Kristin blev vän med sin hemliga donator: Räddade mitt liv
Kristin Ohlsson växte upp på en gård med jordgubbsodling utanför Vara i Västergötland tillsammans med sina föräldrar och sin bror Carl. Men i hjärtat var hon en storstadsbo och flyttade till Göteborg för att starta eget som frisör. Hon levde ett utåtriktat liv med vänner och träning vid sidan av jobbet.
Under 2009 började hon bli allt tröttare. Kristin var 25 år och insåg att något inte var rätt. Hon hade feber till och från och orkade till slut inte ens gå till spårvagnen. En fruktansvärd huvudvärk gjorde att hon inte kunde sova.
Tappade talförmågan
En dag tappade Kristin talförmågan. Hon hämtades med ambulans och kunde inte få fram rätt svar på ambulanspersonalens frågor, kunde inte heller läsa och mycket tydde på en stroke. Men inget fel hittades och hon återfick sitt språk igen.
— Men det var otäckt att inte veta varför det hade hänt. Till slut lades jag in på infektionskliniken eftersom de vita blodkropparna låg långt under det normala värdet. Då kunde jag inte lyfta armarna, inte klä på mig och inte ens duscha själv. Det var ingen vanlig trötthet, förklarar Kristin.
— Dessutom kunde jag få feber av ett litet sår på fingret.
Akut myeloisk leukemi
Läkarna var förbryllade. Benmärgsprov gjordes och när svaret kom fick hon sin diagnos.
— Jag hade drabbats av akut myeloisk leukemi och precis som det låter så var det bråttom. Behandlingen skulle starta nästa dag, berättar Kristin.
Tuffa biverkningar av cellgifterna
Hon lades in på ett isolerat rum och man gav henne cellgifter i höga doser. De var ett sätt att nollställa immunförsvaret, planen var att kroppen sedan skulle börja bygga upp sig själv på nytt.
— Det var fruktansvärt med biverkningarna från illamåendet och alla slemhinnor som var uttorkade. Jag kunde inte träffa mina vänner och det kändes som att livet fortsatte där ute utan mig. Det var hemskt att veta att alla andra gick ut som vanligt på helgen och hade kul, medan jag låg där och bara hoppades på att överleva, säger Kristin.
Hon startade en blogg för att berätta om allt hon upplevde och började känna sig bättre.
— Samtidigt hade jag mycket stöd av min familj och jag tänker på alla som inte har det. Mina föräldrar var på sjukhuset varje dag. Många där låg ensamma utan besökare, framför allt de äldre.
Efter en och en halv månad var det dags att åka hem, periodvis i alla fall. Kristin var tveksam, hon kände sig trygg med all vård och all kunnig personal. När hon kom hem ville hon inte gå ut och låg bara hemma.
— Till slut skrev min läkare recept på att jag skulle gå på restaurang och äta. Men det var svårt. Jag ville ju smälta in, men hade tappat mitt långa svarta hår och mina ögonfransar. Jag hade också dåligt immunförsvar och var rädd för infektioner, berättar hon.
Kristin fick cellgifter i fem månader och ingick sedan i en forskningsstudie som innebar att hon skulle ge sig själv 840 histaminsprutor i ytterligare ett och ett halvt år. Allt för att motverka återfall.
Fick ett återfall
Hon återgick till jobbet och allt började se lite ljusare ut. Efter två år utan cancer skulle hon snart bli friskförklarad.
— Precis innan två år gått fick jag ett återfall. Jag märkte det snabbt, tröttheten var tillbaka. Det var ett oerhört hårt slag, säger Kristin.
— Vad fan, tänkte jag. Jag ville ju bara leva ett vanligt liv. Vardag är det finaste ord jag vet. Jag ville så gärna tro att det var bra. Jag blev otroligt arg och besviken igen, berättar Kristin.
Enda räddningen en stamcellstransplantation
Nu fanns det bara en utväg. Kristin behövde en stamcellsdonator snabbt.
— Min bror passade inte som donator, tyvärr. Vi fick vända oss till Tobiasregistret, där alla som kan tänka sig donera sina stamceller kan anmäla sig, berättar Kristin.
Hon hade tur. En perfekt donator hittades i Tyskland.
