Kristina svårt skadad: Jag föll fem meter i linbanan
Hennes handikapp syns inte på utsidan men olyckan fick stora konsekvenser för Kristina som fortfarande är sjukskriven. Hon har glada ögon och skrattar ofta när hon visar runt i den stora Jämtlandsgården som ligger så vackert vid Storsjöns strand, nära Åre och med vita fjälltoppar i fonden.
– När folk ser mig är de stunder då jag uppbådat energi och laddat för att orka gå på skolavslutningen eller en middag. Det kan vara svårt för utomstående att förstå hur mycket energi det tar, säger hon.
Hit flyttade hon och maken Mattias 2007 när äldste sonen Hjalmar var två år gammal och den yngre sonen John var en liten bebis. Sedan dess har familjen utökats med ännu ett barn, lillasyster Julia.
Kristina som är 39 år har alltid velat bo på landet. Stillheten har hjälpt henne i tillfrisknandet.
– Att promenera och vara ute i det här lugnet är underbart och läkande, säger hon.
Levde ett aktivt liv
Innan olyckan levde Kristina ett aktivt liv. Hon jobbade heltid, hade tre små barn och var gympaledare på Friskis.
Den 6 oktober 2013 firades äldste sonens nioårsdag med ett kalas, och många barn var ute och lekte på gården. Kristina och maken hade ordnat en rejäl linbana på tomten mellan två träd.
– Ungarna tyckte det var jättekul! Jag stod där som vakt under dagen och såg till att allt blev bra.
Kristina trodde att föräldrarna kanske varit lite nervösa för linbanan på kalaset och hon ville spexa till det lite och visa att den höll genom att själv ta en tur.
Hon klättrade lite extra högt upp på stegen för att få rejält med fart. Men den extra kraften gjorde att det blev för tungt och hon tappade taget om handtaget.
– I normala fall skulle jag ha ramlat med fötterna först, det händer ibland och är inget dramatiskt eftersom vi har gräsmatta och det är ett mjukt underlag, säger Kristina.
Men remmen som används för att dra linbanan från marken hade snurrat sig kring hennes ena lår. När hon tappade taget drogs linan åt, hon vändes upp och ner och ramlade rakt ner i backen med huvudet före.
Fallhöjden var cirka fem meter.
Efteråt har Kristina fått veta att hon tappade medvetandet och andan, krampade och kissade på sig.
Hennes man blev ordentligt rädd och trodde att hon brutit nacken. Det första Kristina såg när hon vaknade till var maken Mattias som försökte hålla hennes huvud stilla och i ett rakt läge.
– Jag sa: Vad håller du på med? Det är inget fel med mig!
Hon hade mest ont i armen och tänkte inte att hon hade skadat huvudet. Men eftersom fall från mer än två meter ska kontrolleras togs hon till sjukhus med ambulans. Där fick hon veta att hon hade drabbats av en komplex hjärnskakning och hon fick ligga kvar över natten.
Precis som många andra trodde hon att alla som får hjärnskakning mår illa och kräks. I dag vet hon att det bara händer ungefär hälften av dem som skadas.
– Jag kunde inte sova den natten för min hjärna var så speedad. Det var obehagligt men är vanligt vid den här typen av skador.
Gjorde otroligt ont
Sömnproblemen finns fortfarande kvar och hjärnstressen gör att även små intryck eller stresspåslag kan sitta kvar under lång tid.
– Det krävs så lite för att min hjärna ska spinna igång. Jag kan vara hur trött som helst men kan ändå inte somna.
Kristina blev först sjukskriven i två veckor. Onödigt tyckte hon och efter fyra dagar kom rastlösheten.
– Jag är van att hålla ett högt tempo. Jag hade länge velat måla om våra orange köksluckor och jag tänkte att om jag nu måste vara hemma så skulle jag i alla fall kunna göra det.
Hon lyckades övertala den motvillige maken att de skulle åka till stan och köpa färg. Bilresan blev en hemsk upplevelse. Alla sinnesintryck rusade på, hon blev yr och tappade balansen.
– Minsta gupp eller kurva gjorde att det kändes som att hjärnan tryckte mot insidan av skallbenet. Det gjorde otroligt ont.
Maken skjutsade henne till sjukhuset.
– De fick hämta mig med rullstol eftersom jag inte kunde gå, det var jätteläskigt.
Sjukskrivningen förlängdes och senare fick hon diagnosen postcommotionellt syndrom. Det är som en långvarig kraftig hjärnskakning som kan ge liknande symtom som stroke och andra skador i hjärnan.
– Jag trodde att hjärnskakning alltid var något simpelt som gick över om man vilade en vecka, men nu vet jag bättre.
