Linda donerade en njure till maken Joel
Linda: Det var självklart för mig att donera
Tvååriga Filippa gör en räd ut i köket och kommer tillbaka med en glasspinne som hon tagit ur frysen. Joel Isaksson, 30 och hans hustru Linda, 29, kan inte låta bli att skratta trots att dottern inte frågat om lov först.
Äntligen kan Joel nämligen umgås med sin familj fullt ut igen och leka med Filippa och hennes syster Linnea, 4. Då blir sådana vardagshändelser som en ”norpad” glass en källa till glädje.
– Det är en enorm skillnad på hur Joel mår i dag jämfört med för ett halvår sedan, säger Linda och klappar sin man lite försiktigt på ryggen där hennes ena njure renar blodet i hans kropp.
Det var hon som ställde upp när han förra hösten var i behov av en akut njurtransplantation. Det var hon som gick igenom den omfattande utredningen för att till slut, några dagar före julafton, lägga sig på operationsbordet och låta läkarna plocka ut ett av hennes organ.
– Jag var rädd just i den stunden jag skulle sövas, men annars kändes det bara helt rätt. Vi har ju gift oss och då lovar man att finnas där för varandra i såväl nöd som lust, säger hon.
Ärftlig njursjukdom
När vi kommer hem till det unga parets villa i småländska Hok, en halvtimmes bilresa söder om Jönköping, har det gått en tid sedan transplantationen. Joel har klarat av ett kvartals påtvingad isolering på grund av infektionsrisken och han har kunnat börja jobba i familjeföretaget igen.
– Jag mår prima. Mina värden är lika bra som de var innan jag blev sjuk. Lindas njure var den bästa julklapp jag hade kunnat få, säger han.
– Jo, det fick bli en kombinerad 30-årspresent och julklapp, säger Linda med ett skratt.
Det var andra gången i sitt liv som Joel gick igenom en njurtransplantation. Han lider av den ärftliga njursjukdomen Alports syndrom som innebär njursvikt sedan födseln.
– Min mamma, min moster, morbror, en kusin och min ena bror har samma sjukdom. Min mormor dog av den.
Inom Joels familj har man hittills gått igenom nio njurtransplantationer. Två av dem har han stått för och till sommaren är det hans lillebrors tur.
– Då ska han få den ena av vår storebrors njurar. Vi är tre bröder och han har lyckligtvis klarat sig undan sjukdomen.
– Tyvärr har även våra döttrar fått sjukdomen och därför kan det bli aktuellt för dem att ta bromsmediciner från det att det är i 11–12-årsåldern, säger han.
Åt bromsmediciner
Joel fick själv veta att han hade sjukdomen när han var elva år, men tack vare bromsmedicinerna kunde han hålla sjukdomen i schack och ha en normal uppväxt.
– Det var först när jag kom upp i 20-årsåldern som min ena njure började krångla och som jag var tvungen att börja med dialys.
Då hade han något halvår tidigare träffat Linda och hon har ända sedan början av deras förhållande varit medveten om hans sjukdom.
– Jag minns att jag följde med Joel, som körde lastbil på den tiden, ner till Helsingborg. Där blev han akut sjuk och spydde. På något sätt lyckades vi ta oss hem, men Joel åkte naturligtvis direkt in på Ryhovs sjukhus i Jönköping.
Eftersom han var allvarligt sjuk och ung sattes han omedelbart upp på kölistan för en transplantation. Den gången behövde han inte vänta mer än ett par månader på en ny njure.
I nio år gick den nya njuren lika perfekt som ett schweiziskt fickur i hans kropp. Linda och Joel hann gifta sig. Han tog över familjeföretaget Isakssons Metall med en av bröderna och deras två döttrar föddes.
– Förra våren åkte vi på en semesterresa till Teneriffa. Där fick jag halsfluss och infektionen satte sig på njuren, berättar han.
Dialys tre gånger i veckan
Från april förra året blev Joel steg för steg allt sämre. Hans njurvärden försämrades och hans kropp samlade på sig stora mängder vätska som njurarna inte kunde ta hand om.
– Du gick bokstavligt talat upp 13 kilo över en enda natt, säger Linda.
Under sommaren förvärrades hans tillstånd ytterligare och i augusti blev han inlagd på sjukhus.
– Jag fick gå igenom en 24-timmarsdialys för att rena allt blodet, berättar han.
Till slut fick han komma hem igen, men han var tvungen att åka in till Ryhovs sjukhus tre gånger i veckan för att få dialys. Varje dialystillfälle tog fem timmar.
– Samtidigt försökte jag sköta jobbet. Jag kämpade på, men det var slitsamt och jag var mycket trött.
