Maria fick diagnosen Aspergers syndrom som vuxen
Varje morgon sitter hon en timme och planerar dagen i detalj. Kalendern är livsviktig för Maria Paronen Eidenert. På sidan för dagens datum står det med prydliga bokstäver: ”Obs. Cirka 16.00 Allers.”
– Jag är väldigt oarg av mig, säger Maria med ett litet leende. Men får jag inte planera så blir jag arg och frustrerad. Jag får ångest, allt blir fel och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Hon gör en kort paus innan hon fortsätter:
– Om ni hade plingat på utan att jag hade vetat om att ni skulle komma… det hade jag inte klarat. Ibland skäms jag över det. Jag vill ju kunna vara spontan.
Aspergers syndrom diagnos som vuxen
53-åriga Maria fick diagnosen Aspergers syndrom i vuxen ålder. Hon konstaterar att det är svårt att förklara när människor frågar vad asperger är. Syndromet kan ta sig många olika uttryck och variera från person till person.
– Men vissa av mina egenskaper är typiska, säger Maria. Som till exempel det här att jag inte kan göra något utan att planera. Jag är mycket här och nu. Det förflutna och framtiden existerar inte.
Hon ler lite snett när hon lägger till:
– Det är ju ett tillstånd folk gärna vill uppnå – att vara i nuet – men det är faktiskt rätt jobbigt.
Läste sina journaler
Maria bor på en gård i Alunda, några mil från Uppsala. Hon är gift och har tre vuxna barn. I köket stryker katterna Skrållan och Elvis omkring.
– Jag kände absolut att något var galet, säger Maria när vi kommer in på hennes barndom.
– Jag har fått tag i journaler från när jag var sex år. Där står bland annat: ”överstimulerad, gravt störd, katastrofångest, ensam, inga vänner.”
Hon tar en klunk av sitt kaffe och förklarar sedan att hon som barn levde under svåra hemförhållanden med mycket alkohol i bilden. Hon trodde att det var det som var felet.
– Dessutom var jag mobbad och utfryst i skolan, berättar Maria.
Tröstlös tillvaro
I tonåren hade hon fortfarande inga vänner. Hon upplevde sig själv som annorlunda och gjorde flera självmordsförsök.– Jag kunde inte hitta min plats och kände att jag inte riktigt lyckades komma andra människor nära. Man blir lätt självanklagande – och det är svårt när man inte har föräldrar som hjälper en. Hemma krävde de att jag skulle studera, men jag klarade inte det. Jag fick inte in något i huvudet.Trots allt kom Maria in på gymnasiet, men redan första skoldagen drabbades hon av panikångest i klassrummet.– Jag slutade direkt och mamma ordnade i stället ett jobb hos en tandläkare. Men där var jag tvungen att svara i telefonen och eftersom jag hade telefonskräck kunde jag inte fortsätta där heller.Camilla fick diagnosen Aspergers syndrom som vuxenLäs mer
Vikten av en kalender
Så småningom föreslog Marias bror, som bodde i Göteborg, att hon skulle flytta till honom ett tag.
– Jag började på komvux och en dag tog min bror med mig på stan och sa: Du måste ha en kalender.
Maria ler en aning när hon fortsätter:
– Jag minns den fortfarande, den hade blå sidor. Plötsligt fick jag högsta betyg i allt. Nu i efterhand förstår jag på vilket sätt den kalendern hjälpte mig. Jag insåg att jag måste planera. Men jag förstod inte då att mina problem var symtom på en funktionsnedsättning. Jag trodde bara att det var något fel på mig.
Brakade ihop
Och så länge hon inte förstod vad som var galet lyckades Maria inte få ordning på tillvaron. Hon fick jobb på en resebyrå, men till slut brakade hon ihop. Hon var då i 24-årsåldern och blev inlagd på psykiatrisk avdelning. Hon åkte ut och in i drygt två år – det ansågs att Maria hade anorektiska drag och ett tag misstänkte man borderline.
Hon beskriver själv att hon fick bra hjälp av psykolog, men det handlade bara om att hantera den akuta kris hon då var i.
