Josefin har "tyst" celiaki
Jag vet att jag lever farligt!
– Jag vet inte om det är tur eller otur att jag har en ”tyst”, symtomfri form av celiaki, säger 26-åriga Josefin Emteryd.
Hennes dröm om att öppna ett eget café har just gått i uppfyllelse. I somras slog dörrarna upp för café M17 i Gamla stan. Här bakar hon fantasifulla tårtor och cupcakes samt andra bakverk – som nästan alla är gjorda på vetemjöl.
– Jag lever med gluten runt mig hela tiden, säger hon och doppar ner en sked i en bunke med cupcakes-smet för att kolla att smaksättningen sitter.
Balansen mellan olika smaker är viktig. Självklart måste hon smaka sig fram till ett perfekt resultat.
– Som tur är känner jag inte av allt gluten som jag får i mig på jobbet. Jag får varken magknip, diarrér eller mår illa. När man mår så bra som jag gör är det lätt att glömma att man har en kronisk sjukdom. Eftersom kroppen inte protesterar kör jag över förnuftet ibland.
Men det sker inte utan dåligt samvete.
– Jag resonerar nog som en rökare, säger Josefin. Man vet att kroppen skadas på sikt – man kan få en massa otäcka följdsjukdomar. Men just nu vill jag unna mig det här, ”jag slutar sen!”
Torra händer
Trots det tittar Josefin bekymrat på sina händer. De är torra, lite röda och det kliar ibland.
– Jag tänker ju direkt på celiakin – att det kanske är så här som mitt slarvande yttrar sig. Men å andra sidan är jag ständigt i vatten – jag diskar, sköljer och tvättar händerna hela tiden.
Josefin var tolv år när hon fick reda på att hon är glutenintolerant. Och då var det starka symtom som hon led av.
– Mamma och pappa förstod inte varför jag ibland fick så ont i magen att jag knappt kunde stå upprätt. Läkarna misstänkte gluten och prover togs. De visade att mitt tarmludd var borta, jag hade celiaki.
I flera år levde hon strikt glutenfritt och symtomen försvann.
Pastasallad och korv med bröd
– Mitt slarvande började med att jag ofta åkte på ridtävlingar och tränade långa pass varje dag. Ibland gick det inte att få tag i rätt typ av mat. Det hände att jag tog en korv med bröd, pastasallad eller en hamburgare. När kroppen inte reagerade ville jag gärna tro att min sjukdom hade vuxit bort.
Men Josefin vet att det är omöjligt. Celiaki växer inte bort utan är en livslång sjukdom där enda behandlingen är strikt glutenfri kost resten av livet.
– Ibland känner jag mig lyckligt lottad som trots denna kroniska sjukdom kan leva och äta precis som jag vill.
– Men andra gånger blir jag livrädd när jag tänker på hur jag skadar min tarm. Då avundas jag nästan de glutenintoleranta som får tydliga symtom när de ätit fel. Det är nästan så att jag önskar att min kropp protesterade mer, att den inte var så tyst.
Av Eva Boholm