Malin har stomi: Påsen Rune är en del av min familj

Malin Hjertman, 25 år, i Falköping, är jublande glad.

– Jag kallar den Rune, säger hon och pekar på stomipåsen på sin mage. Rune är min bästa vän.

Malin har haft ont i magen så länge hon kan minnas. Men sedan början av året är hon kvitt den ömmande värken och de ohyggligt plågsamma magknipen.

– I tidiga tonåren fick jag blod i avföringen, berättar hon. Det spelade ingen roll hur många timmar jag satt på toaletten, jag kände mig ändå aldrig färdig.

Läkaren som Malin och hennes föräldrar vände sig till var övertygad om att den då 13- åriga Malin hade drabbats av anorexi, men det avfärdade hennes pappa med orden: ”Anorexi är det inte, tösen äter som en häst och skiter som en ko!”

– Efter omfattande undersökningar på KSS, Kärnsjukhuset i Skövde, fick jag diagnosen ulcerös kolit, det vill säga inflammerad tjocktarm, fortsätter Malin.

De mediciner hon då fick gav henne några hyfsade år, men sedan blev hon allt sämre igen.

– Det var bara mina allra närmaste som visste vilka problem jag hade. Jag skämdes och skyllde på mina föräldrar i stället för att berätta sanningen om varför jag inte kunde hänga med på bio eller disco. ”Jag får inte för mamma och pappa”, brukade jag säga.

Mötte kärleken

Om hon någon gång kände sig bra nog att följa med kompisarna ut var hon tvungen att försäkra sig om att det fanns toaletter dit de skulle.

Väl där hade hon järnkoll på toalettkön.

– Jag visste ju att jag bara hade någon halvminut på mig när jag kände att jag måste gå. Det var som den värsta magsjukan …

Men inget ont utan att det också för något gott med sig. Vid årsskiftet mellan 2011 och 2012 besannades just de orden för Malin.

– Det var meningen att jag skulle ha firat nyår i Vänersborg, men magen var i olag så jag vågade mig inte på den resan, berättar hon.

– Jag gick på en lokal fest i stället och där träffade jag Christian, som skulle bli klippan i mitt liv.

Den åtta år äldre Christian arbetade redan då som lastbilschaufför.

– Det blev många och långa telefonsamtal när han var ute och körde och jag satt hemma hos min pappa, berättar Malin. Vi kom varandra snabbt nära. Det kändes lätt att anförtro sig åt honom.

Svikna löften

I slutet av januari bjöd Christian hem Malin på en tacosmiddag. Christian visade sig vara en mästare på tacos och Malin blev kvar. Den 11 juli året därpå föddes dottern Thilde.

– Sedan gifte vi oss den 17 oktober 2015, flyttade in i den här radhusvillan två månader senare och för ett år sedan, den 3 oktober 2016,  föddes lilla Alicia.

Men under den sista graviditeten förvärrades Malins hälsoläge. Att ha två små barn kan vara tufft nog. Har man dessutom en mage som krånglar är det naturligtvis ännu svårare.

”Mamma kommer snart”, lovade Malin sin äldsta dotter gång på gång, medan hon tvingades ta med sig sin nyfödda in på toaletten.

– Det var en lång rad svikna löften, erkänner Malin. Jag kände mig som en väldigt dålig mamma.

På juldagen 2016 blev Malin inlagd på sjukhuset i Lidköping. Hon tyckte själv att hon mådde hyfsat, men värdena på de prov som togs visade på motsatsen.

Läs också: Johanna har Chrohns sjukdom: Jag bar tarmarna i en ryggsäck

Mycket tydde på att Malins enda chans var att få en stor del av tjocktarmen bortopererad. Allra bäst vore det att operera bort hela tjocktarmen och föra ut slutet av tunntarmen genom ett hål i magen.

– Som timanställd inom äldrevården hade jag redan bytt en och annan stomipåse, säger Malin. Men i mina ögon var en sådan operation något för gamla människor, inte en ung tjej som jag.

Räddade livet

Malin sökte information på internet och fick kontakt med flera unga tjejer som redan genomgått operationen.

– Jag kom snabbt fram till att en stomioperation var det bästa. När jag vaknade upp efter den fyra och en halv timmar långa operationen sa sjukhuspersonalen att de känt en lättnad över att jag själv fattat beslutet. Det hade visat sig att det inte funnits något alternativ om mitt liv skulle räddas …

Mindre än en vecka senare var Malin åter hemma hos Christian, Thilde och Alicia. Hon fick rådet att ge stomin ett namn, den skulle bli lättare att acceptera då.

Malin gav sin stomi namnet Rune.

– Nu är det Rune hit och Rune dit, ler Christian.

Han påpekar att Malin och han genom giftermålet lovat varandra att leva ihop i nöd och lust och att det hittills har varit betydligt mer lust än nöd.

– Jag misstänker att Malin oroade sig för att jag skulle uppfatta henne som mindre attraktiv med en påse på magen, säger han. Men älskar man någon så älskar man ju hela människan.

– Ja, när lilla Alicia i slutet på juli tog sina första stapplande steg var det Christian – och inte jag – som satt på toa, ler Malin.

Drömlik frihet

Ofta hjälper äldsta dottern sin mamma att byta stomipåse. Thilde tycker fortfarande att Rune är spännande, även om han alltmer kommit att bli en naturlig del av familjen.

– Bland det bästa är att jag nu kan följa med familjen på utflykter, säger Malin. Och att jag tillsammans med Christian kan besöka fornminnen som vi båda länge velat se, men som jag inte kunnat ta mig till eftersom det saknas toaletter där.

I somras läste hon på nätet om en stomiopererad som efter lång tid vågat visa sig med sin stomipåse på en badstrand. Då hade det kommit fram folk och bett hen att klä sig så att de slapp se påsen.

– Jag använder baddräkt eftersom jag vill skona mina barn från sådana reaktioner, säger Malin. Men jag tycker inte att det är fel att använda bikini.

Ingen ska behöva skämmas för att de har en påse på magen.

– Det här är ju ett fantastiskt hjälpmedel. I dag har jag svårt att förstå hur jag kunde klara mig så länge utan Rune. Han ger verkligen mig och min familj en frihet som vi tidigare bara kunde drömma om.

Text: Mats Å Johansson
Foto: Leif Boström