Lotten hade anorexi – Ett överfall vände allt
Lotten blev överfallen i hemmet – det blev vändningen
Väckarklockan ringer en timme innan frukost, en strimma solljus letar sig in i det sterila rummet. Lotten är snabbt uppe. Hon måste hinna motionera, hinna bränna kalorier. Metodiskt börjar hon göra armhävningar och situps, om och om igen i den lilla sjukhussalen.
Hon är tvångsinlagd på psyket. Polisen har hämtat henne och nu ska hon tvingas att äta. Hon ska upp på ett bmi på 14. Det betyder att de vill att hon väger minst 34 kilo innan hon får åka hem. I anorexisjuka Lottens huvud krigar tankarna och ångesten. Hon hatar sin magra, utmärglade kropp men kan inte sluta att tänka på att träna och att äta hälsosamt eller, snarare, så lite som möjligt.
– Vid det här laget har jag gett upp hoppet om att någonsin bli frisk. Jag kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv, aldrig kunna ha framtidsplaner och drömmar att uppfylla. Jag är helt tom på andra känslor än ångest, säger Lotten Widmark, i dag 35 år.
Fixering vid mat och motion
Det var på gymnasiet som fixeringen vid mat och motion tog ett allt starkare grepp om henne. Lotten säger att hon alltid varit en tjej som tränat mycket. Hon har också alltid varit en ”duktig flicka”.
– Jag hade bra självförtroende, men desto sämre självkänsla. Jag har definierat mig utifrån mina prestationer och ville tidigt bli bäst på allt jag gjorde.
Hon växte upp i Härnösand med mamma, pappa, en yngre syster och bror, och levde ett helt vanligt liv, med skola, vänner, familjeliv och träning. Lotten spelade handboll och blev riktigt duktig i sin idrott. Hon valde att gå handbollsgymnasiet och satsade hårt på att bli bäst.
– I den här vevan svepte en hälsovåg över landet och jag tog till mig alla råd för att leva så hälsosamt som möjligt. Just då ansåg man att fettet var den värsta boven, så jag drog in på allt fett i kosten. Samtidigt som jag tränade allt hårdare och vikten rasade.
Lotten kände sig duktig, musklerna blev allt mer definierade – innan de förtvinade – och hon gick in för sitt ”sunda” liv med hull och hår. Dråpslaget kom när både hennes lärare i skolan och handbollstränaren i laget förbjöd henne att delta i träningarna. Hon var för smal!
– I efterhand kan jag se att det var nu det började gå utför på allvar. Fick jag inte träna med mitt lag, mina vänner, så tränade jag på mina egna villkor. Och de villkoren satte inga begränsningar alls!
Lotten kunde träna flera gånger om dagen, hon kunde ta fem promenader på raken och det var ändå inte tillräckligt. Hon kände pressen att ständigt vara i rörelse.
– Till och med när jag satt på lektioner koncentrerade jag mig på att spänna magen och låren för att träna musklerna! Så fort jag vaknade om morgnarna kom prestationsångesten.
Äta lite och träna mycket
Lotten säger att hon var så fokuserad på sin uppgift att äta lite och träna mycket att alla vänner omkring henne till slut försvann.
– Jag var inte närvarande. Om vi såg en film hade jag ingen aning om vad den handlat om – mina tankar var helt uppfyllda av mat och motion. Jag drog mig längre och längre in i min bubbla och hade inte ork för något annat. Visst kunde jag skratta, men jag kände aldrig någon glädje. Jag var nog inte så rolig att vara med.
Lotten säger att hennes mamma blev hennes närmaste vän och stöd. Den som alltid fanns vid hennes sida, den som offrade en stor del av sitt eget liv för hennes skull.
– Mina föräldrar skildes och jag stannade kvar hos mamma. Hon vaktade mig, försökte på alla sätt hjälpa mig att bli frisk. Under alla mina 16 år som sjuk har hon ställt upp mycket mer än man kan begära. Varken pappa eller mina syskon kunde riktigt förstå min sjukdom, alla tassade på tå runt mig.
Att det var en sjukdom insåg Lotten själv när hon äcklades över sin kropp som bara var som ett skelett, men ändå inte klarade av att äta.
– Om jag åt en liten jordnöt kändes det som om jag ätit ett helt smörpaket. Jag tappade helt begreppet om proportioner.
Trots sjukdomen gick hon ut gymnasiet med toppbetyg och fortsatte plugga – men hon fick ta flera studieuppehåll för att bli inlagd på psyket.
Hade självmordstankar
Men krafterna sinade. Lotten var fylld av självförakt och kände sig oändligt uppgiven och trött på livet. Så trött att hon övervägde att göra slut på allt.
– Det enda som hindrade mig från att ta mitt liv var tanken på min mamma. Hon, som redan förebrådde sig själv och hade dåligt samvete för att jag blivit sjuk, skulle inte behöva leva med smärtan att förlora sin dotter. Jag kunde bara inte lämna henne med skuldkänslor!
Lottens liv blev allt mer begränsat. Efter flera inläggningar blev hon i det närmaste folkskygg och hoppade till av skräck när hon hörde en bil bromsa in utanför huset. Det kunde vara polisen som skulle hämta henne!
– Jag har varit inlagd på psyket i mer än ett år totalt. När jag var på vårdcentralen för kontroller kunde personalen larma polisen som hämtade mig för tvångsinläggning. Till slut blev jag rädd att vem som helst som såg min magra kropp kunde larma polisen.
