Katarina bytte toppkarriär mot Gud

Jag träffar Katarina Byström ute på Killans Bönegård på Österlen. Solen skiner och vinden fläktar där vi sitter i trädgården och pratar. Och pratar gör Katarina gärna. Men inte om vädret eller ditt och datt. Det handlar om de stora frågorna. Om livsval och att våga lyssna till sitt inre. Efter några minuter med Katarina är det svårt att se henne som den hon en gång var: toppchef på Astra Zeneca, komplett med fina middagar, hög lön och BMW. Ett högpresterande liv som verkade utstakat redan när hon började plugga kemi, matte och fysik på Lunds universitet. Och som verkade fortsätta i samma riktning när hon fortsatte med forskning.

– Jag började forska när jag var 27. Sedan disputerade jag i termokemi. Nästa steg blev att åka till USA och göra postdoc för att påbörja ett akademiskt liv hemma i Sverige.

En karriär vid Lunds universitet hägrade. Men ödet ville annorlunda.

– När jag kom tillbaka blev jag erbjuden ett jobb på läkemedelsföretaget Draco som då var en del av Astrakoncernen. Där jobbade jag som forskare inom läkemedelsutveckling.

Tiden gick och Katarina avancerade. Först blev hon forskningschef och sedan chef över Astras hela verksamhet i Lund. Tempot var högt men det var spännande och utmanande.

– I början var det som att öppna en dörr till en stor savann. Det kändes oerhört fräscht att få arbeta på ett annat sätt än på universitetet. Och det var full fart eftersom Astra gick enormt bra i slutet av 80-talet och början på 90-talet.

Plötsligt blev hon ansvarig för fusionen med Zeneca vilket innebar ännu längre arbetsdagar och arbetsveckor. Till slut arbetade Katarina konstant. Det fanns alltid mer att göra och fler saker att ta tag i. Men mitt under fusionen började livet kännas annorlunda.

– Jag hade stortrivts på den där savannen tidigare. Men nu kändes det konstigt under fötterna. Det var obekvämt och obekant. Det var förstås den enorma arbetsbelastningen som gjorde det. Och det oerhörda tempot.

Katarina började helt enkelt slitas ut.

”Inte ett bra liv”

Vid den här tiden hade Katarina redan gjort ett av de livsval som skulle prägla hennes tillvaro för resten av livet. Istället för att skaffa barn och familj hade hon flyttat ut på landet, till den lilla byn Genarp. Något som visade sig vara ett genidrag när saker och ting började bli skakiga hälsomässigt.

– Jag var bara drygt 30 år när jag lämnade Malmö. Folk trodde att jag var smått galen och att jag skulle komma tillbaka efter den första sommaren därute på landet. Men det gjorde jag inte. Det har givit mig en fast punkt i tillvaron och en slags rot. Det har hjälpt mig att fatta viktiga beslut senare.

Och när Katarina började må sämre var huset på landet en tillflyktsort. Där kunde hon känna efter och fatta nya beslut. Och låta en helt ny insikt sjunka in.

– Jag märkte att jag blev ständigt tröttare. Jag började få kramp i benen. Till slut insåg jag att även jag kunde kunde bli liten och svag och sjuk. Det hade inte funnits på kartan tidigare. Det var en helt ny upptäckt. Liksom vad jag var tvungen att göra för att må bättre. Nämligen att be om hjälp.

Katarina kontaktade en läkare som omedelbart förstod att sköldkörteln var utslagen. Katarina blev sjukskriven för första gången i sitt liv.

– Jag fick inte jobba på fyra månader. Och läkaren sade att det skulle ta två år innan jag var helt okej.

Efter de där fyra månaderna började Katarina arbeta igen. Men det var inte samma sak som tidigare.

– Jag orkade inte alls som innan och började undra om livet skulle vara så egentligen. Och när jag såg på mitt liv den sommaren frågade jag mig om det var ett bra liv. Nej, fick jag svara på den frågan. Det var det inte.

Och Katarina tog sitt andra drastiska beslut i livet.

