Karin Hagard: Jag är psykiatern som själv blev sjuk
Hon öppnar dörren med ett leende. För livet ler mot Karin Hagard, det är så hon känner.
– För två år sedan var jag en nyskild 62-årig kvinna, sjukpensionerad på grund av psykisk ohälsa, som längtade efter att möta kärleken.
Förutsättningar var kanske inte de bästa – ytligt sett.
– Men gudarna spelade mig ett spratt, för jag träffade verkligen någon, säger hon, och nu är det ögonen som ler.
Botaniska trädgårdens lövkronor susar utanför balkongdörren i Karins trea i Lunds innerstad. När livet rasade, för snart 15 år sedan, bodde hon bara tre hus bort. I ett vackert gammalt gathus med trädgård levde hon tillsammans med sin make och deras två barn, som då var 15 och 17 år.
Både Karin och hennes dåvarande man var läkare. Karin var specialiserad i barn- och ungdomspsykiatri och jobbade på BUP i Malmö. Livet var välordnat, men inte bra. Karin var stressad och överbelastad, med ett jobb som ständigt krävde att hon fattade korrekta beslut, inte minst när det handlade om självmordsbenägna barn och ungdomar. Samtidigt hade hon huvudansvaret för de egna barnen därhemma. Hon började sova allt sämre, till slut sov hon inte alls.
– Ändå gick jag till jobbet.
”Ville inte leva”
Karin kommer från en trygg familj där skol- och arbetsprestation var mycket viktigt. Karin var också den ambitiösa, välartade och högpresterande flicka som föräldrarna förväntade sig.
– Som läkare ger du bara inte upp, så jag pressade mig till det yttersta. Men varje dag när jag kom hem började jag storgråta och kunde inte sluta. Till slut sa min man att jag inte kunde låta barnen se mig så längre, att jag måste sjukskriva mig.
Karin tog sin kudde och stängde in sig på ovanvåningen. Där blev hon liggande, i en svår utmattningsdepression, utan kraft att resa sig eller göra något alls. Från den dagen flyter minnet ihop i en smärtsam dimma som varade fram tills för bara ett par år sedan.
– Det var ett helvete, i perioder hade jag en oerhört stark ångest.
Hon behandlades med antidepressiva och ångestlindrande mediciner, men också neuroleptika, läkemedel som huvudsakligen används för behandling av psykos eller psykotiska tillstånd.
De första åren försökte hon komma tillbaka till jobbet, flera gånger. Det fungerade aldrig. När ångesten var som allra starkast var hon på väg ner till järnvägen för att lägga sig över spåret.
– Det var vidrigt. Inte så att jag inte ville leva, jag härdade bara inte ut med den starka ångesten. Men inom mig hörde jag en röst som sa: Du kan inte, du har två barn att ta hand om.
El-behandlingar
I efterhand har Karin insett hur mycket hennes mående påverkade barnen. Särskilt dottern har berättat hur fruktansvärt orolig hon var för att hennes mamma skulle skada sig själv.
– Men då förstod jag aldrig riktigt det.
Fem gånger blev Karin inlagd på psykiatriska avdelningar. För henne var det en lättnad. Hon blev omhändertagen och kunde släppa ansvaret för att orka härda ut ännu ett ögonblick, ännu en dag. Hon fick också ECT-behandlingar, elbehandling under narkos, upprepade gånger. Och det hjälpte.
– Jag vet att många är kritiska, men för mig fungerade det och mitt stämningsläge höjdes.
Flera gånger har hon fått frågan hur det kändes att som psykiater vara den som själv låg i sjuksängen. Svaret är enkelt.
– När du är så sjuk spelar det ingen som helst roll. I det läget är vi alla lika.
Men, säger hon efter att ha vilat blicken på trädkronorna utanför:
– Kanske spelade mitt yrke ändå en viss roll. Exempelvis visste jag hur en ECT-avdelning fungerar och det gjorde att jag kände mig trygg.
Senaste gången Karin var inlagd var för tre år sedan. Mot slutet fick hon besöka Fontänhuset i Lund om dagarna, ett aktivitetshus för personer med psykisk ohälsa. Den första tiden satt hon mest i en fåtölj och tittade, men så småningom började hon skriva och prata med de andra.
– Jag fick ett socialt sammanhang. Men viktigast av allt var att jag fick bekräftelse. Det finns en anda där av att det du gör, det är alltid gott nog.
Nya bekantskaper
Vid det laget hade Karin varit sjukpensionär i flera år. Från början hade hon haft svårt att hantera det, inte minst eftersom det innebar att hon förlorade sin identitet som läkare.
– Jag kände mig plågad och skämdes, och jag hatade att möta kolleger som frågade vad jag gjorde nuförtiden.
Idag, säger hon, bryr hon sig inte ett skvatt. Alla år av svår sjukdom har flyttat perspektiven, hennes sätt att värdera människor och vad som är viktigt i tillvaron.
– Förr bestod min umgängeskrets mest av doktorer och andra akademiker. Det var väldigt konventionellt. Jag har kvar många nära vänner, men på Fontänhuset lärde jag också känna en annan typ av människor som jag värderar högt.
Under åren på Fontänhuset släppte ångesten successivt sitt grepp om Karins bröst. Hon började skriva dikter som publicerades i föreningens egen tidning och orden hon formulerade handlade nästan uteslutande om hennes starka längtan efter kärlek.
”Jag vägrar att dö innan kärleken nått mig / Jag kommer använda hela min kraft”, skrev hon i ett nummer.
Fann ny kärlek
– Är det så att du kan förändra ditt öde genom att önska något tillräckligt djupt? frågar hon sig.
För en dag stod han bara där framför henne: Jonas. Hon föll direkt.
– Du kan inte begära av livet att det ska hända. Men det gjorde det. Det är så fantastiskt.
Precis som hennes nya livskamrat är Karin aktiv i olika brukarföreningar och hon sitter i styrelsen för Fontänhuset och Riksförbundet för social och mental hälsas lokalförening. Att förändra synen på psykisk ohälsa och värderingen av de människor som är drabbade är det mest meningsfulla hon kan tänka sig.
– På något sätt känner jag att jag har ett större värde än jag hade tidigare, även innan jag blev sjuk. Att jag har mer att ge andra människor. Jag känner mig både gladare, mer kraftfull och levande än någonsin tidigare.
Karin är medveten om att hon skulle kunna bli sjuk igen. Men hon känner sällan rädsla. Vid sidan av arbetet med att synliggöra människor med psykiska sjukdomar har hon tre drömmar inför framtiden. Att få fortsätta att leva nära sina barn, fortsätta leva med mannen hon träffat och att få förbli frisk.
– Vad mer kan man önska sig?
Av Hanna Welin