Jessica efter cancerbeskedet: Jag har inte tänkt dö
Killarna i den annars så tajta Ulricehamnsfamiljen håller på Frölunda Indians medan tjejerna hejar på HV71.
– Ja, mot de sistnämnda dumheterna har den tuffa cancerbehandlingen inte hjälpt ett jäkla dugg, skämtar Jessica Claessons sambo Nicklas.
Enligt 44-åriga Jessica är den sex år äldre Nicklas och barnen Simon och Julia, 18 och 17 år, ändå hennes drömteam. Utan deras totala uppbackning skulle de senaste fem, sex åren ha varit ännu tuffare.
– Det säger en hel del, för periodvis har vi upplevt ett rent helvete, konstaterar Jessica rättframt.
Det var en bit in på 2012 som Jessica i duschen kände en liten knöl strax ovanför sitt högra bröst. ”Vad tror du att det här är?” frågade Jessica sambon. ”Ingen aning”, svarade Nicklas, som arbetar som lagerchef på ett klädföretag. ”Men det bör nog kollas upp”, fortsatte han.
”Stirrade chockat på läkaren”
Sedan gick det några veckor utan att kommunalanställda Jessica kom till skott. Och Nicklas höll Jessica vaken om nätterna med en fruktansvärd hosta. ”Gå till doktorn”, uppmanade Jessica honom. ”Det ska jag göra om du kollar upp knölen ovanför ditt bröst”, svarade Nicklas och sedan gick det så som Jessica brukar sammanfatta alltihop: Nicklas fick hostmedicin och hon fick cancer.
– Södra Älvsborgs sjukhus i Borås har något som kallas ”Alltid på en tisdag”, berättar hon. Till det gick jag på morgonen den 13:e mars 2012. Jag fick träffa en läkare och sedan gjordes mammografi, ultraljud och en biopsi inom loppet av 90 minuter.
”Hur vill du ha provsvaren?” frågade läkaren. ”Det beror på resultatet”, svarade Jessica. ”Då tycker jag att du ska komma tillbaka hit i eftermiddag”, löd svaret. Då anade Jessica att det här nog inte var så bra …
Den eftermiddagen gick hon åtskilliga varv runt sjukhusbyggnaden. Först vänster varv, sedan högervarv.
– Ulrika, en kompis, envisades med att följa med mig till onkologen efter jobbet, berättar Jessica.”Vad bra att du tog med dig någon”, sa sköterskan. Det uppfattade Ulrika, men inte jag. Jag var så inne i min egen lilla bubbla.
Så undersöker du själv dina bröst efter cancer
Läkaren som Jessica träffat redan på förmiddagen hymlade inte med resultatet av under sökningen. Det var cancer. En 1,3 centimeter lång och 0,7 centimeter bred cancersvulst.
– Det jag känt gick att jämföra med toppen på en kulspetspenna. Det var ett under att jag upptäckt svulsten, så som den satt, snett inåt … Jag stirrade chockat på den kvinnliga läkaren, som såg ut att vara något äldre än jag.
”Jag har inte tänkt dö, om du tror det”, sa jag och sparkade till papperskorgen som stod framför mig. Sådan är jag, påpekar hon med ett okynnigt leende.
Men hon var alltför chockad för att köra hem i sin egen bil den dagen. Ulrika skjutsade henne i sin.
Nicklas var redan hemma när Jessica släpptes av utanför villan.
– Han förstod direkt vad som hänt och kom ut och kramade om mig, berättar Jessica. Sedan berättade jag för barnen.
et kändes väldigt viktigt att alla fick veta i rätt ordning.
Opererade bort bröstet
Något som kanske gjorde det lite extra svårt var att Nicklas moster Kerstin – som stått familjen mycket nära – avlidit till följd av bröstcancer bara tre måna der tidigare. Men som Jessica så klokt påpekade: Kerstins historia var inte hennes.
– Jag har försökt att ha mina bryta-ihop-och-komma-igen- perioder när barnen inte har varit hemma, konstaterar Jessica. Men det har inte gått att dölja något för dem. Julia känner om jag har ont i en lilltå innan jag själv gör det!
– På barnens skola var de duktiga på att nätverka, fortsätter Jessica. Jag behövde bara berätta för en lärare, sedan visste kuratorn, skolsköterskan och andra berörda. Simon och Julia ville inte att alla skulle veta, inte då, när det var så nytt och chockartat, så de berättade bara för var sin klasskamrat.
I början på april opererades hela Jessicas högra bröst bort, tillsammans med den så kallade portvaktskörteln.