När Maria blev utskriven upplevde hon det som svårt.
– Jag var ensam. Jag hade inte några relationer. Min mormor hade varit som min mamma, men hon fick en stroke när jag var 14.
Maria funderar lite och säger sedan:
– Jag ville bara ha hjälp, men kände att jag hade hamnat på botten. Jag hade bestämt mig för att avsluta allt, det var klart och jag kände ett lugn inom mig. Men så hände miraklet.
Kärlekens mirakel
Maria ler när hon förklarar att miraklet bestod i att hon träffade sin man. De flyttade ut på landet och Maria fick, som hon själv uttrycker det, ett liv. Hon struntade i studierna, gick en sykurs och pysslade hemma.– Allt förändrades. Jag blev gravid och var otroligt lycklig. Vi fick ytterligare två barn och jag var så glad att jag skrattade i femton år. Jag kände mig så tacksam.Och i samband med att ett av barnen senare diagnostiserades med autism fick Maria för första gången höra talas om Aspergers syndrom.– Jag började fundera lite, men det tog tid innan jag kunde relatera det till mig själv, säger hon dröjande. Fast till slut kontaktade jag en läkare och det gjordes en utredning. I och med alla tester och frågor började jag se ett mönster.Greta Thunberg hyllas för inlägget om sin diagnosLäs mer
Skäms inte
För Maria själv kändes det skönt att äntligen få veta varför hon alltid upplevt sig som lite annorlunda.
– Jag skäms inte, säger Maria. Men jag har märkt att människor inte riktigt kan ta till sig vad det här innebär.
Hon fingrar på kaffekoppen och säger sedan:
– Det värsta med asperger är att inte orka med social kontakt. Det är väldigt svårt för folk att förstå – ”men du som är så social”, kan de säga. Ja, just i dag är jag det, men sedan måste jag vila i fem dagar. Jag blir oerhört trött av sociala sammanhang, fast när jag väl träffar folk är jag väldigt öppen. Många har blivit sårade och tagit det personligt när jag inte har orkat träffas, förklarar Maria.
Hon är i dag sjukpensionär och tillbringar mycket tid i sin ateljé som hon har i en angränsande byggnad på gården.– Jag målar akvarell, berättar hon entusiastiskt. Jag syr kläder. Jag tillverkar smycken och vykort. I helgen gick jag en broderikurs. Jag är kreativ av mig.Hon lutar sig tillbaka och konstaterar sedan med ett litet skratt att hon även är nördig.– Jag fördjupar mig i saker. Just nu läser jag inget annat än färglära, det är det enda jag tycker är meningsfullt. Jag kan lyssna på samma skiva i två år, för tillfället Beethoven. Och när jag syr kläder syr jag ofta tio plagg av samma sort. Däremot har jag svårt för att engagera mig i saker som händer i världen. Min man vill gärna diskutera sådant och det kan bli svårt.PANS-sjuka Smilla ville hoppa framför tågetLäs mer
Undviker att berätta
Maria tittar ner i sin kalender där dagens avklarade punkter är överstrukna. Bredvid har hon ett löst papper med ett slags veckoschema.
Hon förklarar att hon ibland medvetet håller tillbaka lite och undviker att berätta att hon har asperger, även om hon egentligen struntar i vad folk anser.
– Om folk inte vet, då tycker de att jag är jättebegåvad. Får de veta, då drar det ner det hela lite. Så upplever jag det i alla fall.
Samtidigt vill hon göra vad hon kan för att öka förståelsen i samhället.
– Efter att jag medverkade i ett webb-tv-inslag sa ett av mina barn: ”Om någon trodde att människor med asperger inte har känslor så dog den myten nu.” Det tyckte jag var bra. Jag trodde själv att autistiska människor var kalla, men läkaren har sagt att det kan vara precis tvärtom.
Maria ler lite när hon lägger till:
– Jag vet inte vad som är godkänt socialt. Jag uppför mig med er så som jag skulle vara med mina barn. Men jag kan inte göra annat än att vara jag.
Av Lina Norman
Foto: Anna Edlund
Save
Save