Kerstin fick en stroke: Jag drunknade nästan i badkaret
Du kanske inte känner till namnet Kerstin Tillberg, men väl hennes färgstarka koppar och fat med guldrosor, som har blivit hennes kännetecken. De har blivit populära och finns numera i många svenska hem. Men vägen hit har inte varit spikrak. Det fanns en tid då hon inte ens kunde hålla i en bit lera och då varken kroppen eller talet fungerade. Ett sprucket blodkärl i hjärnan förändrade hennes livssituation helt och hållet.
Kerstin tar emot i den exklusivt bohemiska villan med tydlig personlig stil i Mölle i Nordvästra Skåne. Här bor keramikern med sin blandrashund Gunnel och ateljén är inrymd i ett gårdshus i trädgården. Kerstin, 65 år i dag, bodde i England med sin dåvarande man och de två barnen när livet tog en drastisk vändning för mer än 30 år sedan.
Small till bakom örat
– Jag hade spelat tennis och låg i badet då det plötsligt small till bakom ena örat. Det var en rejäl smäll och jag fattade med en gång att det inte var något att leka med. Jag lyckades få upp proppen med ena foten, för att drunkna i mitt eget badkar ville jag inte. Sedan svimmade jag av.
När hon kvicknade till lyckades hon ropa på sonen som hjälpte henne upp ur karet. Ena sidan av kroppen var helt lealös.
– Jag var förlamad. Men jag blev aldrig rädd utan jag lyckades behålla ett lugn tills min man kom hem och körde mig till sjukhuset.
Kerstin blev inlagd och var illa tilltygad. De flesta funktioner hade lagt av. Hon kunde inte tala och knappt sitta upp.
– Det gick upp och ner tiden efter. Vården var bästa tänkbara men prognosen var oviss. Jag hade inte en aning om hur det skulle bli. Jag hade ingen känsel i ena sidan och ingen mobilitet.
Talet var borta
Trots allt var hon positiv och såg framåt. Hon kände på sig att det skulle ordna sig. Det motiverade henne att träna stenhårt varje dag.
– Jag gjorde allt för att komma tillbaka. Jag är envis, ska du veta. Som en vägglus. Jag tvingade mig att göra saker som jag egentligen inte klarade av. Jag band fast min friska hand så att jag tvingades att använda den förlamade. Jag tillät inte nervdelarna att glömma bort sig. Jag har aldrig krossat så mycket porslin som då. Det gick åt flera serviser! Talet krånglade också så jag satt med en spegel framför ansiktet och ljudade Alfons Åberg. Jag visste ju hur ansiktet skulle se ut när man uttalar vissa bokstäver.
Hon gav det ett år. Om hon inte kunde tala och röra sig då så fick det vara. Att hon hade två barn var den starkaste drivkraften och för deras skull kämpade hon. Det var mycket som förändrades i hennes liv. Det var också då hon fattade det avgörande beslutet att satsa på keramiken på heltid.
– Det hade jag nog gjort ändå, men stroken skyndade på det hela. Jag ville inte vänta.
Återfick känseln i den förlamade sidan
Det var ett tufft år som låg framför henne. För att klara vardagen fick hon hjälp med hushållsbestyren. Hon arbetade stenhårt för att komma tillbaka. Och det gav resultat. Efter ett år hade hon återfått rörligheten och känseln i den förlamade sidan.
Kerstin är bagardotter och som liten fick hon degklumpar som hon i stället för bröd formade till figurer.
– Pappa kallade mig lilla eländet. Jag gjorde alltid som jag själv ville. Jag har alltid känt mig älskad men är van att få min vilja igenom och klara mig på egen hand. Det har påverkat mig på ett positivt sätt för jag har alltid gått min egen väg vilket jag har jag haft stor nytta av i livet.
Beslutsamheten och den starka viljan bidrog till att hon några år efter stroken drog igång sin egen keramiska verksamhet på allvar.
– Jag var då fortfarande gift och hade ju möjligheten, och det gick bra.
Tillverkningen har vuxit med tiden. En fabrik i Kina gjuter och handmålar hennes produkter och hemma i trädgården säljer hon andrasortering i växthuset. Hon älskar att arbeta, men är samtidigt krass.
– Efter skilsmässan blev arbetet en överlevnadsstrategi och det är det fortfarande. Jag måste ju försörja mig och Gunnel.
Livet efter stroken
Att hon drabbades så hårt av stroken har påverkat henne på många sätt och hon säger att hon är en annan person i dag. Livsinställningen är annorlunda.
– Det är lättare att leva, det är lättare att vara jag och jag har ett annat förhållande till tid. Jag skjuter inte upp saker. Vill jag göra något gör jag det direkt. Jag känner inte att jag måste leva upp till en massa saker, sådant är helt borta.
– Jag har lättare att se vad som är bra för mig. Den där käftsmällen gav mig insikter.
Lite mer frispråkig och orädd har hon nog blivit med tiden. Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och hon gör det hon vill. Hon bjuder gärna sina vänner på fest och dansar till långt in på småtimmarna. Vad andra tycker om det struntar hon i.
– Men jag har stor respekt för mina medmänniskor, det har blivit starkare efter stroken. Jag har en mycket större ödmjukhet och respekt för livet i sig.
Roligt att se sina saker på tv
Kerstin trivs med tillvaron. Hon reser en hel del och hämtar inspiration från olika delar av världen. Hennes dotter bor i Asien så dit åker hon med jämna mellanrum. Hon har haft stor framgång de senaste åren. En producent på TV4 fattade tycke för Kerstins produkter och efter det har hon fått beställningar på presenter som deltagarna i Stjärnorna på slottet ger till varandra i slutet av varje program. Även i Idol och i Så mycket bättre syns hennes porslin, berättar hon och visar upp en mobilbild på Carola med en av hennes tekoppar i händerna.
– Det känns ju overkligt att se mina grejer på tv. Men det är klart att det är jätteroligt att människor tycker om dem.
Hon funderar en stund.
– Tänk att jag får hålla på med detta. Det är en ynnest att få göra det som jag tycker är allra roligast. Det är ju ingen självklarhet med tanke på hur det kunde ha gått.
Av Mathias Pernheim