– Det kändes befriande att få bort elakingen, säger Jessica. Men det var inget roligt uppvak i landstingstrosor. Kontrast- vätskan fick mig att kissa blått och morfinet mig att spy grönt …
Två, tre veckor senare kom vad Jessica uppfattade som ett första bakslag. Det fanns tecken på att cancern hunnit sprida sig. Ytterligare ett antal lymfkörtlar behövde avlägsnas.
– När jag fick veta det rök ytterligare en papperskorg på onkologen, berättar Jessica. Jag borde kanske åka dit med några nya och be om ursäkt för mitt häftiga humör.
Till Jessicas glädje visade sig de lymfkörtlar man tog bort under operation nummer två vara cancerfria. Därmed slapp hon också strålning, vilket naturligtvis var en enorm lättnad.
– Men cellgifterna lyckades jag inte undkomma. I början på juni fick jag första omgång en. Den tog så bra att hela mitt immunförsvar slogs ut och jag blev inlagd och isolerad …
”Är det sjätte och sista behandlingen?” frågade en sjuksköterska då.
– Det gjorde mig inte gladare och mer hoppfull inför framtiden, säger Jessica. Men ju sämre jag mådde, desto mer effektiv ansåg jag att behandlingen var. Man måste ju trösta sig med något.
Två veckor efter den första cellgiftsbehandlingen kände Jessica hur det pirrade i hårbottnen. Då ringde hon en kompis, som kom hem till henne och rakade av henne allt hår.
– Jag ville inte bli sittande med stora hårtussar i handen, det ville jag bespara mig själv, säger Jessica.
Obeskrivlig dödsångest
Trots att hon aldrig ens snuddade vid tanken att hon skulle dö drabbades hon av en obeskrivlig dödsångest.
– Cellgifterna har den effekten, förklarar hon.
Perukerna som hon fick av landstinget använde hon inte. Hon föredrog en mössa med texten ”Bad hair day” på.
– När jag kom in på Ica med den på huvudet nickade kassörskan medlidsamt åt mig, minns Jessica.
Vid det laget hade nog de flesta här i området på omvägar fått höra att Jessica Claesson drabbats av cancer.
Nicklas och barnen blev anmärkningsvärt husliga, men Jessica kunde inte låta dem göra allt så hon kröp från tvättmaskinen i källaren och uppför trappan till soffan och tv:n i vardagsrummet.
– Det var OS i London den sommaren. Inte ett enda guld lyckades svenskarna ta. Nicklas jublade över handbollssilvret, men jag brydde mig inte ens. Dåligt samvete för att barnen fick en skitsommar hade jag. Men efteråt har jag fått höra att de hade det riktigt bra.
Släkt och vänner turades om att ta dem till bland annat Skara Sommarland och High Chaparral!
Två år efter första operationen fick Jessica en bröstrekonstruktion, men den ska göras om eftersom den trots flera försök aldrig blivit riktigt bra.
Och eftersom Jessicas bröstcancer var hormonell fick hon äta medicinen tamoxifen fram till i höstas.
”Läs inte på om biverkningarna” rådde Jessicas läkare henne.
– Det rådet lydde jag i tre veckor, säger hon. Sedan kunde jag inte låta bli att kika på bipacksedeln. Det var verkligen ingen upplyftande läsning. Den där östrogenhämmande medicin en har gått hårt åt både leder och slemhinnor, och den kunde till och med orsaka livmoderhalscancer …
– Jag har mått pest i fem år, men jag har gjort som läkaren sagt och tagit min medicin.
Samlar in pengar till forskning
Jessica är tacksam för den snabba och effektiva vård hon har fått. Och hon har bestämt sig för att inte oroa sig över eventuella framtida återfall eller cancer i nya former.
– Jag säger som Nicklas: Med lite tur får vi kanske uppleva klimakteriet två gånger!
När Jessica var som sjukast sa hon att den dag hon var färdigbehandlad skulle hon gå ut på Jönköpingsvägen och svänga med sitt långa hår. Men när hon i september 2017 tagit sin sista tamoxifentablett kändes det inte som någon bra idé.
– Jag startade en pengainsamling på Cancerfondens webbplats i stället, berättar Jessica. Första målsättningen var att få ihop 10 000 kronor till cancerforskningen. Det var fixat på tolv timmar. Sedan dess har jag höjt ribban flera gånger.
– Så nu ber jag alla att swisha BESEGRA 37326 till 901 95 14. Kan det satsas mer på forskning kanske vi kan bli av med all världens skitcancer en gång för alla. Det är så jag tänker. Och fler papperskorgar vill jag inte behöva sparka till – inte ens om jag sätter dem i krysset!
Jessicas upprop hittar du här.
Av Mats Å Johansson
Foto: Leif Boström, privat