Marianne: Jag såg inte huggormen men förstod direkt att jag blivit biten

Marianne af Ekenstam, 60, går med en gång stav i handen och slår i riset framför sig när hon är ute och promenerar på sin favoritrunda i skogen utanför småländska Nässjö.

Hon har ända sedan hon var en liten flicka varit livrädd för ormar och hennes fobi har verkligen inte blivit lindrigare av att hon blivit huggormsbiten två gånger de senaste åren.

– Jag försöker övervinna min rädsla och vill verkligen inte avstå från att vara ute i naturen, men det händer att jag hoppar högt om det prasslar i gräset, berättar hon när Allers slår följe med henne på promenaden.

Läs också: Drabbad av sepsis: Symtom att se upp med

Marianne är nyss hemkommen efter en fotvandring i Cinque Terre i Italien när vi får en pratstund med henne. Hon är glad för att hon har kunnat genomföra resan med tanke på vad hon råkade ut för förra sommaren, och för att hon vågade fotvandra i ett annat land med främmande ormarter – en del mycket giftiga.

– Det hände några gånger att jag tjoade till om jag tyckte att jag hörde eller såg något vid sidan av vägen – till mina medresenärers stora förvåning, säger hon med ett leende.

Det var dagen före mors dag förra året som Marianne för andra gången i sitt liv blev biten av en huggorm.

– Det var en härlig morgon och jag var på väg hem från Forserum efter att ha hälsat på min dotter Marie och mina barnbarn. På vägen hem stannade jag vid ett skogsområde där jag vet att det växer liljekonvaljer. Jag älskar liljekonvaljer och ville gärna ha en bukett till mors dag, berättar hon.

Det stack till något fruktansvärt

Först hade hon tänkt strunta i att byta om till stövlarna hon hade i bagageutrymmet, men ormrädd som hon är beslutade hon sig ändå för att ta på sig dem.

– Jag stampade i marken och klappade med händerna för att skrämma bort eventuella ormar innan jag gick ut i skogen där liljekonvaljerna växte, men mina försiktighetsåtgärder hjälpte tyvärr inte.

Stack till i handen

Marianne hade redan plockat en ganska stor bukett när hon fick syn på några extra fina liljekonvaljer. Hon sträckte sig efter dem och kände genast hur det stack till i handen.

– Det stack till något fruktansvärt. Det gjorde inte direkt ont på en gång, men det var otäckt. Det kändes äckligt, säger Marianne när hon försöker beskriva de för s ta sekunderna efter ormbettet.

– Jag såg aldrig ormen, men jag förstod direkt att jag blivit biten, fortsätter hon. Jag kände igen känslan av hugget från förra gången jag blev biten.

Marianne var medveten om att hon egentligen skulle ha hållit sig i stillhet, men hon var ensam mitt ute i skogen och det enda hon tänkte på var att ta sig hem så fort som möjligt.

– Jag satte mig i bilen och körde sakta hemåt samtidigt som jag försökte hålla min högerhand så högt och stilla som möjligt.

När hon kom hem ringde hon sin dotter som hörde på hennes röst att något inte var som det skulle och omedelbart frågade: ”Mamma, vad är det som har hänt?”

– Hon kom sedan och hämtade mig och körde mig till akuten på sjukhuset i Eksjö. Vid det laget hade jag fått en stor svart blodblåsa på fingret där ormen bitit mig och hela högerhanden var svullen, berättar Marianne.

På sjukhuset fick Marianne kortisontabletter och en stelkrampsspruta, men svullnaden i handen satt i en lång tid efteråt.

– Handen var svullen i ungefär en vecka och sedan blev den och hela högerarmen blåsvart. Huggormar har ett starkt gift och jag förmodar att det var det som orsakade missfärgningen. Jag blev dessutom stel i hela armen och hade svårt att röra den, berättar hon.

Biten i foten tidigare

Trots att hon lång tid efter ormbettet hade nedsatt rörlighet i högerhanden och att den kändes stel och konstig i vissa lägen fortsatte Marianne sitt arbete som fotterapeut.

Hon har egen mottagning i Nässjö och hade flera kunder inbokade, vilket gjorde att hon kände att hon inte hade möjlighet att sjukskriva sig.

– Jag kunde arbeta, men det kändes konstigt i fingret och jag var tvungen att använda högerhanden på ett annorlunda sätt mot vad jag brukar.

Jämfört med första gången Marianne blev biten av en huggorm var sviterna trots allt betydligt lindrigare. Den gången gick det så illa att hon var tvungen att gå med hjälp av kryckor ett par veckor.

