matchade hennes stamceller. Man önskade att Michaela skulle åka till närmaste vårdcentral och ta flera blodprover för att se att det stämde, vilket hon gjorde omedelbart.
– Situationen kändes både nervös och lite chockartad, men processen gick snabbt. Jag fick veta att det var ”full matchning” och man frågade mig gång på gång om jag fortfarande var säker på att jag ville donera. Det var viktigt med mitt samtycke, säger Michaela som inte tvekade en sekund.
Blev bråttom på Uppsala sjukhus
Hon fick åka till Uppsala universitetssjukhus för att göra en hälsoundersökning där man bland annat kollade hennes lungor och hjärta. Det var viktigt för Michaela själv, men framför allt för personen som skulle ta emot hennes stamceller.
Alla prover såg bra ut. Eftersom prognosen för den person som skulle ta emot donationen började se dåliga ut var det bråttom.
– När jag fick veta det kändes hela situationen allvarlig, men samtidigt högtidlig på något vis. Jag fick återvända till Uppsala universitetssjukhus där jag sövdes så man kunde utföra den lilla operation som krävs för att med hjälp av två nålar föra ut stamceller från benmärgen genom höftbenen, säger hon.
Michaela beskriver hur hon av vårdpersonalen blev behandlad som en hjälte. Och när hon fick höra dem prata så fattade hon att hennes mottagare var ett barn.
– De sa att det inte behövde så stora mängder stamceller och kallade personen för ”sin lilla patient”. Eftersom jag själv har barn kändes det extra mycket i mammahjärtat och jag blev, om möjligt, ännu mer säker på att jag gjorde rätt i att donera. Det räckte att titta på min dotterMelissa för att veta att jag måste göra det här.
Ett kärleksbrev till donatorn
Det gick ett tag och sedan fick Michaela ta emot ett anonymt brev där det stod: ”Det här är ett kärleksbrev till dig”. Det var ett slags tackbrev från mamman till det barn som tagit emot hennes stamceller.
Det var vid femmånaderskontrollen på barnavårdscentralen som man först kunde man se att flickan hade gått ner lite i vikt. Vid nästa kontroll, när hon var sex månader gammal, hade vikten rasat.
Då skickade BVC henne direkt till barnakuten. Därefter var det bråttom. För att flickan skulle kunna bli frisk så behövde en icke-besläktad donator ställa upp och dela med sig av sina stamceller. Det är där som Michaela kom in i bilden …
Ett halvår passerade ochMichaela fick åter ett samtal från Tobiasregistret. Stamcellerna hade inte tagit så bra på flickan som man hade hoppats. Man behövde ännu en donation. Men denna gången skulleMichaela utföra processen på ett annat sätt.
Några dagar innan utförandet fick Michaela några sprutor för att locka fram stamcellerna i blodet.
– Själva proceduren gick till på ungefär samma sätt som när man ger blod. Jag hade en nål i ena armvecket och en i det andra. Sedan fick jag sitta så i ungefär två och en halv timme innan man hade tillräckligt, berättar Michaela.
Agnes har tappat sin isglass och ropar efter mamma som går bort till soffan där dottern sitter och tittar på Pippi Långstrump. Hon torkar bort kladdet och ger åter glassen till Agnes innan hon kommer tillbaka och sätter sig hos mig.
– Det krävdes två omgångar behandling med sex månaders mellanrum, men i dag är lilla flickan helt frisk, berättar Michaela.
Vem som donerade sina blodstamceller till flickan, som heter Selma, visste familjen länge ingenting om. Vid en sådan här transplantation är donator och mottagare anonyma för varandra, men sekretessen kan i vissa fall brytas när en viss tid gått.
Hittade flickan på Instagram
På sitt håll gick Michaela och undrade hur det hade gått för barnet och vem det kunde vara. Så en dag ser hon ett inlägg på en donationssida på Instagram. En mormor har skrivit: ”En sådan som du har räddat mitt barnbarns liv”. Där fanns också en bild på en pigg och glad tjej.
– Kvinnans Instagram var öppet så jag kunde gå in och kika och ser då att hennes barnbarn fått donation av stamceller vid två olika datum och att de överensstämmer med de datum som jag gjort mina ingrepp. Vilka är oddsen för detta?
Jag storgrät när de berättade om Selma
Det var inte självklart för Michaela att höra av sig till mormodern. Hon visste ju inte om familjen ville ha någon kontakt med sin dotters donator, men till slut tog hon mod till sig och skrev: ”Ni behöver inte svara, men jag tror att jag kan vara ditt barnbarns donator.”
– När mormodern såg mitt meddelande hade hon ringt till Selmas mamma Kerstin på en gång, och frågat om hon satt ner. Sedan berättade hon om mig. Kerstin hade börjat gråta och när jag fick veta att Selma var frisk, att jag hade räddat hennes liv, ja då var det jag som storgrät.
Känslosamt möte mellan mammor
Michaela beskriver att det nästan varit svårt att ta in att Selma i dag är hundra procent frisk, tack vara hennes lilla ingrepp.
– Hade det gällt mina tjejer hade jag så klart gjort allt för att få tag på en donator och jag hade gärna träffats, men jag kände ”Vem är jag att säga att vi ska ses?”. Men jag behövde inte undra länge för Selmas föräldrar hörde snart av sig och ville träffas.
I augusti förra året träffades familjerna här i Michaelas hem. Båda mammorna grät och omfamnade varandra.
– Det var överväldigande, en väldigt speciell dag och ett fint möte som jag ofta tänker tillbaka på. Det tog bara ett par minuter och sedan sprang våra tjejer upp på övervåningen och lekte medan vi fikade och berättade våra olika versioner av hur den här processen gått till.
Den 2 november förra året, på Tobiasdagen, träffades de en andra gång. Michaela berättar att de båda mammorna fann varandra och i dag har en regelbunden kontakt. Hon upplevde att det var en stark känsla att få ett ansikte på ”sin lilla patient”.
– Hon är så sprallig, gullig och glad. Selma är som vilket annat barn som helst och det är svårt att fatta hur svårt sjuk hon var när man ser bilder från hennes sjukhustid, säger Michaela som då fick veta att sjukdomen Selma varit sjuk i är en allvarlig immunbristsjukdom, kallad SCID.
Michaela beskriver storheten i att få ta emot föräldrarnas tacksamhet och säger att hon inte gjort särskilt mycket. Hon menar att hon till exempel inte har hoppat ner i en isvak och räddat henne, Semla och Michaela hade bara enormtur som matchade varandra.
– Det är nämligen få personer som matchar varandra, sägerMichaela.
Hon betonar att det är just därför som det behövs många fler personer som är villiga att ställa upp och donera stamceller.
Jag har fått chansen att rädda livet på ett barn
Ju fler som registrerat sig desto troligare är det att någon kan få behandling. Tobiasregistret vill att det ska vara unga människor som ska vara givare, för det är just de som har starka stamceller som kan ge liv till den som är sjuk.
– Så det är åldrarna 18 till 35, men genomsnittsåldern på donatorerna är faktiskt bara 24 år. Jag kan bara säga att hela den här upplevelsen har fått mig att växa som människa, jag har gjort saker jag inte vågat förr eller bävar inför och det största är att jag har fått chansen att rädda livet på ett barn.●