– Jag insåg att jag måste lämna karriären helt och hållet. Vilket jag också gjorde hösten 2003.

Hittade Gud

Utan jobb och karriär fanns det plötsligt tid och utrymme för annat. Som eftertanke och återhämtning. Vilket inte betydde att Katarina höll sig borta från omvärlden. Tvärtom.

– Jag väntade på att en ny livsväg skulle öppna sig. Men för att sådant ska hända måste man vara i rörelse. Man kan inte sitta hemma i soffan och vänta på förändring. Så jag var aktiv och träffade folk och var sysselsatt även om jag inte jobbade. Och tänkte att någonting skulle dyka upp till slut.

Och så blev det. En dag när Katarina var i Malmö och åt brunch med en vän fick hon en stund över. Utan att ha någon större avsikt gick hon in i St Petri kyrka som var hennes gamla konfirmationskyrka.

– Där tände jag ett ljus för mig själv. Jag tänkte på den väg jag hade slagit in på och att jag inte visste vart den ledde. Att jag var helt ensam. Och jag tyckte det kändes lämpligt eftersom jag aldrig förnekat Gud men heller aldrig gått i den riktningen.

Senare samma kväll fick hon ett samtal.

– Det var friherrinnan på godset jag bodde på som ringde. Hon frågade om jag ville vara kyrkvärd i Genarps församling. Själv skulle hon nämligen sluta och ville att den som skulle ta över skulle komma från godset jag bodde på. Och vara kyrklig. Jag tackade ja eftersom jag inte hade annat för mig.

Även om jag fick erkänna att jag inte var direkt kyrklig.

Vilket snart skulle ändra sig. Katarina träffade församlingen i Genarp och insåg att hon skulle hålla i gudstjänstfirandet, med allt vad det innebar av att tända ljus och be böner. Hon hade ingen aning om hur man gjorde.

– Så jag började fira gudstjänster lite överallt och några månader senare gjorde jag min debut i Genarp. Och kunde bara inte sluta. Jag blev så totalt tagen av vad som hände. Det kändes som att det var nånting i mig som alltid hade funnits där men aldrig väckts till liv. Jag kunde inte stå emot. Jag

tänkte att det var det viktigaste som hänt mig. Och att jag måste följa det.

En plats att värna om

Hur Katarina skulle följa sin nya väg var dock inte klart. Inte förrän Genarps församling fick besök av prästen Lars-Eric Axelsson från Killans bönegård i Östra Vemmerlöv. Katarina kände genast en stark koppling både till vad Lars-Eric predikade om och vad bönegården kunde erbjuda i form av stillhet och tystnad.

– Så jag åkte ut dit under påsken 2004 när föreningen var några månader gammal. Jag tyckte så mycket om platsen att jag stannade hela den sommaren. Efter sex månader blev jag ordförande och hjälpte till att få verksamheten och organisationen att växa och stabilisera sig. De första fem åren var jag härute halva tiden. Det blev en plats att värna om.

Och här sitter hon nu fjorton år senare. I dag har hon släppt ordförandeposten och är mindre på Killan än tidigare. Men hon är fortfarande här så mycket hon kan.

– När jag är här försvinner bruset omkring mig och det är den enda platsen jag kan andas in Guds närvaro.

Något som förstås låter väldigt annorlunda än den Katarina som en gång ledde fusionen mellan Astra och Zeneca, körde lyxbil och åt fina middagar på Grand i Lund. Så hur har folk reagerat på hennes livsval?

– Många har sett mig som förlorare. Jag har ju lämnat statuslivet med hög inkomst, fint jobb och allt det där. Men det är helt medvetet. Jag har valt att gå från att vara högpresterande höginkomsttagare med dålig livskvalitet till lågpresterande låginkomsttagare med hög livskvalitet. Det är så jag vill ha det.

Och hon avslutar med att citera av Eva Dahlgren: ”Ge mig en plats på jorden men inte nödvändigtvis i solen.”

– Precis en sådan plats har jag.

Text och foto: Jacob Härnqvist

[Newsletter]