– Jag var ute i skogen vid min och min dåvarande mans fritidshus i Hultsfred för att plocka blåbär till barnbarnen. Jag reste mig upp och tog ett steg bakåt. Då kände jag hur det plötsligt stack till i hälen, berättar hon.

”Lyckligtvis är jag inte överkänslig mot giftet”

Trots att det har gått sju år sedan det hände minns Marianne den rädsla och det obehag hon kände som om det hade hänt i går.

– Jag såg aldrig ormen den gången heller, men när jag tittade närmare på min fot såg jag två små hål på insidan av hälen där ormen hade bitit mig.

Hon var för långt hemifrån för att någon skulle höra om hon ropade på hjälp och chanserna att någon skulle komma förbi och hitta henne där hon satt var liten så Marianne bestämde sig för att försöka ta sig hem.

– Jag gick mycket sakta hem till logen där min man höll på att arbeta. Så fort jag fick syn på honom ropade jag att jag blivit ormbiten.

Tur i oturen

Eftersom det var första gången hon blivit ormbiten var Marianne osäker på hur allvarligt det var. Först trodde hon att det inte var farligare än ett getingstick. Hon sökte på nätet, men hittade mest information om ormbitna hundar.

– Vi höll på att bygga till vårt fritidshus och det var en av byggjobbarna som tyckte att det var bäst att jag åkte till en vårdcentral.

Därifrån skickades Marianne vidare till sjukhuset i Eksjö, och där fick hon sedan ligga kvar till sent på kvällen innan hon kunde åka hem igen.

– Jag kunde inte stödja på väns terbenet och sedan hände samma sak som det som skett nu. Hela benet blev svart och stelt. Det kändes stenhårt i flera dagar efteråt.

Marianne tycker ändå att hon har haft tur.

– Det finns de som det slutar betydligt värre för, som inte överlever efter ett huggormsbett. Lyckligtvis har det visat sig att jag inte är överkänslig mot giftet, säger hon.

Läs också: Därför drabbas kvinnor oftare av autoimmuna sjukdomar

Fortfarande kan hon ibland känna av sviterna efter det senaste ormbettet.

– Det smärtar inte längre, men jag kan känna mig lite stel och orörlig i pekfingret. Det känns konstigt helt enkel. Och fingret blir helt vitt om det är kallt ute. Men det blir bättre och bättre och jag kommer förmodligen att bli helt återställd.

Marianne vill genom sin berättelse inte sprida ormskräck, men hon vill att alla ska ta ormbett på allvar och att man snabbt ska söka vård om man råkar bli biten.

– Ormbett är absolut inget man leker med utan det ska man ta på största allvar. Det är viktigt att man tänker sig för innan man ger sig ut i skog och mark och skyddar sig genom att bära gummistövlar.

Samtidigt poängterar hon att man inte får låta rädslan besegra lusten att vara ute i naturen.

– De gäller bara att vara försiktig. Men visst, det är ju inte lätt att plocka blommor med skinnhandskar, säger hon med ett leende samtidigt som hon petar lite lätt i löven framför sig med gåstaven. ■

Text: Per Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn och IBL

Huggorm eller snok?

• Huggormshannar har grå eller silvergrå grundfärg med sicksackband på ryggen medan honorna oftast är bruna i grundfärgen. Huggormen kan också vara svart.

• Snokar är grå, grafitgrå, olivgröna eller svarta.

• Största skillnaden mellan svarta snokar och svarta huggormar är att snoken har gula eller vita fläckar i nacken. Dessa kan vara mer eller mindre tydliga.

Källa: sverigesherptiler.nu

Så gör du om du blir biten av en huggorm:

• Ring alltid Giftinformationscentralen via 112 eller på telefon 010-456 67 00 om du misstänker att du blivit biten.

• Åk så snabbt som möjligt till sjukhus – be om hjälp att ta dig dit, eller ring 112 för transport.

Innan du kommer till sjukhus

• Var stilla och vila eftersom giftet sprids fortare vid ansträngning.

• Håll den bitna kroppsdelen i stillhet, och gärna högt.

• Ta av åtsittande saker som skor, ringar och klocka eftersom området runt bettstället ofta svullnar upp.

• Lämna bettstället helt ifred. Försök inte att suga ut giftet, kyla, värma eller dra åt ett skärp eller liknande runt den ormbitna kroppsdelen. Det kan förvärra förloppet.
Källa: 1177.se