— Jag undrade verkligen vem det var som kunde vara så osjälvisk att den ville rädda livet på en okänd person. Jag var också lättad över att det gick att hitta någon över huvud taget, annars hade jag ju inte haft en chans, konstaterar hon.
Kristin sattes på så höga cellgiftsdoser att hela hennes egna immunförsvar slogs ut. Sedan kom de nya stamcellerna med flyg från det tyska sjukhuset. En blodpåse med stamceller flyttade sig via en slang vid nyckelbenet in i hennes kropp.
— Det var nästan svart till färgen och stamcellerna var så smarta att de hittade vägen till benmärgen själva sedan. Det var helt smärtfritt och egentligen väldigt odramatiskt.
Kristin slog sig till ro i väntan på att de skulle göra sitt jobb. Hon skulle stanna på isoleringen i ungefär en månad. För att trivas hade hon dekorerat sitt sjukhusrum i retrostil, precis som hon gillade att ha det hemma. Hon hade egna sängkläder, lampor och 70-talsdukar.
— Min pyjamas var grön- och orangeblommig och precis rätt för mig. Det var allt annat än sjukhusvitt på mitt rum.
Även denna gång var hennes föräldrar ovärderliga och fick henne ofta att skratta.
— När jag kom hem sov jag väl bort sex månader innan jag började känna mig bättre. Sedan fick jag ta om alla vaccinationer eftersom jag hade ett nytt immunförsvar, precis som en bebis, säger Kristin.
Anonym brevväxling med donatorn
Efter två år, när sekretessen hävts, fick hon tillåtelse att ta kontakt med sin donator. Kristin hade redan tidigare skickat ett tackbrev via sjukhuset där hon förklarade hur glad hon var över det som den okända personen gjort. Det ledde till en anonym brevväxling mellan de två kvinnorna med det speciella bandet, där sjukhusen hjälpte till att förmedla breven men plockade bort alla personuppgifter.
— En dag fick jag en vänförfrågan på Facebook från någon i Tyskland och jag frågade om hon var den jag trodde att hon var.
Det var det: donatorn Verena Hanneken, en 25-årig tysk kvinna som skulle visa sig ha mycket gemensamt med Kristin förutom att de numera har samma DNA i blodet.
— Hennes mamma hette Kristin och vi har båda var sin hund som heter Igor. Vi hade ungefär samma musiksmak och jag kände att vi nog hade gillat att umgås om vi bott på samma ställe.
Kristin bjöd in sin livräddare och hennes pojkvän Timo till Sverige.
— Jag kände direkt igen henne från bilderna när hon kom gående och det var en häftig upplevelse. Alla mina vänner och även min familj ville träffa henne för att personligen säga tack. Jag tror att det var ganska omtumlande för oss alla. Verena var väldigt ödmjuk och tyckte inte att hennes stamcellsdonation var speciellt märkvärdig.
I dag är Kristin fullt frisk, bor i Stockholm, och har hunnit vara med på Verenas bröllop i Tyskland.
— Jag och mina föräldrar blev placerade vid familjen på festen. Timo skämtade och frågade om jag också skulle svara ja vid ceremonin, för vi är ju trots allt blodssystrar på riktigt, skrattar Kristin.
Hon firade sin fjärde födelsedag med sina nya stamceller i år och ser fram mot många fler. Kontakten med Verena tror hon alltid kommer att bestå.
— Jag är otroligt tacksam för att Verena en gång i tiden tog det osjälviska beslutet att anmäla sig till Tobiasregistret.
Kristin försöker tänka på att hon har haft tur i oturen.
— Nu vill jag fortsätta leva livet. Jag är inte min diagnos, utan så mycket mer.
Det här är Tobiasregistret
Tobiasregistret är Sveriges benmärgsdonatorsregister och består av cirka 40 000 personer som är villiga att donera stamceller. Totalt finns över 22 miljoner människor i andra register runtom i världen.
Registret har fått sitt namn efter Tobias, som 17 år gammal avled i en svår blodbristsjukdom. Man fann aldrig en passande donator och efter hans bortgång 1991 startade hans familj Tobiasstiftelsen, som gjorde det möjligt att starta registret året därpå. Tack vare det har drygt 700 stamcellstransplantationer genomförts i världen.
Mer info på tobiasregistret.se
Foto: Privata