När Lotten var som smalast vägde hon bara 24,7 kilo till sina 158 centimeter. Hon balanserade på en tunn lina mellan liv och död. Men Lotten var inte lika rädd för att dö som hon var för att tappa kontrollen över träningen och ätandet.
Började uppträda aggressivt
Även om Lotten hade en egen lägenhet så var hon ofta hemma hos sin mamma, den fasta punkten och tryggheten i tillvaron. Det var också här hon befann sig en kväll för några år sedan när en okänd man plötsligt kom in i huset.
– Mamma var på bio med en väninna. Jag låg i soffan och såg på tv när en kraftigt drogpåverkad man plötsligt stod i rummet! Han började uppträda aggressivt och hotade att skjuta mig. Med hjärtat i halsgropen sprang jag upp på övervåningen där jag ringde min mamma, berättar Lotten.
Hon hann precis skrika ”Hjälp! Det är en okänd kille här. Jag är livrädd, skynda dig hem!” innan mannen hunnit ikapp henne.
Med ursinne i blicken närmade han sig Lotten. Han gav sig på henne med knytnävarna och hotade henne både med våldtäkt och död, och Lotten var säker på att han skulle döda henne. Hon kunde bara skräckslaget hoppas att någon skulle komma och rädda henne.
– Mamma och hennes väninna var först på plats. Jag hörde att mamma ropade mitt namn när hon sprang uppför trappan. Mannen höll mig i ett stryptag och bad dem försvinna, annars skulle jag dö!
Som tur var kom beväpnade poliser till undsättning direkt därpå och dramat var över. Lotten var fruktansvärt blåslagen och hade svåra smärtor av skador på bland annat revbenen, men säger att hon framför allt var uppfylld av en oändlig tacksamhet över att hon överlevt.
Mannen dömdes till ett och ett halvt års fängelse för hemfridsbrott, olaga hot och våldtäktsförsök.
För Lotten kom händelsen inte bara att bli en mardrömsupplevelse. Den kom också att bli en vändpunkt i hennes liv.
– Det känns konstigt att något så hemskt på sikt kunde leda till något gott, men så blev det. Jag möttes av oändligt mycket vänlighet och kärlek från människor som kom med blommor och tröstande ord. Jag omfamnades av människors omtanke. Min syster släppte allt hon hade för händer och var med mig dygnet runt. Det värmde mig och jag kände att jag också vill vara en sådan person som ger andra människor glädje. Det hade jag aldrig orkat med som sjuk.
Lotten säger att överfallet gjorde att hon kände att hon fått en andra chans i livet. Den chansen ville hon ta till vara!
– Sedan är det förstås inte så enkelt att man bestämmer sig för att bli frisk och så blir man det. Det är en kamp och man tar små, små steg i taget. Sakta men säkert har jag börjat äta mer, träna klokare och vunnit över anorexin. Förut följde jag ett strängt schema för mat och träning, ingenting fick störa det. Jag har utmanat mig själv genom att gå utanför min komfortzon – att göra saker som är vardagliga för andra, exempelvis att gå på bio, åka till en badstrand eller hälsa på hos någon. För mig var sådant oöverstigligt. Varje sak jag klarat av har känts som en stor seger och gjort mig starkare.
Stärkt relation till föräldrar och syskon
När Lotten öppnade sig för livet utanför bubblan öppnade sig själva livet för henne, och hon fann både vänskap och kärlek.
– Jag lärde känna Petra, en tjej som har en otroligt positiv livssyn. Den smittade av sig på mig, och plötsligt följde jag med på både fester och utflykter. Den vänskapen har betytt mycket för mitt tillfriskande. Jag har precis träffat en kille och börjat dejta. Det har jag ju inte gjort på 16 år! Det är så underbart att få känna det där pirret, säger Lotten och skrattar.
Något som Lotten också gläds över är den stärkta relationen till föräldrar och syskon.
– Jag har kommit mamma, pappa och mina syskon mycket närmare. Vi har en vuxen relation nu. Förut var jag alltid den sjuka dottern och de var de oroliga familjemedlemmarna.
Lotten jobbar som lärare på gymnasiets språkintroduktion för nyanlända, ett jobb som hon trivs med och där hon känner att hon gör nytta.
– Något jag också drömmer om är att använda mina erfarenheter för att hjälpa andra med anorexi. Jag har mycket att bidra med och skulle vilja stötta både dem som är sjuka, deras anhöriga och vårdpersonalen, säger Lotten.
Själv har hon ganska nyligen börjat definiera sig som frisk. Hon har fixat det utan vårdens hjälp.
– Det känns som att utmana ödet att säga att jag är frisk. Visst förstår jag att anorexin kan lura bakom hörnet hela livet, men jag har lärt mig att kontrollera mina tankar och har helt andra värderingar, en helt annan inställning till livet i dag. Jag tänker inte låta de anorektiska hjärnspökena slå klorna i mig igen! Jag har gått ifrån att vara min värsta fiende till att bli min bästa vän. Förut har jag existerat, men inte levt. Nu känns varje dag som ett stort äventyr, och det äventyret vill jag fortsätta att utforska.
Hos Vårdguiden 1177 kan du läsa mer om ätstörningar och här kan du läsa om anorexi.
Behöver du prata med någon kan man läsa mer här.
Av: Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Gunnar Stattin och Privat