Marika Carlsson: Snygga bröst skulle inte hänga som mina
Marika Carlsson kommer med stapplande steg på kryckor till vårt möte på ett kafé i Vällingby utanför Stockholm. Hon har halkat på en regnblöt stenplatta på Mallorca och ramlat så illa att knä – senan gick av. Nu får hon sitta med benet rakt ut där på soffan medan vi tar en kopp te.
– Det kan låta klyschigt, men man fattar inte hur bra man har det förrän kroppen slutar funka. Plötsligt förstår jag att människor krigar för att det ska finnas en knapp man trycker på för att öppna en dörr och att det inte ska vara en massa trappor in i affärer. Jag har inte kunnat ta på mig strumpor sedan olyckan. Att gå på toaletten med ett rakt ben eller att ta på sig byxor är ett stort projekt.
Men du tänker ändå köra stand-up i morgon kväll?
– Javisst, bara jag kommer upp på scen så är det inga problem. Jag är pigg i övrigt och munnen går ju alltid! Det krävs betydligt mer än en avsliten knäsena för att jag ska vara tyst.
Hon ser kaxig ut, men stånkar lite medan hon försöker ändra ställning i soffan.
– Jag måste såklart prata om kryckan. Det är en klassisk stand-up-teknik, att man går upp och pratar om det som alla ser. Då blir publiken lugn och vet att man kommer att greja det här.
Jag frågar om hon hade några komplex när hon var ung och vi hamnar återigen vid benen.
Hade komplex
– Jag hade jättekomplex för mina smalben. De är extremt smala och ovanpå det hade jag normala lår – det blir så oproportionellt, som kalkonben. ”Marika, när man ser dig bakifrån ser det ut som två brända tändstickor som är ute och går!” ropade någon efter mig. Det gjorde ont. Då var jag kanske 13 år, när man är som känsligast. Jag har aldrig riktigt velat visa benen sedan dess. Jag brottas fortfarande ganska mycket med det.
Marika, som är adopterad från Etiopien, säger att hon hade komplex för rätt många saker med kroppen när hon var barn. Hon fick bröst tidigt och mens när hon bara var nio.
– Jag fick stora bröst också, som kanske många drömmer om. Om de står upp. Men jag fick hängbröst meddetsamma. Sådana där saker har man ju i tonåren, och det tar så sjukt mycket tid och hjärnverksamhet.
Extremt sårande
Som vuxen har hon mer komplex för vissa personlighetsdrag.
– Jag kan tycka att jag tar för mycket plats i sociala sammanhang. I min yrkesroll ska jag såklart ta plats. Då måste jag gå in och ta mitt utrymme. Det är en annan sak. Men om jag ska gå på en middag eller en fest och bara backar lite så kommer andra människor fram och blomstrar och är helt underbara. Men om jag bullrar på som en ångvält så blir jag inte en sådan trevlig person, tycker jag själv.
I september kommer Marika Carlssons självbiografi som heter ”Såna som du ska inte vara här”.– Väldigt snabbt kom den titeln upp i huvudet, för jag har hört det så mycket när jag har vuxit upp.”Åk hem, din neger-jävel”, och sådana saker. Det är också det här med att jag är en ”såna”, inte en person eller en människa. Jag reduceras bara till ett pack, en klunga. Det är extremt sårande.Stina Wollter: ”Har nog aldrig känt mig helare”Läs mer
Värst var det när Marika började i skolan. Hon bodde i ett litet samhälle i Småland och har en bror som också är adopterad från Etiopien. Tidigare hade de bara fått positiv uppmärksamhet för att de hade mörkare hy än de flesta. Men med skolan förändrades allt.
– Det värsta var hatet i deras blickar och röster. Jag var ju bara sju år och jag förstod inte. Jag har ju inte gjort något, tänkte jag. Det var tufft, det var det verkligen. Då ville jag till baka hem, som jag sa, tillbaka till Etiopien.
Bröt med kyrkan
Marikas bok står på tre ben och handlar om hennes tre krig, som hon säger själv.
– Den första delen handlar om att jag är adopterad och hur det är att komma hit och heta Marika Carlsson, ett svenskklingande namn, och bära en helt annan hudfärg än vad många förväntar sig. Med allt vad det innebär av identitetssökande – en sorts kamp i att hitta mig själv.
Den andra striden handlar om att Marika kom till en frireligiös familj och har vuxit upp bland pingstvänner.
– Jag har varit oerhört troende. Efteråt har jag kallat mig själv för fundamentalistisk pingstvän. Och inte på ett smickrande sätt. Så småningom bröt jag med kyrkan.
– Tredje brottningsmatchen handlar om att jag blev förälskad i en kvinna första gången när jag var 20 år, men det dröjde ända tills jag var 40 innan jag kom ut och blev tillsammans med den kvinnan som nu är min sambo. Att jag så länge förnekade en så oerhört stor del av mig själv berodde ju på att jag själv var homofob när jag växte upp.