– Joels försämrade tillstånd tog hårt på hela familjen, säger Linda. Jag brukade ta barnen och åka in med dem till Ryhov på lördagarna för att de skulle kunna umgås med sin pappa medan han fick dialys.
Ny njurtransplantation
När det på höstkanten stod klart för alla att Joel skulle behöva gå igenom en ny njurtransplantation sa Linda direkt att hon ställde upp, men det ville först inte Joel.
– Jag tyckte att hon skulle spara sina njurar för att kunna donera till någon av våra döttrar om de skulle behöva en transplantation i framtiden. Men då var det en läkare som sa att det kunde dröja 30 år innan det skulle bli aktuellt och då kanske Linda ändå var för gammal för att donera.
Det är dessutom inte säkert att Linda och Joels döttrar kommer att behöva nya njurar, trots att det är konstaterat att de har Alports syndrom.
– Min kusin som är 32 år och som också har sjukdomen har inte fått nya njurar och hon mår fortfarande bra.
Efter att Linda anmält sig som donator fick hon gå igenom en lång rad undersökningar. Hennes njurar, lever och blodvärden undersöktes minutiöst.
– Under tolv veckor gick läkarna igenom min kropp från topp till tå. Flera gånger fick jag frågan om jag verkligen var säker på att jag ville donera min ena njure. Ända in i det sista, till strax innan jag sövdes ner, frågade de mig för att försäkra sig om att jag inte ångrade mig.
Men för Linda var det aldrig någon tvekan.
– Jag gjorde det för familjens skull. Det kändes självklart ända från början att jag skulle donera. För mig handlade det om att rädda min familj, att våra döttrar skulle ha kvar sin pappa i livet, säger hon.
Den 7 december förra året fick de ett samtal från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg om att transplantationen kunde ske knappt två veckor senare, några dagar före julafton.
– Vi fick frågan om vi ville avvakta för att kunna fira julafton, men vi tackade ja till tiden direkt. Vi ville ha det avklarat även om det innebar att vi fick fira jul på olika håll.
Infektionsrisk
På Lindas födelsedag den 19 december åkte de till Göteborg. Morgonen därpå genomfördes njurtransplantationen. När de träffades på uppvaket några timmar senare var rollerna ombytta.
– Jag mådde jättedåligt eftersom jag hade ont i magen och inte tålde medicinen medan Joel var pigg som en lärka och nästan studsade i sängen. Det kändes lite orättvist, säger Linda med ett leende.
Linda fick lämna sjukhuset efter ett par dygn och kunde fira julafton med döttrarna hemma hos hennes föräldrar. Joel blev utskriven på julafton, men fick åka direkt hem och fira i avskildhet på grund av infektionsrisken efter transplantationen.
Sedan dess har allt gått åt rätt håll och när Joel kunde bryta sin isolering och börja umgås med familjens vänner igen blev allt mycket lättare.
– Det är fantastiskt att se vilka framsteg han har gjort under våren. Hans energi har återvänt och barnen märker en stor skillnad. Häromdagen kunde Joel följa med Linnea in i affären och välja vilket lördagsgodis vi skulle ha. Det var en stor grej för henne.
Livsviktiga donatorer
För döttrarna Linnea och Filippa har sjukhusbesök och dialys blivit något naturligt eftersom de upplevt det så ofta tillsammans med sin pappa. Det gör att det blivit lättare att ta med dem på deras årliga kontroller av hur sjukdomen utvecklas hos dem.
– Det är rätt mycket vi har hunnit med på tio år, säger Linda med ett skratt. Vi har fått två barn, Joel har fått två njurar, vi har köpt och renoverat ett hus och vi har tagit över ett företag.
– Ja, och nu kan man säga att det verkligen finns blodsband mellan oss, säger han. Sedan jag fick Lindas njure har jag börjat tycka om sura karameller. Det gjorde jag aldrig förr.
Linda vill också poängtera hur viktigt det är att alla registrerar sig som donatorer. Varje donator kan donera åtta organ, men många som står på kölistan för en transplantation hinner dö på grund av bristen på donatorer.
– Det är så enkelt att anmäla sig till Donationsregistret. Det borde alla göra eftersom det räddar liv, säger hon.
Vill du bli organdonator?
Hos socialstyrelsen.se och livsviktigt.se kan du läsa mer om hur du gör för att bli donator, vad du ska ta ställning till och anmäla dig till Donationsregistret. Donationsregistret startades 1996 av Socialstyrelsen och är sekretessbelagt.
Av Per-Ola Ohlsson
Foto: Kai Rehn och privat