Kusken Matilda: Att amputera benet var en befrielse

Året Runt har tidigare berättat om 22-åriga Matilda Persson utanför Hudiksvall som bara var 11 år när hon drabbades av den svåra nervsjukdomen CRPS.

Matilda är en positiv person med mycket energi. Redan några månader efter att hon amputerat sitt högra ben var hon igång med att träna sina hästar på gården i Njutånger.

– Det kan ta upp till ett år innan det läker helt men det har inte varit några problem alls hittills. Benet har gjort mig begränsad och nu känns det som att jag kan känna mig fri på ett helt nytt sätt, säger hon.

CRPS, eller complex regional pain syndrome, ger starka ihållande smärtor. En felkoppling mellan hjärnan och ryggmärgen gjorde dessutom att Matildas högra ben drog sig uppåt mot magen och bröstet. Ända sedan hon blev sjuk har hon tvingats sitta i rullstol.

Men sjukdomen har aldrig hindrat den viljestarka hästtjejen från att förverkliga sina mål.

– Jag funkar som så att när jag får motgångar så kämpar jag ännu hårdare, förklarar hon.

Ett av Matildas största intressen har alltid varit hästar. När hon inte kunde rida längre satsade hon i stället på att köra olika lopp. Väggarna på rummet är fulla av prisrosetter och pokaler från olika tävlingar som hon vunnit.

Först i Sverige som kusk

På familjens lantgård finns bland annat ponnyn Linnson, som Matilda har tränat och kört många ponnylopp med genom åren. Hon har även kört riktiga travlopp på banan Hagmyren med gårdens eget varmblod L.H. Adventure.

Hästintresset har bara ökat och som 19-åring blev hon den första rullstolsburna kusken i Sverige, möjligen i hela världen.

– Jag är glad om jag kan förmedla att livet inte alltid måste vara perfekt utan att det faktiskt går ändå, säger Matilda.

Matilda har lärt sig att leva ett förhållandevis bra liv med sjukdomen men hennes högra ben var mest i vägen och blev ofta infekterat, något som påverkade Matilda livskvalitet.

Redan för flera år sedan ville hon därför ta bort det.

– Infektionerna och smärtan gjorde att jag blev sjuk och ibland sängliggande någon gång varje månad, förklarar hon.

Men läkarna tvekade med att amputera det eftersom de var osäkra på resultatet.

– De kände att jag fortfarande är så ung och att forskningen går framåt. Dessutom var de rädda för att jag skulle få fantomsmärtor eller ännu mer ont på grund av sjukdomen, säger Matilda.

Matilda stod dock på sig och till slut var det en läkare som lyssnade.

– Han sa: ”Så där kan du ju inte ha det, vi tar bort benet!”

Vågade inte titta

Efter bara någon månad, den 22 november 2017, fick Matilda tid för operation. Hon kände sig lite överrumplad över att det gått så snabbt, men var samtidigt förhoppningsfull.

– Jag kände mig väldigt trygg med läkaren så jag var säker på att det skulle gå bra.

Operationen gjordes på Karolinska sjukhuset. Före ingreppet var Matilda ordentligt nervös när tankarna kom ikapp, inte minst eftersom ingen kunde säga säkert hur det skulle bli efteråt.

– Jag hade panik, pulsen var säkert 170 natten före operationen och jag sov inget alls. Även om det var en planerad amputation så är mitt ben en del av min identitet, det är inte ingen liten sak att ta bort en kroppsdel, säger hon.

Som tur var fanns mamma Berit vid hennes sida.

– Hon var ett jättestort stöd, det kändes så skönt att ha henne med sig.

Operationen gick bra men Matilda hade en konstig känsla i kroppen när hon vaknade ur narkosen.

– Det var märkligt och gick inte att ta in att benet var borta. Jag vågade knappt titta ner på min kropp.

De första två veckorna var smärtorna svåra och Matilda låg på sjukhuset. Efter det började rehabiliteringen i Sandviken, och efter två månader fick hon komma hem till gården igen.

Nu har hon ett träningsprogram på gymmet och på lång sikt tänker hon träna upp sitt vänsterben och försöka gå med protes. Där hennes gamla högerben satt är det nu bara en stump kvar.

– Jag har suttit i rullstol i 11 år så det skulle vara kul att testa och se om det funkar att gå med protes, säger hon.

Vann finaste travpriset

Matilda saknar inte det sjuka benet. Eftersom hon inte hade någon funktion i det blev det så småningom mest en stel klump mot kroppen.

Flera månader efter operationen känner hon sig nu friare än någonsin och tycker att livet har blivit lättare. Fantomsmärtor har hon inte känt av och smärtnivån totalt har snarare minskat än ökat.

– Jag har ont nu också, men det är en annan slags smärta och jag slipper infektionerna, säger hon.

Att benet är borta har inte påverkat balansen nämnvärt och hon känner sig smidigare i kroppen. Dessutom kan hon göra mycket som hon inte kunde tidigare, som att hålla armarna i kors.

– För första gången i vuxen ålder kan jag också ha täckbyxor, och klänning, säger Matilda och skrattar.

Den 8 februari i år hade hon en extra fin anledning att klä sig i feststass när hon besökte Hästgalan i Stockholm. Vad hon inte visste var att hon vunnit en av de mest prestigefulla utmärkelserna i travvärlden – Helena Ann Johansson-priset.

Journalisten Kajsa Gustafs son, som gjort en tv-dokumentär om Matilda, lurade med henne under förevändningen att hon hade en extra biljett.

– Det är klart att jag ville gå så jag sa ja direkt, berättar Matilda som blev både stolt och glad när hon kallades upp på scenen.

Helena Ann Johansson-priset ges till en aktiv kvinna i travsporten och delas ut av den tidigare travkusk som gett namn till utmärkelsen. Den som namngett priset var första kvinna att vinna det franska travloppet Prix d’Amérique med hästen Ina Scot 1995.

Mångas förebild

Förutom äran fick Matilda ett halsband och en resecheck på 20 000 kronor som delades ut direkt av Helena Ann Johansson.

– Jag har inte haft så många sportsliga framgångar så det var kul. Jag har inte bestämt än vart jag ska resa, men kanske blir det en resa till Frankrike och Prix d’Amérique.

Förutom att hon kommit igång med att träna hästarna efter operationen läser hon halvtid på Forska folkhögskola. Eftersom hon aldrig gick något gymnasium kompletterar hon betygen för att kunna vidareutbilda sig.

Genom den öppenhjärtiga bloggen Skogsrusset har Matilda blivit en förebild för många. Bloggen är en slags dagbok där Matilda beskriver vardagslivet med hästar, foto, plugg men även jobbiga perioder i sjukdomen.

Efter operation har hennes följare hejat på.

– Jag har fått jättemycket stöd och peppning från alla som följt min resa. När man har en dålig dag kan det betyda väldigt mycket, säger hon tacksamt.

Framtiden ser ljus ut för Matilda.

– Det känns som ett nytt kapitel i livet som jag hoppas blir bra. Jag hoppas kunna jobba med något i hästbranschen, annars är media och fotografering något jag skulle vilja utveckla, säger hon.

Text: Annika Sohlander