Första året var extremt jobbigt, då Kristina var hyperkänslig. När hjärnan har fått ett kraftigt slag så sorteras inte sinnesintrycken som vanligt. Kristina beskriver det som att hjärnan knycklades ihop, som en huggande smärta.
– Jag hade svårt att klara av alla slags ljud, till och med det från kylen och klockan var påfrestade. Det var också jobbigt att ta in mönster, solljus och många intryck samtidigt, som under bilturer eller i affärer.
Känslor stängdes av
När olyckan inträffade förändrades något.
– Jag kände inte kärleken när jag tittade på mina barn, alla lycko- och kärlekskänslor var helt borta, säger hon.
Att stänga av känslorna kan vara ett sätt att klara av en allvarlig händelse, men efter tio månader kom reaktionen i form av en depression.
– Jag blev som förlamad av sorg och ramlade ner i ett svart hål, något som var helt nytt för mig.
Sorgen handlade om livet som hon hade förlorat och att inte längre kunna göra allt hon ville. Hon orkade inte med något eller någon och ville bara försvinna.
För att läka åkte hon helt ensam till familjens stuga i ett par veckor. Hon tog med sig mat och kläder och bara vilade från intryck. Hon gjorde det hon kände för, som att sitta i en solstol i timmar eller kratta lite.
– Det var sensommar och jättevarmt i sjön så jag simmade runt, tände en eld och lagade mat. På nätterna var fönstret öppet och jag somnade till fågelkvitter.
Under vistelsen på ön började hon skriva ner sina tankar och känslor. Det blev så småningom en personlig blogg som blivit en viktig ventil.
– Under första året hade jag svårt att minnas och tänka från en minut till en annan och hamnade i något slags vakuum. Det var som en mur i huvudet som hindrade tankarna, och då hjälpte det att formulera sig skriftligt.
De senaste åren har hon tränat på att lyssna på sin kropp och få en vettig balans mellan sömn, mat och motion. Hon vet att det tar tid för hjärnan att läka och försöker inse sina begränsningar. Om hon pressar sig själv för hårt får hon huvudvärk, tinnitus och kan bli liggande i flera dagar. Genom rehabiliteringen har hon gått en kurs i basal kroppskännedom som hjälper henne att bli uppmärksam på sig själv och sätta stopp innan det gått för långt.
Hon måste sova mycket och inte ha för mycket på agendan.
– Men när jag känner mig pigg blir jag så glad och vill försöka göra allt, och då slutar det med att jag däckar.
Längtar efter att arbeta
Något av det svåraste är att ha blivit en mindre aktiv mamma. Innan älskade hon att göra något spontant med barnen, som att sticka iväg till badhuset. Nu är det sällan hon orkar, och när det väl händer krävs noggrann planering.
– De accepterar läget och den yngsta kommer inte ens ihåg hur jag var förut. Men de säger ofta att de vill att jag ska bli frisk.
Kristina längtar efter att börja jobba, men när hon provat att arbetsträna har hon tvingats inse att det är en bit kvar.
– Jag ser fram emot att kunna börja jobba, för det skulle i så fall betyda att jag mår bättre och kanske är på väg att bli frisk, säger hon.
Försäkringskassan anser att hon skulle kunna jobba heltid i ett yrke som inte kräver koncentration. Kristina skakar på huvudet. Hon tycker att det finns en oförståelse för hur hennes typ av skada fungerar.
– Det är löjligt för det spelar ingen roll om jag plockar kottar eller viker tvätt eller läser en rapport, jag blir slut i huvudet ganska snabbt ändå.
Vill sprida kunskap
Hon visste inte själv hur en hjärnskakning kan drabba och vill nu sprida kunskap. Framför allt om hjärntröttheten som hon ser som det största hindret för henne i dag. Kristina hoppas att hennes historia kan öka förståelsen för andra som drabbats av hjärnskador och hjärntrötthet.
– Mental trötthet drabbar så många, men det är svårt att sätta fingret på vad det är. Om jag kan vända mitt helvete till någonting som kan hjälpa andra så är det fantastiskt, säger hon.
Ingen läkare kan säga hur hennes prognos ser ut. När hon kan bli återställd.
– Varje hjärnskada är lika individuell som den person som den drabbar. Men vi har tre barn och jag kan inte sluta vara mamma, vilket är bra. De ger mig energi och glädje i vardagen.
För kärleken till barnen och familjen kom tillbaka. En dag när Kristina stod och bäddade sängen kom lyckokänslorna.
– Jag hörde barnen leka och kände det där sköna pirret. Då började jag gråta av lycka. En viktig del av mig själv var äntligen tillbaka.
Av Annika Sohlander