Alla de tre benen flätas samman och även om det tog många år innan hon vågade leva med en kvinna, så ångrar Marika inget.
– Jag orkade helt enkelt inte med ett krig till när jag var 20. Jag hade ju redan två. I stället för att tänka att jag har missat 20 år av mitt liv så tänker jag att jag vågade till slut, och då fick jag allt. Det är nu jag är hel, det är nu jag mår bra. Det är nu jag är sann mot mig själv, både inåt och utåt.
Hon pratar mycket kärleksfullt om sina föräldrar, trots den starkt religiösa uppfostran.
– Vi är väldigt öppna i vår familj och skrattar mycket, och jag har alltid varit den frågvisa. Mina föräldrar har varit respektfulla kring synen på adoption. Jag är deras dotter, men jag har också något annat i mig. Det har varit jätteviktigt för mig. Annars tror jag nog att jag hade gått sönder.
Sökte sitt ursprung
När Marika var 33 år bestämde hon sig för att åka tillbaka till Etiopien, för att få reda på mer om sina biologiska föräldrar och släktingar.
– Jag var så nyfiken på mina biologiska föräldrar och deras personlighet och hade ett stort behov av att få veta vem jag är lik. Jag tänkte att min biologiska morsa säkert var den där pratglada snackisen vid vattenbrunnen: ”Åh nej, nu kommer hon, nu kommer vi aldrig att komma härifrån, för nu vill hon bara prata.” Min biologiska pappa kanske var jättebarnkär och busig.
Men trots flera försök gick det inte att hitta Marikas föräldrar. Hon fick ge upp och inse att hon aldrig kommer att få svar på sina frågor.
– Det är ingen idé att ställa de där frågorna längre, och det blev jag helt lugn av. Mitt liv startar helt enkelt den dagen någon hittar mig. Jag är verkligen ett hittebarn. När jag hittades börjar alla berättelser om mig.
Marika har åkt tillbaka flera gånger till Etiopien, men mer som turist, för att det är ett fascinerande land. Hon tycker att det är skönt att kunna smälta in och har lärt sig så mycket av amarinjaspråket att hon kan köpa bröd.
– Det blev så sjukt mycket billigare när jag köpte bröd. Två frallor kostade två öre, medan min kompis med ljusare hy fick betala en krona.
Marika älskar stranden och havet. Och hon är helt trygg i sin kropp vid badstranden i sommar.– Jag håller mig helst i vattnet. Där är jag som gladast och lyckligast. Jag känner mig alltid fri i vattnet. Där är jag lätt och smidig och älskar att leka och röra mig. Låt kroppen skumpa och hålla på, det bryr jag mig inte om.Lyssna på Marika Carlsson i KroppspoddenLäs mer
Vad skulle du säga till dem som inte vågar gå till stranden och bada för att de har komplex för sina kroppar?
– Om du kollar på de andra på stranden, så är det inte så många perfekta kroppar. Det är skevt och runt och går inåt och utåt och det hänger och det dallrar. Försök att inte vara så hård mot dig själv. Jag tycker det är helt fantastiskt när människor vågar vara sanna i sina kroppar. Jag har ju bikini i dag, det trodde jag aldrig att jag skulle ha för tio år sedan. Min mage hänger där, vad ska jag göra åt den, liksom? Jag kan ju sluta äta, men det är alldeles för gott och härligt.
– Våga vara lite snäll mot dig själv. Klappa lite på dig själv. Om du ändå har komplex för din kropp, spring ut i vattnet fort som attan och kasta dig i havet så man bara ser ditt huvud!
Om du hade träffat den där lilla Marika i dag, hon som precis hade börjat skolan och hade det så kämpigt med kompisarnas fördomar och ord, vad skulle du säga då?
– Att det kommer att bli bra. Håll ut!
Marika har alltid kunnat skratta åt eländet.
– Min stora räddning var min humor. Det var min terapi. Det är ett råd jag skulle vilja ge till andra, att ta på sig ett par humorglasögon och se det absurda i allt människor gör. I dag tjänar jag pengar på alla de där konstiga, märkliga, absurda sakerna som folk har sagt till mig. När 200 personer skrattar åt mina skämt så tänker jag: Nu vann jag! Och inte idioten. Det är en sån himla revansch.
Fakta Marika Carlsson
Namn: Marika Carlsson.
Ålder: 45 år.
Familj: Sambo och bonusdotter på 6 år.
Bor: I Vällingby, utanför Stockholm.
Gör: Komiker och föreläsare.
Aktuell med: Självbiografin ”Såna som du ska inte vara här” (Forum förlag).
Av Hillevi Wahl Foto: Jessica Lund
#minkroppminkompis
Strunt samma om kroppen är tjock eller smal, eller vad andra tycker om hur den ”borde” se ut. Du har bara en kropp och den är fantastisk! Häng med i kampanjen #minkroppminkompis på Instagram och Facebook – tillsammans kan vi peppa varandra!